Varför har Moderaterna redan gett upp?

Som rubriker varför har Moderaterna gett upp valet 2026 och redan gett de rödgröna vinsten?

Moderaterna har ju under de fyra senaste åren flirtat hårt med äldre (Gen X och äldre) och landsbygd/glesbygd. Fokus har varit nostalgi och tillbakablickande, fossildrift och grinig gubbe av typen "Nej till sossarnas tvångsblandning" istället för "Ja till vår politik".
Hela valkampanjen verkade dessutom ha varit planerad på "Magda-priser" och "halva priset vid pumpen" och en idé om att väljarna inte har kunskap om hur råvarupriser påverkas av världsmarknaden.

Samtidigt har Moderaterna lyssnat mindre och mindre på invånarna i storstäderna, halvstora städer och vad som är viktigt för Millennials. Politiken de fört har ju även saknat ideologisk grund och långsiktig riktning, utan mer varit "alla på bollen" nu nu nu.

Så vad vill Moderaterna egentligen? Marginalisera sig själva till ett 4%-parti som Centern gjorde med hjälp av kärnkraftsfrågan, eller trodde de att de var så trygga hos sina kärnväljare att de inte behövde bry sig? Eller är det så illa att valstrategerna inte kan räkna och tror att det är bättre med en blåare karta (med röda städer) än en majoritet av rösterna? Då många moderater uppenbarligen inte förstår hur världsmarknadspriset på råvaror påverkar slutpriset till kund, misstänker jag det senare tyvärr...

Men vad tror ni andra, varför har Moderaterna redan, nästan 5 månader innan valet, gett upp?

Förhoppningsvis marginaliseras dem på samma sätt som nu senast i England. Odugliga karriärspolitiker.

Städerna är packade med icke-Moderater. Om man för moderat politik så tilltalar den inte de som bor i städerna. Men det är inte samma sak som att föra politik bara för att göra folk i städer besvikna. Jag tror inte Moderaterna gett upp. Jag tror de är hjärntvättade till att tycka om sosse-light politik och har glömt riktig moderatpolitik.

Om de nu verkligen har gett upp så kan det ju bero på att de röda/rödbruna som röstade på tide känner sig besvikna och lämnar, och Uffe förstår att han inte kan få dem tillbaka? Det var ju sänkt invandring de ville ha, inte sänkta bidrag?

En av dom stora högerliberala frågorna som inte debatteras är bostadsmarknadens roll för privatekonomin. Av dom svenska väljare och hushåll som äger sin villa/bostadsrätt röstar en större andel moderat. En del brittiska statsvetare förklarar thatcherismens framgångar (redan på 1980-talet) på det sättet - hellre ökad privatförmögenhet än offentliga bidrag. Höginkomsttagarna ser sänkt skatt som en bättre gåva än subventioner.

De vet att de kan låta S vinna. S kommer inte att rulla tillbaka något av risk att stöta sig med folk som tror att de är höginkomsttagare. Den kan landet fortsätta gå åt helvete och om fyra eller åtta år kan M komma tillbaka och säga att problemet är att fattiga har det för bra.

Det finns inga moderater.

Vi har 8 socialistiska partier. Egentligen har vi byråkratiska partier. Det här är resultatet av att byråkratin har tagit över. Samtliga partier är överens om att staten skall växa och anställa fler byråkrater så att allt mer av samhället kan styras och kontrolleras.
Även de som kallar sig moderater vill ha en svällande stat. Man driver bl.a. att staten skall garantera företagens vinster (inom tex kärnkraft). Man vill bara spara på sådant man själv ogillar men expandera annat.

CP-barnen i dagens regering (bögar, läspande, autister (tex strömmer) vet att nästa regering kommer att bestå av lätt utvecklingsstörda CP-barn från de andra partierna. Inget kommer att förändras.

Storstäderna, är blodröda politiskt.

Tidö, ser ingen väg vinna där.

Tragiskt, för Sverige.

Den som inbillar sig att "Magdalena (s) kommer minsann inte ändra nå't", har inte förstått att stö[r]dhjulet (mp) som denna gång uppbackad av (v) (...hej, kamrat justitieminister n00shi) kommer att få Magda att pronto reversera allt Tidö förbättrat för vanliga dödliga och höja alla skatter till skyarna (...hej, drivmedels-skatten).

Gett upp? Moderaterna kommer nog göra vad som helst tills valdagen.

Den kortväxta (170cm) Ulf Kristersson har ju förhandlat med SD om att få vara
statsminister även nästa period – men Ulf har en rejäl uppförsbacke för att nå dit.

Att skrämmas med V och MP ska ta Ulf till målet tydligen ...
https://www.expressen.se/nyheter/politik/kristerssons-skattekritik-riktigt-stora-summor/

Behövde fundera i några sekunder, men när det gäller Kristersson och de M-politiker han har samlat omkring sig och det sätt han "styr" på så är det faktiskt en väldigt träffande liknelse. Man kunde t.o.m. säga "bullseye" .

Kristersson har ingen egentlig egen ideologi, han har inga visioner för Sverige och hans "ledarskap" bygger på manipulation och handslag i mörka korridorer. Hans, och därmed också Moderaternas, politik är en blandning av gamla ideologiska slagord och de senaste analyserna "från tankesmedjan" (dvs. "säg så här så borde ditt stöd öka med 0,672 %"). De ideologiska "kapitalism"-platityderna har överlag tappat en hel del av sin ursprungliga kraft, men är i Kristerssons fall helt meningslösa eftersom de kommer från en politiker som själv saknar den grundläggande ideologiska övertygelsen. Och den "tankesmedja-styrda" politiken återspeglar förstås heller varken nån vision eller övertygelse, bara en statistisk-matematisk manipulation av väljarna. Till den manipulationen hör också allt snack om "mitt lag" och den block-konstruktion Kristersson byggt upp för att hans tama analytiker säger att det är hans enda chans att få statsministerposten.

Inför förra valet lyckades den manipulationen, de "vallöften" och utspel som framförallt M och KD smått desperat lanserade under den sista månaden skapade i sista stund ett litet övertag på drygt 40000 röster. Men de vallöftena var aldrig grundade i någon fungerande politisk plan, det var ord man slängde ur sig bara för att vinna valet. Och när man väl vann det så var Kristerssons regering körd från start, det gick förstås inte att styra Sverige utgående från lösryckta och påhittade slogans och dessutom låstes regeringen fast av Tidö-avtalet. Till råga på allt valde Kristersson in nästan enbart nya och "Kristersson-trogna" ministrar, vilket gjorde hela M-delen av regeringen delvis inkompetent och överlag sett svag. Det starkaste kortet i hela regeringen var Billström, och när han insåg att Kristersson ville korridor-styra svensk utrikespolitik så hoppade han (klokt nog) av. Från de övriga partierna lyftes Busch och "killen från grillen" in på centrala departement, båda helt utan sådan erfarenhet. Och L, som lyckades förhandla till sig den politiska kontrollen över "den svenska skolan" (båda ministerposterna på departementet = 100% kontroll), satte in räven för att förvalta hönshsuet.

Allt det gjorde sammantaget "Tidö-regeringen" till den sämsta svenska regeringen i mannaminne, sett till resultaten. Och när avsaknaden av resultat bara ledde ytterligare undanflykter om "det svåra världsläget", "EU som trilskas (fast det egentligen är Sverige som har fel)" och flera frikostiga utdelningar av "mutpengar" till väljarna (genom att öka Sveriges skuldbörda) så var det liksom "över". Exakt när, hur och varför går inte att säga, men det som slår mig är den berömda slutstrofen i T.S. Eliots dikt "The Hollow Men":

"This is the way the world ends
Not with a bang but a whimper"

Som TS påpekar så är det inte bara fråga om väljarna, det är också fråga om Moderaterna. Trots en påkostad "inledning av valrörelsen" (designad av Kristerssons tankesmedjepolare) så är entusiasmen förvånansvärt låg. Jag hade en intressant diskussion med en numera pensionerad C-politiker (som råkar bo i närheten) förra weekenden, vi började med "kvittningsbråket" (som hanteras i en annan tråd) men kom in på hur viktig "entusiasmen" är för C, och den vägen vidare till M.

Enligt honom (som har 40 års erfarenhet inifrån svensk politik) så pågår nu två ytterligare "rörelser" inom Moderaterna, förutom "valrörelsen". Den ena lyder i princip "vi måste till varje pris ta tillbaka största högerparti-rollen från SD, annars är vi framledes i illa ute", och den andra lyder "nu ryker Kristersson efter valet, så vem ska ersätta honom som partiledare?".

Kristersson blockerar M-ställningstaganden som tydligt skulle profilera M gentemot SD, och det gäller uttryckligen såna där M "är starka", eftersom det riskerar hans "blockbygge". Det skapar en inre motsättning med de partikolleger som ser det här slaget förlorat och vill bygga upp M långsiktigt. Och det smusslande och förhandlande som tydligen redan kommit igång, om vem som "potentiellt" ska efterträda Kristersson när han får sparken efter valet, gör att många inte vill sticka ut hakan under själva valrörelsen. Och speciellt inte för en partiledare som kommer att få domen "har tagit partiet i fel riktning" efter ett förlorat val.

Det som C-grannen också trodde var att "L-svängen", som löste ut det största interna Tidö-problemet ("ska SD släppas in i en regering eller inte"), samtidigt gjorde att en hel del andra politiska problem dök upp över ytan. Inte minst skolan, men också den grundläggande skillnaden mellan L och SD när det arbetskraftsinvandring, integration och "fokus på individen" vs "fokus på nationalstaten". Sammantaget har det i kombination med att både SD och M vill bli "störst till höger" gjort att det är ett extremt lamt intresse för att stödrösta på L.

En mer dynamisk och visionär ledare med fötterna stadigt i den Moderata grundideologin skulle kanske kunna rädda situationen, men nån sån moderat politiker finns just nu inte på kartan, och Kristersson som själv är raka motsatsen skulle förstås se någon sådan som ett hot mot honom själv.

Så om inget drastiskt händer så är valet redan förlorat, den manipulerande "comeback" som Kristerssons valstrateger sitter och kämpar med kommer inte att ge tillräcklig effekt vad man än hittar på. Jag vill inte Moderaterna nåt illa, det är i själva verket det parti jag röstat mest på i olika val, men samtidigt tycker jag att det är helt rätt och riktigt att partiet får stå sitt kast och ta smällen för den urusla "högerpolitik" statsminsiterpartiet kört i fyra år. Och att låsa ute de svenska väljarnas demokratiska möjligheter att välja sin egen regering genom att bilda ett hårt "block" redan innan valet, det ÄR under all kritik. Så just nu hoppas jag på en brakförlust för Tidö, eftersom om slaget redan är förlorat så behöver Moderaterna verkligen en nystart och ett "urdåligt valresultat" ger den behövliga energin till det.

Att städerna skulle vara blodröda stämmer inte, och Stockholm är ju ett bra exempel på det. Stockholms stad och landsting var blått så länge Moderaterna drev en ideologiskt grundad politik där fokus låg på individuell frihet och att samtidigt bygga staden stark framåt. Samtidigt har Moderaterna varit svagare i Göteborg och Malmö. Skillnaden mot Stockholm har ju varit att politiken i Göteborg och Malmö varit avsevärt mer kortsiktig och mer grundad i "HöHöHö Höger" än ideologi.

Så städerna är inte blodröda, men för människor i städerna är långsiktighet och ideologi viktigare än kortsiktig "klipp och klistra"-politik (tillfälligt sänkt matmoms, sänkt reduktionsplikt, sänkt drivmedelsskatt).

Människor i städer är även mer bekväma med att välja då de gör fler val varje dag (exempelvis "vilken pub ska vi gå och ta en öl på?" jämfört med "ska vi gå till puben?"), vilket gör att människor i städerna viktar sina val betydligt mer och är mindre främmande för att välja något annat än vad de vanligtvis väljer.

Väldigt intressant och bra skrivet. Ligger nära det jag själv upplever men inte kan sätta ord på.

Men varför har ingen dragit i bromsen tidigare? Är Moderaterna verkligen så ideologiskt fattiga? Om inte annat borde väl ändå en hel del personer värna sin egen inkomst?