Citat:
Jag har problem med HENNES klänning: en blommig nattsärk för barn. Inte babydoll-modellen generellt.
"Kulturhistoriskt förankrat?" Va ända in i helvete dillar du om nu vännen? Jag SER ju att det är en barnklänning. Jag har uppfostrat två döttrar, och därmed gått min beskärda del av rundor på Lindex bebisavdelning. Jag vet hur klänningar för tvååringar ser ut!
Citat: För det verkar bi ungefär såhär för dig: ”Jag ser en kort, flickig klänning” --> ”jag tolkar den som ett småbarnsplagg” --> ”jag upplever sexuell laddning” --> ”alltså är plagget sjukt”.
Helt korrekt. Jag SER att det är ett barnplagg, jag SER att hon försöker vara sexig samtidigt som hon klär ut sig till en tvååring: och ja, det är sjukt. Vidrigt. Helt korrekt analys!
Har du någonsin fått till dig att du övertänker; överanalyserar väldigt mycket? Vi människor är djur. Vi har djuriska instinkter. Ibland fattar man bara grejer, utan behöva läsa en fucking bok på ämnet.
Om en vuxen människa klär ut sig till tvååring och försöker anspela sexuellt på det - då SER jag det: med mina två ögon.
Detta är inte rocket science. Sorry, men det är verkligen inte det.
Men återigen: kul att frågan är så oerhört engagerande - inte bara för mig, utan också för många andra.
Citat: "Du hoppar över alla de lagren direkt till toddler-associationen."
Precis. Det gör jag för att hon KLÄR SIG EXAKT SOM EN TODDLER. Och då blir din lilla föreläsning om modehistoria totalt ointressant. Hoppas du förstår det nu.
"Kulturhistoriskt förankrat?" Va ända in i helvete dillar du om nu vännen? Jag SER ju att det är en barnklänning. Jag har uppfostrat två döttrar, och därmed gått min beskärda del av rundor på Lindex bebisavdelning. Jag vet hur klänningar för tvååringar ser ut!
Citat: För det verkar bi ungefär såhär för dig: ”Jag ser en kort, flickig klänning” --> ”jag tolkar den som ett småbarnsplagg” --> ”jag upplever sexuell laddning” --> ”alltså är plagget sjukt”.
Helt korrekt. Jag SER att det är ett barnplagg, jag SER att hon försöker vara sexig samtidigt som hon klär ut sig till en tvååring: och ja, det är sjukt. Vidrigt. Helt korrekt analys!
Har du någonsin fått till dig att du övertänker; överanalyserar väldigt mycket? Vi människor är djur. Vi har djuriska instinkter. Ibland fattar man bara grejer, utan behöva läsa en fucking bok på ämnet.
Om en vuxen människa klär ut sig till tvååring och försöker anspela sexuellt på det - då SER jag det: med mina två ögon.
Detta är inte rocket science. Sorry, men det är verkligen inte det.
Men återigen: kul att frågan är så oerhört engagerande - inte bara för mig, utan också för många andra.
Citat: "Du hoppar över alla de lagren direkt till toddler-associationen."
Precis. Det gör jag för att hon KLÄR SIG EXAKT SOM EN TODDLER. Och då blir din lilla föreläsning om modehistoria totalt ointressant. Hoppas du förstår det nu.
Du verkar på riktigt tro att ”jag SER” är ett argument.
Det är det inte.
Det är bara en beskrivning av din spontana association - och det är ganska fascinerande hur du inte verkar förstå skillnaden mellan: ”det här associerar jag till” och ”detta ÄR objektivt detta”.
Du har i princip reducerat hela diskussionen till:
”Jag såg puffärm och kort klänning och tänkte toddler, därför ÄR det toddler.”
Det är inte skarp intuition. Det är intellektuell lathet.
Och nej, att du gått runt på Lindex barnavdelning gör dig inte plötsligt kompetent att avgöra modekodning, kulturhistoria eller estetiska referenser. Småbarnskläder och vuxenmode har lånat silhuetter av varandra i över hundra år. Det är banal baskunskap inom modehistoria.
Det ironiska är också att det är du själv som sexualiserar toddlerassociationen. De flesta människor ser en stylad popstjärna i coquette-/babydoll-estetik möter Doc Martens och tänker popkultur, kawaii, dockestetik, grunge eller scenpersona. Du gör omedelbart kopplingen till småbarn och sexualitet — och behandlar sedan den kopplingen som om den vore objektivt inbyggd i plagget självt.
Och istället för att reflektera över varför din hjärna gör den kopplingen, så behandlar du kopplingen som någon slags biologisk sanning som alla andra är skyldiga att acceptera.
Det är därför ditt resonemang framstår som så emotionellt, reaktivt och anti-intellektuellt.
Du startar dessutom en diskussionstråd och ber oss om vår input, men så fort någon tillför analys, symbolik eller kulturhistoria, reagerar du ungefär som ett barn som håller för öronen och skriker ”JAG SER JU!!!”.
Inte särskilt övertygande. Snarare reaktivt, moralistiskt och anti-intelektuellt.
