Är Elisabeth Svantesson (M) den sämsta finansministern genom tiderna?

Sittande regering har skuldsatt hela svenska folket och välfärdssystemet aldrig varit så dålig och opålitlig som nu. Stor orsak till det är alla dumma beslut Elisabeth Svantesson (M) tagit. Minns när Anders Borg hyllades över hela världen för hur bra han hanterade 2008 finanskris. Nu är det vanligt att läsa hur Sverige och svenska kronan drabbas hårdast av minsta lilla fis som händer i världen.

Nu tas det bort 1.6 miljarder i offentliga medel för att spara en bilägare 40 öre eller 120 kr under hela perioden bränsleskatten sänks, ca 6 månader.

https://share.google/NXIEd3Mpsu18HJaOh

Svantesson har gjort ett bra jobb som finansminister. Hon tog oss ur inflationskrisen som vänstern skapade och sänkt skatterna för hårt arbetande svenskar. Dessutom har hon minskat bidragen. Mumma!

Sämsta lär ju vara Sossen innan!
Svantesson och regeringen har ju gett alla arbetatande i landet bättre ekonomi! Inte bara de rikaste.

Inflationskrisen var väl ändå inget som "vänstern" skapade eller hade kontroll över, utan något som drabbade i stort sett hela världen som ett resultat av pandemin och Rysslands anfall mot Ukraina.

En valutas köpkraft urholkas såklart inte pga en förkylning.. man tycker vuxna som har rösträtt borde förstå det.

Angående ts, ja, det är bra att så mycket skatter som möjligt tas bort.

Vänsterns vanstyre har naturligtvis bidragit.

Läste just detta:
Sverige under högkonjunktur fram till 2022 1.3% tillväxt
Sverige nu under lågkonjunktur 2.3% i tillväxt....

Så nja TS är bara en korkad vänstermänniska!

Är du goe ..på riktigt.. jävla tur att vi inte hade en ”sosse” där nu .. ihop med någon tokig miljösnurrig typ.. gudars skymning…

Svantesson i all ära, men den mest destruktiva finansministern i Sveriges historia är antagligen Kjell-Olof Feldt. Hans planlösa dribblande med löntagarfonder, kreditmarknader osv. under 80-talet åsamkade problem som satte djupa ärr i ekonomin flera år efteråt.

Svantesson upprätthåller det nyliberala "finanspolitiska ramverket" med närmast religiös nit. Genom att inte indexreglera statsbidragen till kommuner och regioner i takt med inflationen och de demografiska behoven, tvingar hon fram dolda nedskärningar.
Resultatet är en "svältkur" för vård och skola som leder till att personal flyr och kvaliteten sjunker.
Medan fokus ligger på skattesänkningar för att "stimulera arbete" med oklart resultat, lämnas den materiella basen (järnvägar, elnät och bostadsförsörjning) i ett tillstånd av kroniskt eftersläpande underhåll.
Det ökar friktionen i ekonomin och sänker Sveriges totala produktivitet.

Svantesson fortsätter den linje där ojämlikhet ses som ett acceptabelt (eller rentav önskvärt) incitament. Genom att sänka skatter för de med resurser samtidigt som skyddsnäten för de resurslösa (sjukförsäkring och A-kassa) sänks, ökar spänningarna.
Enligt folkhemshistorisk realism kräver stabilitet att även de svagaste har en insats i systemet. När klyftorna ökar, skapas "vinnare" och "förlorare", vilket leder till social oro, segregation och ökad kriminalitet.
Statens våldsmonopol blir till slut det enda verktyget som återstår för att hålla ordning när de sociala banden brustit.

Andra usla finansministrar:

Anne Wibble (Folkpartiet 1991–1994)
Anne Wibble tillhörde Folkpartiet (nuvarande Liberalerna). Hennes gärning ses ofta som startskottet för den nyliberala systemskiftestanken i svensk praktisk politik.
Wibble drev tesen om "den enda vägens politik". Detta innebar en dogmatisk tro på fast växelkurs och att marknadens förtroende var viktigare än den inhemska köpkraften. Genom att chockhöja räntan till 500 % för att försvara kronan, prioriterade hon valutans internationella status framför landets industriella bas och medborgarnas boendekostnader.
Från ett folkhemsperspektiv var detta ett svek mot grundbulten om full sysselsättning. Den massarbetslöshet som följde blev permanent och knäckte den trygghet som byggts upp under decennier. Systemet gick från att vara en garant för individen till att bli en försvarare av abstrakta finansmarknader.

Erik Åsbrink (Socialdemokraterna 1996–1999)
Erik Åsbrink tillhörde Socialdemokraterna. Hans roll var paradoxal, han var den socialistiske finansministern som i praktiken genomförde den nyliberala konsolideringen.
Åsbrink institutionaliserade nyliberala styrmedel inom den offentliga sektorn. Genom införandet av det strikta utgiftstaket (en ram för hur mycket staten får spendera) och budgeteringsregler, skapade han en "tvångströja" som omöjliggjorde stora sociala reformer. Han prioriterade skuldavbetalning och inflationsmål framför expansion av välfärden.
Genom att svälta ut den offentliga sektorn för att nå budgetmål, tvingade han fram en underfinansiering av vård, skola och omsorg. Detta skapade den grogrund av missnöje och resursbrist som banade väg för senare privata alternativ, en fragmentisering av det enhetliga folkhemmet.

Kjell-Olof Feldt (1983–1990 Socialdemokraterna)
Personifierade den socialdemokratiska ledningens kapitulering inför nyliberala idéer, långt innan 90-talskrisen slog till.
Genomförde den så kallade "novemberrevolutionen" 1985, vilket i praktiken innebar en total avreglering av kreditmarknaden. Detta gjordes utan att regeringen informerade partiet eller riksdagen i förväg. Det var beslutet som flyttade makten från staten till bankerna.
Genom att släppa krediten fri skapades den fastighetsbubbla som senare ledde till 90-talskrisen. Han vände ryggen åt folkhemmets princip om planmässig ekonomi till förmån för en oreglerad marknad som gynnade snabb spekulation framför långsiktig industriell stabilitet.

Anders Borg (2006–2014 Moderaterna)
Införandet av jobbskatteavdragen och det systematiska sänkandet av ersättningsnivåer i socialförsäkringarna (A-kassa och sjukförsäkring). Logiken var att "tvinga" folk i arbete genom att öka de ekonomiska klyftorna.
Han angrep folkhemmets grundtanke om den universella tryggheten. Genom att göra systemet sämre för de resurslösa (sjuka och arbetslösa) skapade han ett tvådelat samhälle. Han sänkte skattekvoten så pass mycket att de långsiktiga investeringarna i skola och infrastruktur (folkhemmets ryggrad) började förfalla.

Borgerliga regeringar misslyckas alltid med att hålla budgeten i balans: https://www.instagram.com/p/DTkKNK9jO-L/

Från ett finansiellt överskott på 1 % till ett underskott på 2,5 %. Hade Magdalena Andersson varit finansminister hade vi inte haft ett budgetunderskott.

Nja..
Sverige under högkonjunktur fram till 2022 1.3% tillväxt
Sverige nu under lågkonjunktur 2.3% i tillväxt....