Mixtape

De som har kollat de senaste årens Game Awards har sett trailers för spelet Mixtape, utvecklat av studion Beethoven & Dinosaur och utgivet av Annapurna. Genren har inte riktigt framgått, och inte vad det exakt handlar om, mer än ett tonårsnostalgiskt spel om ett litet kompisgängs sista kväll (innan de flyttar för college gissar jag) och att det också verkar handla om musiken som de lyssnar på under den kvällen, och att spelet har en sorts stop motion-liknande produktionsdesign, och så klart att det kommer med en stor lista med högprofilerad licensmusik.

Jag har själv tyckt att det har verkat intressant och lovande, men ändå har jag mer eller mindre glömt av det. Jag tror att det kan vara för att för mig verkar ha försökt göra något snarlikt som Life is Strange, vad gäller det nostalgiska anslaget, men men känts mer ironiskt och distanserat, på något vis, till skillnad från Life is Strange som kan beskrivas mer som anti-ironiskt och hyper-uppriktigt.

Nu har det hur som helst släppts och mottagits väldigt varmt av kritiker. De flesta recensioner jag sett hyllar det reservationslöst. Och det ser ut som att spelet gör något helt eget och unikt vad gäller genre/format/tilltal, och att jämförelser med Life is Strange inte gör något av spelen någon tjänst, och att det är rimligare att tänka på filmer som The Breakfast Club för att orientera det här verket i nån sorts tradition.

Open Critic för spelet:
https://opencritic.com/game/20188/mixtape/reviews

Spelet på Steam:
https://store.steampowered.com/app/2582320/Mixtape/

Launch Trailer:
https://youtu.be/aQoEd5rnxiQ

Ser ut att vara ett spel för såna som är curlade under uppväxten och nu vid ca 30 års ålder inser att de inte klarar livet (eftersom de är curlade).

Hur tänker du då? Jag förstår inte alls.

Ser intressant ut. Var rätt förtjust i Life is Strange, med problemet att jag var tvungen att låtsas att det inte var ett spel och se det mer som en film. Säger inte nåt illa om spelet, bara att jag antagligen var litet fel målgrupp också.

Det är fascinerande hur spelmarknaden ändras och testar olika grepp.

Någon som har testat spelet än? Jag blev själv lite småsugen utav trailern när man såg de pusha bilen i slutet.

0:28 in i videon och hennes röst fick mig att tappa suget.

Samt att alla åkte bräda i början.

Skulle det vara tidsenligt så skulle minst en av dessa ha en BMX.

Nej men nej tack.

+ att det ser ut som Sims 4.

https://www.youtube.com/watch?v=XgpwHwPw7zc

Det är inte bra att bara posta en random länk utan någon egen kommentar eller kontext. Speciellt inte till ökända skitfluencers som Asmongold. Jag tittade lite på videon (första gången jag tittar på en Asmongoldvideo faktiskt) och det var ungefär lika dumt som jag hade väntat mig.

Han rantar över att utgivaren Annapurna uppvaktar spelmedia, med brandade gåvor etc, för att marknadsföra spelet, som om detta vore något nytt, eller suspekt beteende, när detta mer eller mindre har varit branschpraxis sedan tidernas begynnelse. (Då är det nog mer on point att klaga över intressekonflikterna som uppstår när mediabolagen har lojalitet till sina annonsörer, se Gamespots historia av betygsinflation och redaktionella tvång uppifrån ledningen att ge vissa spel höga betyg!)

Han pratar också en massa (jag skippade framåt för han verkade fastna i det spåret) om att en person inom Annapurna Interactive är dottern till Larry Ellison, vilken är en av världens rikaste. Jag är inte helt säker på vad hans poäng var tänkt att vara med det spåret, men han nämner i samma veva något om att Mixtape "påstås vara ett litet indiespel", så jag antar att han menar att det inte stämmer, eftersom bolaget som ger ut spelet (men inte det som har utvecklat det) består av rika individer? Om det är hans resonemang så måste han mena att ett spel inte är ett indiespel om det har en extern utgivare, bara att helt självreleasade spel är indie, eftersom alla stora utgivare har en massa supermanagers och storägare som är mångmiljonärer eller miljardärer.

Skippade fram lite mer, och så klart landade han i att Larry Ellison är jude, osv osv.

Att folk sitter och tittar på sånt där efterblivet skräp är otroligt. That shit will rot your brain, på riktigt.

Jag skulle säga att de har skickat ut PR-paket till många, väldigt små aktörer: Samt att det som de skickar ut i regel inte är värt så mycket pengar men dessa custom hörlurar och hela paketet kostar säkert en del.
Asmongold gjorde en review i slutet och gav det en 6:a, en 7a om nostalogin gör något för dig. Så det är inte som han totalsågade spelet: Men det är fan inte en 10 eller en 9a.
Mina problem med spelet:
Det är en interaktiv historia, inte ett spel. Det har inte faktiskt game play: Inte ett spel.
Ingen i varken tal utseende eller stil passar in för tidsperioden. Ordval som inte var bruk sker konstant. Huvudpersonen är helt omöjlig att gilla. Den stora skurken verkar vara en farsa som inte vill att hans dotter ska supa och knarka: Jäklar vilken bad guy.
Men jag kan säga: Jag gillar inte young adult genren, jag gillar inte uber-hipsters. Så inte ett spel för mig.
Men att säga "Det här är en 10, ett av de bästa spelen som gjorts". Ge det en sjua, om (fake)nostalogi trippar är din grej så är det kanske en 8.

Aha, jag missade att Asmongold faktiskt recenserade spelet också. Jag stängde av när han började ranta om judar.

Jag har själv inte spelat spelet (jag har redan köpt för många spel, som jag troligen inte kommer spela klart, den här månaden för att känna att jag kan köpa ett till) så jag har istället kollat på streamern Emmalitions genomspelning av det.

Jag vill invända lite mot några av dina påståenden, till att börja med att det inte skulle ha gameplay, för det har det. Det är ovanligt spelmekaniskt komplicerat för genren (walking simulator), med massor med tekniskt väldigt olika minispel. Det finns inte direkt något fail state, om man ramlar när man skejtar eller liknande så spolas tiden snabbt tillbaka en sekund och så får man göra det igen, osv. Dessa minispel handlar inte om att lyckas eller misslyckas, eller att samla poäng eller hinna före en timer räknat ner, utan helt enkelt om att få en känsla av deltagande i berättelsen.
Sen det att det inte är ett spel för det är en interaktiv berättelse, det ser jag som problematiskt då många spel nu för tiden är helt enkelt multimediala, interaktiva berättelser.

Min känsla av spelet, efter att ha tittat på en genomspelning, är att det är snyggt som bara fan, att det har fantastisk vackra scener som avlöser varandra, det är charmigt, roligt och väldigt ambitiöst, men det rör sig också mest på ytan, och saknar substans. Det känns ultraidealiserat och romantiserat, som när medelålders personer ser tillbaka på hur bra livet var som tonåringar. Karaktärerna är charmiga, men de är cartoon characters liksom, och deras konversationer känns ständigt förankrade i nåt slags framtida tillbakablickande till den verklighet de just då lever inom. Tillsammans med den magiska realismen som tar över i många scener skapar det en känslomässig distans mellan vad man ser och vad man känner. Allt känns konstlat.

Men det är väl på sätt och vis ändå poängen ned nostalgi. Allt verkar perfekt när åren har slipat bort det dåliga.

Det är inte ett tungt, övernaturligt drama som Life is Strange, det ställer inga stora eller svåra frågor om livet eller om samtiden, berättar ingenting särskilt djupt om någonting, men det är också tydligt att detta inte är utvecklarens ambition att göra ett sånt spel, utan helt enkelt en väldigt vacker, lättsam, nostalgisk tonårskomedi med musiktema. Och det tycker jag de lyckades ganska bra med.