Det pratas ofta om gemenskap, respekt och trygghet inom hockeyn, men verkligheten i vissa miljöer ser tyvärr annorlunda ut.
När mobbning och utfrysning tillåts från ledare mot spelare och även mellan ledare själva, skapas en kultur där människor slutar må bra. Det handlar inte längre om utveckling och kärlek till sporten, utan om makt, status och tystnadskultur — där insynen stryps och få vågar säga något.
När elitplatser/skola handplockas utifrån kompisrelationer snarare än prestation och potential, samtidigt som andra måste bevisa sig om och om igen, blir det svårt att ta pratet om lika möjligheter på allvar.
Selektiva spelarsamtal, individuell feedback och tydligt förtroende för vissa medan andra lämnas att själva tolka sin roll skapar snabbt ojämna förutsättningar. Samtidigt ser man ofta hur mycket en spelare kan lyfta så fort den faktiskt får förtroende och en riktig chans.
Det här skrivs inte av någon som blivit bortvald. Tvärtom. Jag har själv stått på den gynnsamma sidan — och kanske är det därför det blivit så tydligt hur vissa spelare behandlas bakom kulisserna av ledarna.
”Att ta avstånd” - hur funkar det egentligen?
[
https://www.aftonbladet.se/senastenytt/ttsport/sport/a/0Ve5q2/talanger-slogs-pa-tranares-order-aik-tar-avstand[ ]
Ingen förening blir stark av en kultur där människor favoriseras, tystas ner eller fryses ut. Det är dags att börja prata om det här på riktigt – ni tappar spelare och ledare.