kan svenskar driva med sig själva?

Mycket bra exempel, även Micke Dubois.

Självklart kan vi det, och upplever att det även görs hela tiden.

Ja jag gör det varje dag.

Jodå, men en typisk svensk grej är att driva / nedvärdera sig själv är att göra det i en jakt mot den lägsta botten ala klassisk vikingafylla. Man avlöser varandras obscena beteenden och på så sätt gör sig mer relaterbar och uppvisar samtidigt ett livets ödmjukhet.

Andra svenskar känner vanligtvis då en lättnad i en kultur som annars håller i en strikt och anspråkslös "normal" standard.

Det kan dock te sig på olika vis beroende på vilken klass eller nivå i samhället man är.

Jag håller inte helt med dig. Britter kan skämta om sig själva och har en fantastiskt utvecklad självironi. Men amerikanerna skämtar sällan om sig själva, de skämtar istället om andra amerikaner. En av de få amerikaner som lyckat driver med sig själv och med USA generellt är George Carlin (enligt mig USAs i särklass bästa stand-up komiker genom tiderna), men också han har mest roligt med att ironisera över "andra" korkade amerikaner.

Svenskar är enligt mig tudelade. Hälften gillar "buskis"-humor, hälften gillar litet mer avancerad humor, inklusive ironi och sarkasm. Benny Hill vs. Monty Python, typ. Hasse & Tages "Gröna Hund" är en alldeles speciell (och lyckad) blandning av just hög och låg humor. Dessutom skulle jag hävda att svensk självironi är en inbakad del av den svenska kulturen, en följd av "jantelagen" och ett bevis på att man är intelligent nog att vara självmedveten. När Sverige gick in boomer-tidevarvets sociala tävlan gick en del av självironin förlorad, eftersom man istället för att vara ödmjuk och driva med sig själv skulle skryta med allt man hade, allt man gjort och allt man lyckats med, på amerikansk manér. Bland finlandssvenskarna (som vi övergav till Ryssland 1809) lever självironin fortsättningsvis kvar i betydligt högre grad, såpass att en del svenskar har svårt att ens hänga med.

Det jag inte gillar är den nya trenden att med sin egen politiska ideologi som grund göra allt man kan för att förlöjliga Sverige, och kalla det för "humor". Det är bara det interna giftet som bubblar ut, den finns inget roligt i "Sverige/vi svenskar är så jävla skit...". Intressant nog är det oftast självutnämnda "patrioter" som sysslar med den avarten.

Kort svar: ja, i Sverige har vi skämtat om oss själva, om vårt land, om vår kultur, om våra egna skojigheter i långa tider, också om den statusfokuserade samhällsomvandlingen under 60-, 70- och och 80-talet försvagat den långvariga traditionen. Den typen av humor kan spåras långt tillbaka i tiden genom historier, skämt och talesätt. Och det är inte bara i Sverige man haft skojigt med sig själv, det är en gammal pan-nordisk tradition.

Vissa kanske men generellt nej. Tycker tyvärr många svenskar är väldigt ängsliga och tar sig själva på för stort allvar, dock gör man sig gärna lustig på andras bekostnad.

Min erfarenhet är att i alla fall svenska borgerliga debattörer (och personer från typ MUF osv) numera gärna vill vara "raljanta", dvs ironiska på någon annans bekostnad, men kan ha mycket svårt att hantera om man använder samma slags humor i retur. Då blir reaktionen antingen ett surt "vad i helvete snackar du om?", "nej nej NEJ, du förstååår inte!" eller generösa doser av "specfal pleading", flyttade målstolpar osv.

Ja, de flesta är rätt tråkiga och har fullt upp med livet i sina huvuden så att skämta och må bättre går ju inte.

Jag har gått från 0,5 skämt per dag till nästan 2 nu och mitt mål är 5 och jag kan skämta. Det krävs nog flera arbetsdagar innan någon kläcker fram ett skämt spontant ska du veta och de värps på rätt rejält här ändå mot genomsnittet.

Vill man att en förändring ska ske så får man vara den själv. Att hitta jämlikar att skratta med är guld.

Jag tror jag stoppar ner mitt huvud i sanden igen. Tills nästa skämt. Kvack.