Adoptivföräldrarna har aldrig inhämtat samtycke för BUP-kontakt,är det lagligt vid 15

Så, jag har nyligen fått veta att enligt Gemini AI så skall föräldrar och adoptivföräldrar alltid inhämta samtycke från barnen efter en viss ålder, då barnen enligt svensk lagstiftning anses vara kapabla till att själva bedöma om de vill ha kontakt med t.ex. BUP - Barn- och Ungdomspsykiatrin - efter en viss ålder.

Vad jag förstått så är det föräldrarnas beslut upp till 13 års ålder, så fram tills 13 så kan en förälder ansöka på egen hand via 1177 idag år 2026, kan läsa barnets journaler och dylikt - och på den tiden då man själv hade med BUP att göra (2004-2008 - var 15 år år 2005) så kunde de alltså säga ja eller nej till att remittera till Barn- och Ungdomspsykiatrin.

Det vanliga är alltså att konfliktker sker i skolan t.ex. under lågstadiet, sedan rekommenderar skolan att föräldrarna skall aktivera barnet/barnen via barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) genom en remitterande skrivelse dit, det är här hela beslutet ligger hos föräldrarna, säger föräldern nej till skolan så blir det inget BUP - säger de ja så får barnet en psykiatrisk historia - beslutet ligger helt i förälderns händer i den åldern 1-13 - de kan också göra som mina adoptivföräldrar och gå skolan halvvägs till mötes genom att begära att skolan gör skrivelsen till BUP (då det kändes fel att remittera sin egen son dit) men sedan gå dem halvvägs till mötes genom att helt enkelt gå med på vårdkontakten efter att skolan gjort remitteringen, för de tänkte felaktigt att ifall det är skolan som gör remissen så är de skuldfria i sonens ögon vilket knappast är fallet.

Det enda jag ser är att de kunde sagt nej så hade flera jäviga journaler och handlingar aldrig skrivits, handlingar som senare använts för att förstöra mitt liv.

Men åter till frågan, så föräldrarna har makten fram tills 13 års ålder - det var därför deras fel att jag hade kontakt med Barn- och Ungdomspsykiatrin år 2000-2001 i årskurs 3-4 men det var deras beslut och lagligt.

Skillnaden sker i högstadiet där jag och tvillingsyrran var 15 år gamla, och de återigen skulle ta oss med till samtal vid BUP, ofta efter konflikter i hemmet ibland med föräldrarna, men oftast mellan mig och Syrran om datorerna.

Det kan hända att vi följde med utan protester, och att vi inte hade skäl att misstro BUP år 2004-2005 - skälet var självfallet att vi aldrig läst de jäviga/partiska journalerna, och att BUP hade haft en positiv inverkan på konflikterna i lågstadiet (årskurs 1-4) där det var i stort sett bråk och konflikter flera gånger i veckan i årskurs 3 och efter samtalen på BUP mellan skola, föräldrar och barn så löste sig detta och den andra halvan av årskurs 4 och resten av mellanstadiet flöt på utan bråk - där som sagt hela lågstadiet och första halvan av årskurs 4 varit bråkfylld, och hela mellanstadiet flöt på utan konflikter förutom en konflikt som ställde till det med en del felskriverier i BUP-journalen, men en konflikt får anses vara väldigt lite om årskurs 1-4 var flera konflikter i veckan ute på rasterna.

Ok, så enligt Gemini AI så skall en 15-åring framför allt sedan 2014 (Patientdatalagen) men även innan år 2005 ha ansetts ha tillräcklig mognad för att själv kunna besluta om ungdomen själv ville närvara vid BUP och delta i familjeterapin. Det står specifikt att "Adoptivmodern gråter av glädje när hon fick till stånd familjeterapin vid BUP" - en adoptivmor som jobbat som barnsköterska i 30 år i hela hennes yrkesliv och som var jävigt inställd till sjukhuset och vården - hennes arbetsplats, som adoptivbarn anser jag ju att det är negativt att ha en adoptivmor som jobbat på sjukhuset - risken att få psykiatriska diagnoser ökar avsevärt eftersom hon har mentaliteten att så fort en pojke eller flicka bråkar eller visar hett temperament så är det något psykiskt fel på barnet, det kan inte vara normalt Sydamerikanskt beteende att ha hett temperament.

Så ingen av adoptivföräldrarna har berättat om våra rättigheter att neka BUP-vården vid 15 års ålder, vi har på plats vid BUP märkt att Kuratorn/Psykoterapeuten varit fientligt inställd och senare inte velat åka dit, då har adoptivfadern använt "Olaga Tvång" för att fösa oss in i bilen, han har gnistrat tänder likt han alltid gjorde vid ilska, han har använt sin fysiska styrka för att fösa in oss i bilen och därefter så har vi tagits till BUP trots att vi aldrig ville detta.

Att vi hade en rätt att neka har det varit knäpptyst om, men tro fan att jag hade sagt nej - särskilt om jag läst journalen där varje bråk skylldes på mig.

Inte fan tackar jag ja till en vård som gör mig till skurken, det faller ju på sin egen orimlighet.

Den enda vården jag tackat ja till var en vård som skulle hjälpa mig med depression möjligen i årskurs 7, jag har möjligen sagt ja till att följa med dit i årskurs 7 - Jag har dock starka minnen av att jag inte ville åka i årskurs 8 år 2005 när föräldrarna ville ta oss dit efter bråk mellan mig och Systern - och då har Olaga Tvång använts av fadern, adoptivmodern har varit den som varit drivande i all kontakt med vården och som har använt adoptivfarsan som sin förlängda arm eftersom hon var rädd för både mig och Syrran och var svagare än oss, men han var starkare.

Nu senast igår har jag ifrågasatt henne gällande detta och hon påstod saker som att "Det tycker jag låter konstigt att det skulle vara du som bestämmer det, du var ju inte myndig då, ni var ju under 18 år - det är ju efter 18 ni bestämmer det men innan är det ju föräldrarna".

Så det finns något poliser brukar säga, att lagen är lagen och att det är ingen ursäkt att man inte känner till att någonting är ett brott - att jag kan inte köra för fort och sedan påstå att "Jag visste inte att det var olagligt att köra den hastigheten här" - man blir dömd ändå - på samma sätt är det med morsan, hon har noll koll, har inte läst lagboken, känner inte till 15-åringens rätt att säga nej till Barnpsykiatrin, och använder aktivt BUP-vården som ett sätt att straffa barnen eller kontrollera dem - typ som ett verktyg för att bestraffa - att hon inte kände till min rätt att neka gör inte hennes agerande lagligt, och senast jag anklagade henne för brott påstod folk i detta forum att "Inget brott begåtts" - då gällde det att hon inte redovisat mina tillgångar efter jag fyllt 18 år, utan undanhållit informationen i 1 och ett halvt år fram tills hon lurat in mig i godmanskap - något som även drabbade Syrran - i detta ärende gällande rätten att säga nej till BUP-kontakten så har hon alltså inte känt till lagen, och kört sitt eget race till kostnad av mina rättigheter som vuxen längre fram.

Jag anser att hon borde bli anmäld oavsett preskription eftersom jag fick ett helvete med den vinklade BUP-journalen - när det tydligen var min rätt att säga nej år 2005 och jag hade förblivit normal på pappret likt JAG ville.

Det var endast adoptivmorsan som ville ha till stånd diagnoser, detta då hon såg fördelar i att barnen skulle få diagnoser vilket gav adoptivföräldrar eller föräldrar "avlastning" av Socialtjänsten vilket hon ville ha för att vi var "så jobbiga" i tonåren - tilläggas kan att det var adoptivföräldrarna som reste ner till Brasilien och adopterade, det var inte vi som ansökte om invandring till skitlandet Sverige.

De bad om barn, de bad om ansvaret - sedan klarade de inte av uppgiften - de utgick också felaktigt ifrån att Brasilianska adoptivbarn är precis likadana som svenska biologiska barn, att vi har helt annat temperament förstod de inte heller - lite som att ta en pitbullvalp och förvänta sig en golden retriever.

Så vad jag förstått så bröt hon och farsan mot lagen när de föste in oss i bilen med tvång för att köra oss till BUP, samt när de inte informerade oss om vår lagliga rätt att neka all vård vid 15 års ålder.

I åldern 16 år, efter händelsen på Tegs Centralskola där jag dömdes för misshandel och ofredande, så blev kotakten en gång varannan vecka med BUP en tvångsåtgärd - eftersom Socialen resonerade att då det redan fanns en pågående familjeterapi vid BUP sedan årskurs 7 (2004) så kunde den bli en del av straffet istället för ungdomstjänst, detta orsakade att BUP-kontakten 2006-2008 var en tvångsåtgärd efter domen, men det ursäktar inte att jag blev tvingad till BUP år 2005 året innan efter att jag och Syrran bråkat om datorerna hemma - där adoptivföräldrarna helt struntade i lagen och att det var upp till mig att säga ja eller nej, de stal denna rätt från mig som om lagen sade att "Är du under 18 år så bestämmer föräldrarna allt".

Nu orkar jag inte läsa hela dravlet och jag säger varken bu eller bä, men något jag verkligen tänkt påpeka är att man ALDRIG kan lita på de svar en artificiell sopstation ger dig. Särskilt inte när det handlar om juridik.

Den artificiella sopstationen klarar av att sammanfatta stora mängder text, men klarar inte av att tolka innehållet. Och svaret blir därefter. Gemene man verkar bli därefter - ja, alltså efterbliven.


"Men AI säger ju... !!!"

Jag förstår inte vad du svamlar om faktiskt. Har du tagit tjack ikväll?

Att döma av hur du uttrycker dig så var det nog knappast fel beslut av dina föräldrar att blanda in BUP. Ja du har större rätt att själv bestämma när du är 15 år gammal, men du är fortfarande minderårig.


Jag gillar ditt begrepp artificiell sopstation. Det blir en rolig akronym också.. Lita aldrig på ett AS. Eller en ska det ju vara egentligen men då skiter ju sig det roliga där.

Det fungerar inte så som gemini AI säger.
Innan 18 så ges barn mer och mer bestämmanderätt och rätt till privatliv kontra föräldrarna efterhand som de blir äldre och mer mogna.
Det finns dock ingen bestämd "kurva" som följs som innebär att en viss ålder ger en viss nivå av bestämmandegrad utan det är en bedömning som vården gör.

I ditt fall när du var 15 så var det alltså vårdens uppgift att bedöma om du var mogen nog att själv bestämma om du behövde vård eller inte.
Gissningsvis bedömde de att du inte var mogen nog.

Men däremot får inte vårdnadshavarna fysiskt tvinga barnet till att åka till vården.
Så på så sätt kan en 15åring som inte vill ha vård ändå motsätta sig trots att vården inte bedömer dem mogna nog att fatta beslut själva.
I ett sådant läge måste i så fall vårdnadshavarna gå via LPT.

Sammanfattningsvis kan alltså vårdnadshavarna begått olaga tvång, alternativt olaga frihetsberövande om de fysiskt tvingat sitt 15åriga barn till att följa med till BUP.
Det är dock i min mening extremt osannolikt att det skulle bedömas som brott eftersom de har agerat i vad de anser vara barnets intresse.
Det finns helt klart skäl för se deras agerande som att de handlat i nöd, för att avhjälpa fara för barnets hälsa.
BUP har uppenbart delat vårdnadshavarnas bedömning att barnet behövde vård.
Senare incidenter visar också klart och tydligt att det fanns ett vårdbehov.

Läs det finstilta i AI'n "kan innehålla fel"

Det finns ingen åldersgräns, men barnet ska involveras i beslut från det att barnet är moget nog, vilket allmänt brukar ses som från 13 års ålder. Från 13 år kan barnet söka själv då föräldern kan vara en del av problemet vid psykisk ohälsa eller kontakter med BUP. Föräldern är dock ansvarig fram till 18 och förälderns bedömning är överordnad barnets fram till 18-årsdagen.

Högst vanskligt att sätta sin tilltro till AI i juridiska frågor faktiskt.



Nej det beror ju på om du uppfyller dom medicinska kriterierna eller inte.


Skuldfria från vadå? Om du nu hade uppenbara problem låter det väl rimligt att dom hoppas du ska få hjälp?


Ditt liv blir ju vad du gör det till. Jag har också en historik av att varit hos BUP och fått diagnos jag inte velat acceptera. Det har inte hindrat mig från att växa upp, skärpa till mig, reparera min misslyckade skolgång och skaffa mig ett jobb. Jag började bete mig som folk, och då bryr sig ingen( ingen får ens veta ) om att jag har diagnos.



Jag läste min journaler först i 20 års åldern och tyckte det var hemskt att läsa om mina problem när dom framställdes på det sättet. Men det var ju ingen annan än jag som fick läsa detta eftersom jag vid den tiden skötte mig i samhället. Och att få journalerna förstörda efter en ny utredning var inga problem. Men det beror ju på hur JAG valt att bete mig som vuxen. Hade jag sysslat med att bråka med myndigheter, inte velat plugga, inte velat jobba mm så hade utfallet garanterat blivit något helt annat.


Men det är ju inte din adoptivmorsa som avgör om du uppfyller diagnoskriterierna. Det gör läkarna. Att sedan psyk diagnoser inte är direkt konkreta begrepp är en annan sak. Så är det med alla psykiatriska diagnoser.




Funkar inte riktigt så. Är du under 18 är du ju fortfarande minderårig.



Vården gör inte dig till skurken. Den beskriver ju bara dina problem.



Inte riktigt så enkelt alla gånger. Speciellt inte när det finns ett syfte från föräldrarnas sida som man knappast kan ifrågasätta. Dom är ju oroliga för sina barn och vill att dom ska få hjälp såklart.




Hur har dina diagnoser hindrat dig från att styra upp ditt liv?



Men det kräver ju att du börja bete dig " normalt".




Men det hindrade väl inte dig från att ta tag i ditt liv? Styra upp plugget? Kanske fixa ett jobb? Det känns som du fokar på helt fel saker. Kontakter med BUP sabbar inte ditt liv. Dina egna handlingar är det som sabbar.

"Högst vanskligt att sätta sin tilltro till AI i juridiska frågor faktiskt."

AI har tillgång till all info på internet, de vet oftast allt om saker - exempel är att om jag frågar om något gällande vilket spel som helst så vet AI i stort sett allt, även om den i sällsynta fall gör fel - detsamma gäller juridik - nu verkar det som att den gav mig fel information gällande ämnet denna tråd handlar om, där den påstod felaktigt att är du över 13 år gammal så krävs ditt samtycke, när det egentligen är BUP som bedömmer först om du är tillräckligt mogen för att besluta själv, vilket i praktiken resulterar i att barnet fråntas samtyckesrätten per automatik eftersom BUP har ett jäv i frågan och har ett egenintresse att inte låta barnet bestämma om svaret blir nej!


"Nej det beror ju på om du uppfyller dom medicinska kriterierna eller inte."

Nej, det finns fall där skolan likt i mitt fall i lågstadiet har velat att föräldern/föräldrarna skall aktivera deras son via BUP - Barn- och Ungdomspsykiatrin, då barnet/sonen/dottern är svårhanterlig, våldsam, eller andra orsaker - när då föräldern säger blankt nej till skolan gällande frågan om att aktivera barnet via BUP (vilket är förälderns beslut och inte skolans då skolan måste få föräldern att samarbeta för att få igenom detta) ja då blir det inget BUP för barnet eftersom föräldern sagt nej.

Och eftersom det är förälderns beslut om ett enkelt "ja" eller "nej" så blir det även deras ansvar att vården skett om de faktiskt hade beslutandemakten, de svarade ja istället för nej - de kunde alltså ha svarat nej med resultatet att barnet slapp psykiatrisk historik, men de VALDE att svara ja - det spelar ingen roll om de var "snälla" eller "medgörliga" och ville gå skolan halvvägs till mötes av ren dumhet elelr naivitet - det var deras beslut och om du tar ett beslut så är det beslutet ditt ansvar, det är hos dem ansvaret ligger om de svarade "ja" till kontakten.

Krävde de att skolan skulle göra remissen? Ja. Då är remissen skolans beslut. Men föräldrarna tog aktivt beslutet att samarbeta med skolan i detta och till att samarbeta med BUP. Det var i deras händer att säga nej därmed är det som händer därefter i BUP's journal ett resultat både utav deras beslut att samarbeta och skolans beslut att remittera.

Jag nämnde att man läst om invandrade pojkar som betett sig värre än jag gjorde och där skolan likt i mitt fall ville ha dem aktiverade på BUP - men där tack vare deras biologiska invandrarföräldrar som sade nej till skolan de slapp all kontakt med BUP. Detta skyddade dem från en negativ journal.

Sedan erkänner jag visserligen att lågstadiets journal i årskurs 1-4 inte var 100% negativ, och att kontakten med BUP i den åldern ledde till positiva resultat i skolan - vilket är skälet till varför jag var positiv till kontakt för depression i årskurs 7.

Det enda problemet jag hade med BUP år 2000-2001 var att det blev en del missuppfattningar längre fram, t.ex. att en kurator/psykoterapeut vid BUP år 2005 eller 2006 läste den äldre journalen och misstolkade saker i den, t.ex. vem som haft klassassistent, vem som upplevts omognare i klassen och dylikt - man kan säga att personalen år 2000-2001 var inte tillräckligt utförliga i detaljerna så de nämnde t.ex. inte vems assistent som fanns i min klass, eller vem han var där för att hjälpa, eller detaljer kring assistenten - så man kan säga att i årskurs 5 som exempel så skedde ett bråk i omklädningsrummet på skolan, där en annan kille startade ett bråk, vilket alla andra elever vittnade om till min fördel därefter, och vilket framkom hos BUP, i detta bråk så hade klassassistenten ingripit och brottat ner mig och gjort polisgrepp på mig, man kan säga att han valde mig som gärningsman både för att jag förmodligen var mest förbannad i den situationen (hade hetast temperament - det var vanligt att andra startade bråk och att jag blev mest förbannad och lärare/assistenter greppade den som var mest förbannad) och för att som mörk kille så var det min erfarenhet att man alltid blev sedd som gärningsmannen av vita vuxna.

Senare så bad assistenten om ursäkt, efter att andra vita elever berättat vad som hänt, men jag for hem rasande efter den händelsen (att få händerna uppbrytna i ett polisgrepp var inte skönt) och när jag kom hem så gick jag bärsärk på inredning så som korgar och hyllor - eftersom min adoptivmor saknade koll på vad som hände i skolan och bara såg en kille som kommer hem och är aggressiv och ger sig på inredning (och aldrig kunde tänka längre än så och se mobbning, rasism eller t.ex. assistenter/lärare som per automatik greppar tag i den mörkhyade killen vid ett slagsmål i ett omklädningsrum i årskurs 5 - det är lite som att de kriminella invandrarna redan då har satt en viss prägel på samhället, och att vita vuxna av detta skäl per automatik ser och väljer ut den mörkhyade killen som gärningsmannen i samtliga konflikter fram tills de vita eleverna (likt vad som hände i just det fallet) berättar för honom att det var en vit kille som startade bråket) - så adoptivmorsans reflex var att se dagnoser i den här typen av situationer och att försöka få till utredningar om autism, när det var rena orättvise-situationer med hennes våldsamma son som offer - vilket ledde till våldet/raseriutbrotten - men allt hon såg var våldsamt beteende, sen sket hon i varför man var våldsam.

Problemet dock som hände på BUP var att de skrev endast "En konflikt skedde med klassens assistent" men glömde helt att nämna vems assistenten var, vad han gjorde i klassen och dylikt - att han jobbade främst som elevassistent till en annan elev i klassen, en elev som hade olika assistenter varje år förskolan till och med slutet av årskurs 5 - i årskurs 6 bytte killen skola till särskolan vilket lämnade klassen helt utan assistent, men assistenten hjälpte även andra elever i klassen som en extralärare även om han var där främst för den andra eleven - han var den andre elevens elevassistent som hjälpte hela klassen som en extralärare på olika lektioner, så om jag hade problem med att komma igång på lektionerna och tenderade att titta på klockan och vänta ut tiden på vissa tråkiga lektioner, så var det hans extrauppgift att pusha mig till att påbörja arbetet - detta finns i journalen - det står att assistenten hjälpte mig att komma igång på vissa lektioner vilket är sant under årskurs 5 - det som blivit galet är att de missade helt att hans huvuduppgift var att hjälpa tredjeparten - killen som började särskola i årskurs 6 - och att han faktiskt var dennes elevassistent - men eftersom skolan och mina adoptivföräldrar inte varit tillräckligt tydliga med vem som hade assistent, och vilken elev assistenten faktiskt var i klassen för att hjälpa - så har det felaktigt skapats en bild av att det faktum att han pushade på mig i början av vissa lektioner i årskurs 5 att han då skulle varit min assistent - vilket dessutom förvärrades av bråket där han ingrep mot mig i en konflikt - så det framställdes som en konflikt mellan mig och min assistent, när det egentligen var en konflikt mellan mig och klassens assistent - som var specifikt där för en annan elev som hade assistent varje år - t.ex. jag vet att killen hade enklare matteböcker, särskolan i årskurs 6 bevisar att assistenten var hans eftersom ingen assistent fanns i klassen det sista året när han bytt skola.

Så summa sumarum blir att genom att BUP inte skrivit ner vem som hade assistent, eller felaktigt skrivit att det var jag - vilket var resultatet av att adoptivföräldrarna främst men även skolan glömt att ge kontexten, eller att BUP inte skrivit ner kontexten ifall den gavs - så har en elevassistent som fanns i klassen för tredjepart utmålats som min assistent i årskurs 5 - vilket längre fram i årskurs 9 har påverkat senare journalanteckningar där jag då framställts som en person som haft "personlig assistent större delen av skolgången" när detta inte stämde.

Det stämde visserligen i en termin i årskurs nio efter bråk och konflikter, samt i årskurs 2 under hela året av samma anledning. Men assistenten i årskurs 5 var inte där för bråk, han var där för att en elev i klassen hade svårt med ämnen - sedan ingrep han i ett bråk mellan två andra elever - mig och Herman, ingen av oss hade elevassistent i årskurs 5 - men BUP har inte samlat in tillräckligt med info, och därmed skapat en felaktig bild av allt - så även om BUP-kontakten år 2000-2001 var bra för konflikterna i skolan som reddes ut, så var den negativ för missuppfattningar kring assistenter och sånt som påverkade negativt i årskurs 9.

Missuppfattningen kring personlig assistent i klassen letade sig in i ett läkarintyg som användes för att ge mig förvaltarskap år 2009, detsamma gällde diagnoserna från år 2006 i årskurs 9. Utan kontakten med BUP hade inga sådana misstag lett till förvaltarskap längre fram.

Problemet med AI är att den "vet" bara den information den fått inmatad men är extremt begränsad i sin förmåga att förstå, analysera och ställa olika information mot varandra.
De blandar ihop mål, blandar ihop olika lands lagar m.m.

Ta något så vanligt som lex generalis mot lex specialis.
Dvs generell lag och specialiserad lag.
Det är inte ovanligt att en generell lag säger en sak och är väldigt bred/generell och en lex specialis säger däremot säger emot denna lagen på vissa specifika saker.
I sådana fall går lex specialis före men AI kan oftast inte avgöra vilken av dessa lagar som är applicerbar.

AI missar ofta också t.ex. undantag eller villkor för lagar som inte står i samma paragraf.
Det kan t.ex. vara så att paragraf 1 säger en viss sak. Sedan i en annan lag står det att om xx gäller så gäller inte paragraf 1.

AI missar ofta också att lagar byts ut och kan helt ha missat att en lag inte ens gäller.
AI kan heller inte värdera källor. DVS om jag skriver på internet att en lag betyder en vissa sak och en professor i juridik skriver att lagen betyder något helt annat så kan inte en generisk AI avgöra om det är jag eller professorn som har rätt.

Det är lite av problematiken kring generisk AI som t.ex. chatgpt eller Gemini AI

Jo men med juridik handlar allt om hur man tolkar den. Finns ju en anledning till att en jurist läser 4,5 år .




Jo men du har ju ialla fall problembilden. Den är ju orsaken till att du får diagnos.



Men du förstår ju inte. Historiken du pratar om finns ju redan då barnet uppvisar problembeteende i skolan.



Ja, när barnen uppvisar ett problembeteende som man inte kan hantera så ber man ju andra om hjälp. Det är väl självklart.



Jo men deras problem kvarstår ju. Det ändras ju inte. Liksom inte heller konsekvenserna deras beteende får.



Ja det är väl klart? Eftersom det inte ses som ett sunt handlande. Oavsett vad som orsakat det. Var liknande för mig som barn vid konflikter. Men sedan ändrade jag mig. Och omgivningens syn på mig ändrades. Att jag hade diagnos spelade ingen roll.



Men vänta nu, du menar att dina journaler helt plötsligt blev allmän kännedom och genaste så påverkade det dig negativt? Hur menar du nu? Jag har läst mina journaler. Det finns detaljer som inte stämmer. Men detta är det ju inte en jävel som bryr sig om eller ens får läsa. Omgivningen ser ju vad jag gör IDAG. Återigen. Mina handlingar, det är ju det enda som räknas.

Det låter som både skolan och BUP följt lag och praxis och att även dina föräldrar agerat inom lagens gränser. De brott du anser dit blivit utsatt för (olaga tvång) är, även om sanna, för länge sedan preskriberade. I övrigt så kan du ju fråga dig om det hade varit att föredra att ha LPT i ditt "bagage". Historia med BUP har var och varannan person idag och det är inte någon som nödvändigtvis betyder någonting senare i livet. LPT är inte riktigt samma sak...

Sedan kanske det efter 20 år är dags att försöka lämna det narrativ du verkar fast i. Testa tesen att anledningen varför du hamnade i kontakt med BUP inte var en konspiration mellan din adoptivmor, skolan och läkare utan istället på grund av genuin oro över ditt beteende och välmående. Det kanske ger dig både en möjlighet att komma vidare i livet och att även se en problembild som du kanske forfarande kämpar med och behöver hjälp att hantera.

"Skuldfria från vadå? Om du nu hade uppenbara problem låter det väl rimligt att dom hoppas du ska få hjälp?"

Skuldfria från eftermälet.

Ja, det kan låta rimligt där och då att de sa ja till vården, om du har felaktigt fokus (likt dem) på att du vill att ditt barn skall få stöd, vård eller hjälp.

Det rätta fokuset är på om du vill att ditt barn skall få en negativ journal som riskerar att förfölja honom livet ut, eller inte, och som innan den förstörs kan påverka andra myndigheter, utredningar och dylikt.

Deras fokus borde legat på att försvara sitt barn mot att få problem, istället låg deras fokus eller adoptivmorsans fokus på "vård" - vad är vård för något? Att tilldelas skulden?

I årskurs 1-4 kanske det fick mestadels bra resultat med skolan där konflikterna slutade i andra terminen i årskurs 4 och sedan flöt det på bra i flera år minus konflikten där assistenten ingrep i 5an.

Men att saker senare blir missuppfattade av ny BUP-personal i årskurs 9 är knappast positivt, det är heller inte positivt att när det blev konflikter i högstadiet att BUP ensidigt vinklade dem mot mig. Adoptivföräldrarna hade alltså felaktigt fokus på att BUP kunde hjälpa deras son och dotter, när fokuset borde varit att skydda sonen och dottern från deras dömmande journaler.

Det är detta invandrarföräldrar/biologiska föräldrar förstår - BUP vill oftast inte ditt barn väl - så genom att säga nej till BUP-kontakten så skyddar du barnet från en myndighet/institution som bara vill straffa barnet - inte hjälpa det.

Även om konflikterna i lågstadiet reddes ut via BUP, så fanns det partiska skriverier om att man "upplevdes omognare än andra i klassen" trots att jag var äldst i klassen eftersom jag börjat ett år senare, så det var uppenbart påhitt för att framställa mig som "lägre intelligent".

Nu blev det ingen diagnos i den åldern, men adoptivmorsan hade försökt få till en utredning för autism, det var skolan som inte instämde med henne i det - poängen är alltså att BUP har inte målet att ge vård, de har vården att straffa dig och sätta diagnos vilket är en stämpel och ett straff - att jag inte fick en diagnos i lågstadiet var endast för att skolan inte tyckte att det behövdes - så eftersom skolan förmodligen visste att jag blev utsatt för mobbning och rasism så instämde de inte i diagnosen, och eftersom min adoptivmor inte brydde sig om rasism mot sina adoptivbarn - så letade hon diagnoser som autism istället - en adoptivmor som ville förklara saker med en sjukdom, hon jobbade ju på sjukhuset som barnsköterska i 30 år - för henne kan allt förklaras med en sjukdom och medicineras - då skolan kände till verkligheten sa de ifrån när hon ville utreda autism i lågstadiet.

I högstadiet däremot eftersom man var över 15 år gammal så blev det juridiska konsekvenser, även om man hade färre bråk än i lågstadiet - så straffades man hårdare - och det kan ha funnits på BUP i lågstadiet en vilja att hjälpa mig och min syster att få bukt med problemen i skolan, där i högstadiet det endast fanns en vilja att straffa - det är skillnanden.

Det var alltså en rimlig tanke av adoptivföräldrarna att vilja att vi ska få hjälp/vård, men de missade att BUP var där för att straffa inte hjälpa och att även om det börjar med positiv hjälp i lågstadiet så kan det sluta med straff i årskurs 9 - något de hade kunnat undvika om de använt skallen och tackat nej till BUP-kontakten.

"Ditt liv blir ju vad du gör det till. Jag har också en historik av att varit hos BUP och fått diagnos jag inte velat acceptera. Det har inte hindrat mig från att växa upp, skärpa till mig, reparera min misslyckade skolgång och skaffa mig ett jobb. Jag började bete mig som folk, och då bryr sig ingen( ingen får ens veta ) om att jag har diagnos. "

BUP-kontakten år 2000-2001 i årskurs 3-4 ledde inte till diagnos, så det enda negativa med denna kontakt var att ny personal vid BUP missuppfattade texter till att jag var personen med personlig assistent och hade upplevts omognare än andra i min klass när det i verkligheten funnits en annan kille i klassen som haft assisstent och upplevts omognare - t.ex. han rapade och pruttade konstant och brukade skratta, placerade en nål på min stol vid ett tillfälle och hoppades att jag skulle flyga upp i luften som tjuren Ferdinand - han har senare sagt i vuxen ålder att han hade autism - så jag misstogs för honom av ny personal i årskurs 9.

Kom ihåg att personalen var helt annnorlunda i årskurs 3-4 - i årskurs 7-9 och specifikt under problemåret 2005-2006 i årskurs 9 så var det ny personal, den äldre personalen som skrev journalen 2000-2001 hade ju gått i pension.

Den nya personalen misstolkade de gamla handlingarna helt enkelt. Det fanns ingen diagnos, men det fanns våldsamt beteende, bråk som reddes ut och en konflikt med "min assistent" som egentligen var en annan persons assistent - allt detta bidrog negativt till en utredning år 2006 som slutade i diagnoser, men som även baserades på konflikterna i årskurs 9.

Det du påstår om att växa upp, skärpa sig och dylikt tycker jag nog ändå att jag hade gjort efter år 2007, men sen vid flytten hemifrån så drog man upp de gamla diagnoserna och vips var man behandlad som ett sär istället för en normal kille - till följd av att gammal skit existerade från psykiatrin.

"Jag läste min journaler först i 20 års åldern och tyckte det var hemskt att läsa om mina problem när dom framställdes på det sättet. Men det var ju ingen annan än jag som fick läsa detta eftersom jag vid den tiden skötte mig i samhället. Och att få journalerna förstörda efter en ny utredning var inga problem. Men det beror ju på hur JAG valt att bete mig som vuxen. Hade jag sysslat med att bråka med myndigheter, inte velat plugga, inte velat jobba mm så hade utfallet garanterat blivit något helt annat."

Jag läste min journal först vid åldern 22 år gammal år 2012 i April månad. Det var exakt två månader innan allt det dåliga i journalen överfördes till en utredning som användes i ett rättsfall mot mig. Innan dess hade ett läkarintyg som byggde på skiten använts år 2010 i ett ärende kring förvaltarskap, och jag anade alltså redan år 2010 att journalen innehöll felaktiga uppgifter - men brydde mig inte om att begära ut den innan år 2012.

BUP ville förstöra journalen år 2013 när jag snackade med personen som skrev journalen år 2004-2008.

Men det var försent då för den hade redan använts i ett domstolsärende år 2012..

Innan år 2012, specifikt år 2009 och år 2010 så användes uppgifter vid min flytt hemifrån för att fixa god man, stöd via LSS i form av SoL team (mobila teamet) och dylikt - jag blev given vilseledande info när jag flyttade, exakt samma hände Syrran, år 2009 - vår adoptivmor matade oss med vilseledande info så att våra underskrifter hamnade på dels att dela journalen med vuxenpsykiatrin, dels att ansöka om god man och dels att ansöka om lägenhet via socialtjänsten med SoL-team som kommer vid måltiderna - lägenheten var en andrahandslägenhet via Socialen.

Det som blev fel där är egentligen ett helt annat ämne jag skulle skapa en separat tråd om, men kan sammanfattas med att min tvillingsyster - som fick precis samma handläggare på barnpsykiatrin i årskurs 7-9 år 2004-2006, och som varit på behandlingshem under hela år 2008 efter att ha slängt glas i Farsans ansikte, och som kom hem igen i mars år 2009 varefter det blev aktuellt för adoptivföräldrarna att få henne utflyttad, och i samband med detta att få mig utflyttad med trots att jag aldrig varit på behandlingshem och aldrig lämnat villan olikt henne, och då hon och jag tilldelades identiska diagnoser vid BUP (marginell mental retardation och autistiska drag) så hanterades vi identiskt av de Socialpedagoger som skötte dokumenten vid flytten - man tog alltså noll hänsyn till att en av oss hade skärpt till sig utan bråk och konflikter sedan hösten år 2007, och den andra hade nyss kommit hem från ett behandlingshem hon hamnat på efter att ha slängt glas i farsans ansikte efter en konflikt om att vara hos pojkvännen istället för i skolan, och det gav oss samma stöd och samma situation efter flytten.

Det som missades i mitt fall är dock att jag behövde inte detta stöd för att jag varit utagerande eller på behandlingshem, och det fanns inte ett behov av att lyfta fram 2006 års diagnoser år 2009 vid flytten hemifrån, skälet var enkelt - Jag hade Diabetes Typ 1 - en kronisk dödlig sjukdom som kräver insulinsprutor varje dag, och som är dödlig om man slarvar - då jag var ansvarslös och slarvade med mitt ansvar så ville självfallet mina adoptivföräldrar att jag skulle ha stöd och hjälp efter flytten med att hantera och bli påmind om insulinet - så det handlade främst om Diabetes i mitt fall.

Jag minns hur adoptivmorsan t.ex. snackade om diabetes typ 1, inte asperger eller marginell mental retardation - för att få min namnunderskrift på ansökan om LSS vilket landade i det mobila teamet via SoL.

Men hon begick misstaget att lämna över ansökningsblanketterna till socialpedagogerna som sedan använde asperger och marginell mental retardation - två senare bevisade felaktiga diagnoser - som skäl istället.

BUP påstår visserligen att jag har autistiska drag sedan konflikterna i årskurs 9, men asperger var något Soc hade missuppfattat - enligt min utredning år 2006 så nämndes det specifikt att för asperger krävdes det att man uppfyllde tre kriterier inom autismspektrum, jag uppfyllde endast en enligt utredningen.

Ok, men poängen är att i Syrrans fall handlade det om handikapp till följd av diagnoserna från psykiatrin, i mitt fall handlade det om min diabetes typ 1 - men Socialen såg i mina 4 år gamla dokument från BUP att jag och Syrran hade identiska diagnoser, så ansökan ändades från att handla om diabetes typ 1 till att handla om asperger och marginell mental retardation - det var detta som öppnade upp för att gode mannen kunde ansöka om förvaltarskap, eftersom vem som helst kan ansöka om en god man och säga upp denne - men endast om du har psykiatriska diagnoser, utvecklingsstörning eller är dement så kan gode mannen uppgradera på egen hand till ett förvaltarskap.

Så eftersom adoptivföräldrarna inte var noga med fokuset på diabetes så blev jag en aspergare med marginell retardation i dokumenten som användes när jag flyttade hemifrån och det satte grunden för ett vuxenliv där de stal rättigheter via förvaltarskapet. Senare när man hotade förvaltaren och dylikt blev man föremål för rättegång där journalen användes mot en.

Så man kan säga att mina adoptivföräldrar, särskilt adoptivmorsan, orsakade ett helvete för mig genom att inte vara noga med att stödet skulle gälla diabetes typ 1, inte psykiatriska diagnoser - men det är här det finns ett helt annat ämne att diskutera - Gemini AI har nämligen sagt att jag kunde fått precis samma aktivitetsersättning vid förlängd skolgång i åldern 19-30 och precis samma SoL-team som påminner mig att ta mitt insulin, hjälper mig att handla mat och att laga mat de första 10 åren, samtidigt som jag blir självständig och aktiverar mig för jobb - utan att lagligt kunna sättas under förvaltarskap - endast med Diabetes Typ 1 som grund - inget behov att använda psykiatrins diagnoser när man hade Diabetes Typ 1 alltså!

Men eftersom adoptivföräldrarna inte tyckte diabetes typ 1 räckte som sjukdom, så lade de till hitte-på diagnoser från årskurs 9 - vilka var ett straff för en konflikt startad av Herman, samme Herman från konflikten med assisstenten - men som slutade i att jag dömdes för att jag reagerade. Så jag kunde ha fått hjälp för min diabetes som var identisk, men med skillnaden att inget förvaltarskap hade varit möjligt. Hur jävla korkade får de vara? Vidare har de missbrukat min sjukdom diabetes för att få min namnunderskrift för en ansökan gällande asperger och marginell retardation - när jag aldrig hade skrivit under för dessa diagnoser år 2009 - jag trodde jag skrev under för hjälp och stöd för diabetesen.

Så de är skyldiga till att ha bytt ut min sjukdom mot straffdiagnoser som skäl för hjälpen - vilket öppnade upp för förvaltarskapet.

Jag gavs aldrig möjligheten att sköta mig som vuxen innan åldern 30, de satte en God Man på mig och Syrran vid 19 års ålder - förvaltare fyra månader senare i mitt fall.

Jag valde inte att bråka med myndigheter, de valde att starta en konflikt när de satte mig under förvaltarskap.

Jag hade ingen konflikt med någon myndighet innan förvaltarskapet.

Jag ville inte jobba när jag var förvaltad uppenbarligen. Samhället ville tydligen ha en slav.

Förvaltarskapet upphörde först den 12 maj år 2020.

Syrrans är pågående.