Vår grundlag är tydligen ett skämt. Så rundade EU svensk yttrandefrihet

Detta är ett missförstånd. Svensk lag gäller i Sverige och för svenska personer. Syftet med lagarna är att boende i Sverige som framför åsikter inte skall få andra straff eller inskränkningar än exakt de som står i lagarna, men bara om exakt de villkor som står där uppfylls.

Du har som svensk eller boende i Sverige yttrandefrihet. Men den rättigheten överförs inte automatiskt till alla utländska aktörer. Skyddet mot förhandscensur är kopplat till att du i efterhand kan dömas för brott. Om du har en sida med utgivningsbevis och hävdar att en person är pedofil så kan du dömas för detta. För utländska utgivare finns det ingen motsvarande möjlighet att utdöma straff i efterhand. Dessa sidor omfattas inte av svenska lagar om yttrandefrihet. Det innebär att hindra återutsändning på svenska internet inte är förbjudet i svenska lagar. Hinder är därför lagligt. Men om det är en bra lösning är en helt annan fråga.

I det här fallet anser Sverige ihop med EU att Ryssland är i krig. Websidan rt.com används av ryska staten för att sprida missledande propaganda enligt den åsikten och därför hindras återutsändning av den propagandan i europeiska internet. Om det är en bra lösning är en annan fråga.

Tryckfrihetsförordningen handlar om tryckta texter:

1.kap 2 § Denna grundlag är tillämplig på skrifter som har framställts i tryckpress.

RT.com är en websida och omfattas inte av denna lag.

Yttrandefrihetsgrundlagen avser program som skapas och sprids i Sverige.

2 § En utgivare ska vara en fysisk person med hemvist i Sverige. Den som är underårig eller i konkurs eller som har förvaltare enligt särskilda bestämmelser i lag får inte vara utgivare. Lag (2018:1802).

Websidorna rt.com har inte svenskt utgivningsbevis eller svensk utgivare och omfattas därför inte av lagen.

Internet är per definition internationellt och erbjuder tillgång till mängder av material, i ord och bild, som inte härstammar från EU eller Sverige.

YGL, som-är svensk grundlag och skriven /beslutad i Sverige), garanterar skydd för tillgång, läsning och delning av material på internet. Grundlagen förbjuder uttryckligen censur - och det gäller inte bara sådant som är tryckt eller framställt i Sverige. Tryckfrihet och informationsfrihet är dessutom inte områden som Lissabonavtalet deklarerar att EU skulle ha "tagit över ansvaret för" från de nationella regeringarna och parlamenten.


Ukraina och Ryssland är förvisso i krig, men EU har hela tiden varit noga med att framhålla att man själva inte befinner sig i krig med Ryssland. Varken Sverige, Tyskland eller några andra har förklarat krig mot Ryssland,. Att en del politikers retorik ibland kan ge ett annat intryck spelar ingen roll, juridiskt sett. Dessutom, om RT skulle vara "ett verktyg för rysk desinformation", garför är inte TASS blockerat på nätet? Deras sajt går utmärkt att läsa på engelska.

Nej, det här är ett politiskt beslut maskerat som någon sorts kvasijuridik.

Hela din argumentation bygger på premissen att debatten handlar om RT:s yttrandefrihet. Det gör den inte. RT är en utländsk statlig aktör och saknar givetvis skydd av svensk grundlag.

Det du kapitalt missar är att den svenska Regeringsformen (RF 2 kap. 1 § p. 2) uttryckligen skyddar informationsfriheten. Denna definieras som medborgarnas "frihet att inhämta och ta emot upplysningar samt att i övrigt ta del av andras yttranden". När svenska staten (via PTS) tvingar svenska internetleverantörer att blockera domäner, så inskränker staten inte Putins rätt att publicera , de inskränker den svenska medborgarens grundlagsskyddade rätt att fritt inhämta information och själva värdera den. Ingreppet riktas mot oss, i Sverige. Det är här den konstitutionella krocken sker.

Du hävdar att staten fritt kan blockera "återutsändning" för att sidan saknar svenskt utgivningsbevis. Detta är ett farligt och juridiskt inkorrekt antagande. Censurförbudet i Sverige (både i RF och i mediegrundlagarna) är inte en "bonus" som delas ut till den som har en ansvarig utgivare. Censurförbudet är en absolut spärr mot att staten eller dess myndigheter använder filtrering, blockering eller förhandsgranskning för att kontrollera informationsflödet i infrastrukturen. Att ett medium saknar utgivningsbevis ger inte staten carte blanche att bygga en digital brandvägg mot det. Du påstår att blockeringen är laglig för att vi inte kan straffa ryska utgivare i efterhand (exklusivitetsprincipen). Det är en juridisk icke-sekvitur. Att svensk domstol saknar jurisdiktion över ett ryskt medieföretag innebär inte per automatik att svenska myndigheter har legal befogenhet att tvinga inhemska telekombolag att införa DNS-blockeringar i bredbandsnäten. För att en svensk myndighet ska få inskränka informationsfriheten (RF 2:1) krävs formell lag, och den lagen måste klara proportionalitetsbedömningen i RF 2:21. Någon sådan svensk lag finns inte i det här fallet.

Anledningen till att RT är blockerat är inte det hemmagjorda juristeri du just presenterade ("de har inget svenskt utgivningsbevis, ergo är det fritt fram att blockera"). Den enda anledningen till att detta de facto sker är principerna om unionsrättens företräde. EU antog en direkt gällande förordning (Sanktionsförordningen 2022/350). Genom Sveriges medlemskap i EU, och de befogenheter vi överlåtit enligt RF 10 kap. 6 §, trumfar en EU-förordning inhemsk lagstiftning, även när den strider mot svensk grundlag. Det är detta juridiska tvångströje-scenario som yttrandefrihetsexperter kritiserar. Inte att RT är trevliga, utan att EU-rätten tvingar den svenska staten att runda sin egen konstitution och utföra en blockering som ur ett rent svenskt författningsperspektiv är djupt problematisk och strider mot informationsfriheten. Att försvara detta genom att citera YGL:s krav på svensk hemvist för utgivare är som att försöka förklara kvantfysik med hjälp av en instruktionsbok till en brödrost. Du läser fel lag, letar efter fel rättssubjekt och missar hela den konstitutionella dimensionen.

Lawline-svaret du citerar har helt rätt i en sak: yttrandefriheten är en relativ rättighet. Staten får enligt lag begränsa den för att skydda rikets säkerhet (RF 2 kap. 23 §). Det är därför vi har lagar mot spioneri och hets mot folkgrupp. Men här är din gigantiska blinda fläck: Dessa begränsningar handlar uteslutande om att staten kan straffa någon i efterhand om de begår ett yttrandefrihetsbrott. Att staten (via PTS) tvingar telekombolag att lägga in tekniska DNS-blockeringar för att hindra medborgare från att ens nå en specifik domän är något helt annat. Det kallas infrastrukturblockering och tangerar censurförbudet och förbudet mot hindrande åtgärder. Censurförbudet skyddas explicit i RF 2 kap. 1 § (samt i TF 1 kap. 8 § och YGL 1 kap. 11 §) och till skillnad från yttrandefriheten är skyddet mot förhandscensur och tekniska hinder från myndigheter i princip absolut. Man kan inte använda RF 2:23 ("rikets säkerhet") som ett trollspö för att bygga statliga brandväggar och runda censurförbudet.

Låt oss leka med tanken att du har rätt, att blockeringen "bara" är en legitim inskränkning för rikets säkerhet enligt RF 2 kap. 23 §. Då snubblar du omedelbart på nästa grundlagsparagraf: RF 2 kap. 22 §. Den paragrafen slår fast ett stenhårt formkrav: En begränsning av yttrandefriheten får endast göras genom lag. En lag måste stiftas av Sveriges riksdag. Så, min fråga till dig är: Vilken svensk lag ger Post- och telestyrelsen rätt att tvinga internetleverantörer att blockera utländska nyhetssajter?

Svaret är att den lagen inte existerar. Riksdagen har aldrig röstat igenom en lag som säger att rysk desinformation ska DNS-blockeras i Sverige. Hade regeringen försökt stifta en sådan lag hade Lagrådet kastat den i papperskorgen med vändande post, just för att den strider mot censurförbudet. Att RT och Sputnik är blockerade beror inte på att svensk grundlag tillåter det genom undantagen för rikets säkerhet, vilket du felaktigt försöker leda i bevis med din Lawline-text. Det beror uteslutande på EU:s sanktionsförordning (2022/350), vilken genom överstatlighetsprincipen trumfar svensk lagstiftning och tvingar Sverige att kringgå sina egna grundlagar. Genom att försöka försvara detta med svenska grundlagar bevisar du paradoxalt nog exakt min trådstart: Blockeringen är oförenlig med den svenska konstitutionens ramverk, men EU tvingar oss att göra det ändå. Tack för att du underströk min poäng!

I din iver att försvara vårt samhälle råkar du tyvärr argumentera för exakt de metoder som utmärker det samhälle du säger dig vilja bekämpa. Din argumentation är ett skolboksexempel på auktoritär paternalism och bygger på två mycket problematiska felslut. Du vill att staten ska blockera information för att skydda ”svaga sinnen”. Hela fundamentet i en demokrati är den raka motsatsen: tilltron till den myndiga medborgarens förmåga att själv granska och förkasta lögner. Om medborgarna är för svagsinta för att läsa rysk propaganda, hur kan de då anses kapabla att rösta i allmänna val? Vem i staten ska sitta i den smakdomarstolen?

Att informationskontroll har gjorts ”i alla tider av alla civilisationer” stämmer. De som historiskt sett har älskat att censurera ”fientlig propaganda” är Sovjetunionen, Nazityskland och Kinesiska kommunistpartiet. Poängen med vår unika tryckfrihet från 1766 var just att vi skulle sluta bete oss som historiens förtryckarregimer. Att montera ner grundlagen i trygghetens namn är som att bränna ner sitt eget hus för att förhindra ett inbrott.

Bryssel tog en slags genväg här, och det är säkerligen inte bara för Sveriges del som man ibland hamnar i konflikt med ett medlemslands egen lagstiftning när EU utfärdar förordningar eller direktiv. I själva verket är det här en dåligt belýst gråzon. Tryck-och informationsfrihet är inte områden där medlemsländerna har lämnat över beslutanderätt (eller tolkningsrätt) till EU via Lissabonfördraget, och att beslutet om sanktioner var enhälligt från EU:s sida (antar jag) säger inte heller någonting om dess juridiska giltighet. Naturligtvis kan EU-förordningar komma i konflikt med nationella grundlagar eller andra lagar, och om det inte handlar om ett politikområde där länderna uttrýckligen och slutgiltigt har lämnat över beslutanderätten till Bryssel, så kan man inte bara säga att "det är EU som bestämmer, punkt".

EU har ingen tydlig "Federal Supremacy Clause" på det sättet, utom för vissa noga avgränsade områden. I princip är det öppet att ifrågasätta lagligheten av en EU-förordning, och att gå till domstol med det, men detta är något som tar tid och kräver pengar: i praktiken förutsätter det nog att man har uppbackning av ett medlemslands regering, Och i Sverige vill ju politikerna mycket sällan ta strid mot EU-beslut, om det inte är helt nödvändigt (det har dock förekommit flera gånger).

Det här är utan tvekan det bäst underbyggda inlägget i tråden. Du träffar mitt i prick i den konstitutionella getingmidjan. Många tror slentrianmässigt att EU-rätten har ett absolut och gränslöst företräde över allt i medlemsländerna, men precis som du säger så saknar EU en amerikansk "Federal Supremacy Clause". EU:s makt bygger på principen om tilldelade befogenheter (artikel 5 i EU-fördraget). EU får bara agera inom de områden där medlemsstaterna uttryckligen har gett dem makt. Och mediegrundlagar och tryckfrihet är, precis som du påpekar, inte ett sådant område. EU:s juridiska genväg här var att paketera blockeringen av RT/Sputnik som en utrikes- och säkerhetspolitisk sanktion (gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, GUSP), vilket de har mandat att besluta om. Men genom att göra det klev de indirekt rakt in i medlemsstaternas nationella tryckfrihetslagstiftning.

Den gråzon du nämner är i allra högsta grad levande och har faktiskt prövats på högsta nivå i Europa:
Tysklands författningsdomstol (Karlsruhe) har i flera berömda domar (bl.a. Solange och Maastricht/Lissabon-domarna) slagit fast att EU-rätten gäller så länge den inte kränker de grundläggande principerna i den tyska grundlagen. De har uttryckligen sagt att de förbehåller sig rätten att pröva om EU går utanför sitt mandat (ultravires-kontroll). Polen och Ungern har drivit detta ännu längre och öppnat för en direkt systemhotande konflikt med EU-domstolen.

Det som skiljer Sverige från exempelvis Tyskland är precis det du nämner i slutet: vår politiska och juridiska kultur. Svenska domstolar och politiker har en lång tradition av att vara extremt lojala mot EU-rätten och undviker in i det sista att starta konstitutionella krig med Bryssel. När Post- och telestyrelsen (PTS) valde att verkställa blockeringen gjorde man en pragmatisk, politisk bedömning snarare än en principfast grundlagsanalys. Så du har helt rätt. Juridiskt är detta ett gungfly. EU tog en utrikespolitisk bakdörr för att införa medieblockering, och de svenska instanserna valde att titta bort och svälja det, snarare än att ta en kostsam och politiskt känslig strid för tryckfrihetsprincipen.

Ja, olika länders domstolar och politiska eliter skiftar en hel del i hur villiga de är att säga ifrån mot EU. Tyskland har varit mycket tydligare än Sverige, men så har de också egen erfarenhet av hur det kan gå när juridiken missbrukas av autokratiska regimer på hemmaplan.

En annan sida av det här är att EU gärna försöker "binda upp" medlemsländerna genom att beslut tas av domstolar och råd där varje land har en representant. Både EU-kommissionen och ECJ (EU-domstolen) fungerar på det sättet. De tar formellt kollektivt ansvar för sina beslut - det gör att om t ex Sverige skulle ifrågasätta ett utslag av ECJ, så skulle det samtidgt se ut som att vår regering "desavouerade den svenska ledamöten" i deras domarråd (de har ett helt kollegium av domare, en från varje land, under chefsdomaren). Genom den här sortens upplägg gör EU det ännu mer "av-motiverande" att ifrågasätta deras egna centrala beslut.

En amerikan kommenterade till mig i vintras att "i USA är vi gärna tydliga med att samla beslutanderätten /på ett visst område/ till en punkt, eller en enda person: "the Buck stops here". i EU sprider man ut makten och gör den ofta diffus, ingen har det slutliga ansvaret".

Det är inte vad jag skrev.

Det jag skrev, och står för, är att om sidan haft svenskt utgivningsbevis så hade Svenska staten varit tvungen att ta upp striden mot censur. Då hade svenska staten inte kunnat tillåta EU-förordningen att få genomslag. Skyddet mot censur är i det området absolut. Minns jag rätt är enda undantaget barnporr.

Eftersom Sverige överlåtit vissa beslutsrättigheter till EU och denna förordning tagits i korrekt ordning inom EU så blir den för svenska staten tvingande och därigenom laglig.

Att det sen är åt helvete och inte borde få förekomma (möjligen dock om det var barnporr) är inte juridiskt utan politiskt. Men i Sverige gäller folksuveräniteten och riksdagen som är politisk kan i princip fatta vilka lagar som helt (ändring i grundlagen tar bara lite mer tid).

Vi är helt överens om grundproblemet: att detta är en politisk genväg som skadar yttrandefriheten. Men ditt resonemang kring varför det är "lagligt" bygger fortfarande på en missuppfattning av hur EU-rätten och vår grundlag interagerar. Du hävdar att om RT haft ett svenskt utgivningsbevis så hade staten varit tvungen att ta striden, eftersom skyddet mot censur då hade varit "absolut". Detta stämmer inte med hur EU-rätten fungerar. Enligt principen om EU-rättens företräde (som etablerades redan 1964 i Costa mot ENEL och som Sverige accepterat via RF 10:6) trumfar en EU-förordning all nationell lagstiftning, inklusive nationella grundlagar.

Om EU i morgon beslutar om en sanktionsförordning mot Aftonbladet (som bevisligen har svenskt utgivningsbevis), så är Post- och telestyrelsen rent juridiskt exakt lika tvingade att blockera Aftonbladet som de är att blockera RT. Ett svenskt utgivningsbevis stänger inte av EU:s juridiska överhöghet. Skillnaden hade bara varit att det blivit ett ohyggligt mycket större politiskt bråk. Rent juridiskt är skyddet mot EU-censur alltså inte absolut, ens för svenska medier, just på grund av den maktöverlåtelse du själv nämner. Du stirrar dig blind på avsändaren (RT) och deras brist på utgivningsbevis. Men som jag påpekade tidigare: Censurförbudet i Regeringsformen (2 kap. 1 §) skyddar informationsfriheten alltså min och din rätt att fritt inhämta information. Detta skydd är inte villkorat av att den vi hämtar informationen från har ett svenskt utgivningsbevis. Staten har inget mandat att bygga en digital brandvägg runt de svenska gränserna och bestämma vilka utländska adresser medborgarna får skriva in i sin webbläsare. Det är detta censurförbud , skyddet för mottagaren, som EU-förordningen tvingar Sverige att bryta mot.

Du har helt rätt i att riksdagen bestämmer och att de i förlängningen kan stifta (nästan) vilka lagar de vill. Men det är just det som är poängen: Riksdagen har inte ändrat grundlagen för att tillåta DNS-blockeringar av utländsk media. De vet att det hade skapat ramaskri och förmodligen fällts i Lagrådet. Istället utnyttjar man EU som en juridisk tvångströja. Man låter en utrikespolitisk sanktion från Bryssel städa undan ett informationsproblem på hemmaplan, så att man slipper ta den politiska kostnaden för att montera ner censurförbudet i den egna konstitutionen. Det är tekniskt sett lagligt via EU-företrädet, ja, men det är ett konstitutionellt haveri och ett extremt farligt prejudikat.

Yttrandefrihet under bivillkoret "Okunnighet är styrka" lämnar mycket övrigt att önska. Som kaffe utan grädde och kärlek utan kyssar.

I själva verket är yttrandefrihet och informationsfrihet som häst och kärra, som yin och yang. Det ena är ganska meningslöst utan det andra.

EU-kommissionen anser alltså de facto att Okunnighet är styrka. Jag håller inte med.

Att denna blockering kunnat genomföras trots grundlagarnas skydd av informationsfriheten, beror på den rättsstatliga misären i att allt mer brottsbekämpning sker genom "katten-på-råttan och råttan-på-repet och repet-på-pojken-som-inte-ville-gå-i-skolan". Alltså att den privatiseras, och straffansvar läggs på privata aktörer om de inte säkerställer vissa saker.

Anledningen till att alltmer rättsskipning sker via ombud, "på administrativ väg", är att lagarna är så baserade i önsketänkande att de skulle bli omöjligt dyra att hantera via domstolar.

Istället hotar man alltså aktörer som banker och isp:er med straff, med den kända effekten att de överimplementerar som det enda rimligt kostnadseffektiva för dem. Och lagstiftarna kan låtsas vara oskyldiga änglar - "nej vi har inte förbjudit något "

För övrigt anser jag att Flashback av samma anledning överimplementerar lagen om HMF. För att "härtill är FB nödd och tvungen".

Totalt irrelevant. Då enligt Lissabonfördrager så får EU ändra i fördragen hur mycket de vill, när de vill.
Så om de vill avskaffa yttrandefriheten så ändrar dom bara allt som har med det och göra och vipps så får dom det.
-Eftersom alla EU lagar och förordningar står över alla grundlagar.