Citat:
Asså, jag har fått en orosanmälan på mig. För en liten skitgrej som vården reagerade över när jag sökte hjälp. Det är en isolerad händelse som hände för ett år sedan, en gång. Men bara för att det finns barn under 18 år i mitt hushåll så är dom skyldiga att göra en anmälan. Jag bad henne att inte göra det, då det verkligen inte finns nån fara att min lille pojk far illa. Men dom har ju såklart anmälningsskyldighet, vilket jag fattar. Men tycker det är så sjukt obefogat och att vi då nu ska behöva ha ett möta med en person från socialen bara för att se om det behövs inledas en utredning eller inte. Detta har lagt så sjukt mkt stress, oro och rädsla på mig men oxå min partner som är väldigt orolig av sig överlag.
Han tror ju det värsta, att dom kommer att dissekera våra liv, vad vi gjort tidigare med mera, hans rädsla är ju att dom ska ta sonen, men det försäkrar jag honom att det kommer dom inte göra. Men jag känner mig oxå väldigt rädd, stressad och orolig. Och jag känner att det finns så många fler som behöver socialen och en ev. utredning, men nä där händer inget. Tröskeln är så låg, men pressen det sätter på oss som föräldrar som nu svävar i en grym ovisshet är så jobbig. Jag vill bara att det ska vara över, att detta mötet som kommer, kommer vara det enda, sen läggs ärendet ner och vi kan gå vidare med våra liv.
Blir bara så jävla förbannad när man blir anmäld för en skitsak. kan man inte se till det stora hela "hmm, verkar det finnas nåt problem här i denna familjen, nä, finns inget annat som tyder på det, två föräldrar som i grunden mår bra, ett barn som är friskt och välmående, men åh mamman gjorde en grej för ett år sedan som vi rynkade på ögonen åt och NU måste vi ju anmäla, vara sig vi vill eller inte tycker att det egentligen behövs." Ibland kan jag tycka att anmälningsplikten är lite väl hög! Vid vissa saker ska man direkt anmäla, men med andra som egentligen kan ligga till grund för värre saker, då skiter man i det.
Om nån har erfarenhet av ett första samtal med soc och vad dom ställer för frågor, får ni gärna svara till mig. Sitter med sån jäkla ångest och oro just nu för mitt barn som inte alls far illa. Vill bara veta att allt kommer gå bra, att det inte blir nån utredning, att samtalat leder till att ärendet läggs ner.
Han tror ju det värsta, att dom kommer att dissekera våra liv, vad vi gjort tidigare med mera, hans rädsla är ju att dom ska ta sonen, men det försäkrar jag honom att det kommer dom inte göra. Men jag känner mig oxå väldigt rädd, stressad och orolig. Och jag känner att det finns så många fler som behöver socialen och en ev. utredning, men nä där händer inget. Tröskeln är så låg, men pressen det sätter på oss som föräldrar som nu svävar i en grym ovisshet är så jobbig. Jag vill bara att det ska vara över, att detta mötet som kommer, kommer vara det enda, sen läggs ärendet ner och vi kan gå vidare med våra liv.
Blir bara så jävla förbannad när man blir anmäld för en skitsak. kan man inte se till det stora hela "hmm, verkar det finnas nåt problem här i denna familjen, nä, finns inget annat som tyder på det, två föräldrar som i grunden mår bra, ett barn som är friskt och välmående, men åh mamman gjorde en grej för ett år sedan som vi rynkade på ögonen åt och NU måste vi ju anmäla, vara sig vi vill eller inte tycker att det egentligen behövs." Ibland kan jag tycka att anmälningsplikten är lite väl hög! Vid vissa saker ska man direkt anmäla, men med andra som egentligen kan ligga till grund för värre saker, då skiter man i det.
Om nån har erfarenhet av ett första samtal med soc och vad dom ställer för frågor, får ni gärna svara till mig. Sitter med sån jäkla ångest och oro just nu för mitt barn som inte alls far illa. Vill bara veta att allt kommer gå bra, att det inte blir nån utredning, att samtalat leder till att ärendet läggs ner.
Jag förstår er verkligen. Vet inte vad barnet är i för ålder, men stressen och oron kan barnet också drabbas av, beroende på barnets ålder och hur barnet är som person.
Man får ju sitta tillsammans som familj och prata först. Hur samtalen ser ut följer säkert någon mall men förstår att det kan se olika ut och att det är utformat utifrån orsak till anmälan och utifrån barnens ålder. Det sitter två tre personer med. De frågar vad man sysselsätter sig med och hur det är hemma och vad man gör på fritiden och sånt. Normala saker. De läser upp anmälan och man får berätta hur man ser på den. Är det barn med vill de sitta enskilt med barnen. De frågar barnen hur det är hemma och hur det är i skolan eller förskolan och vad de tycker om att göra i skolan och hemma. Betraktar barnen medan de leker. De lyssnar och ser hur barnen pratar och beter sig.
Har man tur lägger de ner efter ett möte. Men de kan vinna mötas fler gånger. Kan ta månader. Eller så hör man aldrig något mer. Och då undrar man om det är över eller inte. Oron är kvar länge. Även om man vet att det är över känns det inget vidare att man själv och familjen blivit utsatt för detta. Helt i onödan för små skitgrejer.
