Den geopolitiska ordningen ur Europeiskt perspektiv; vad följer efter kaoset?

År 2010 hade Kina 45% av världens stålproduktion medan man idag har 52%.
Liknande ser det ut för andra råvaror som är lätta att mäta.
Kineserna fortsätter att producera mycket, men man ökar inte längre sin andel mer, utan det är ganska konstant på senare tid.
Den stora skillnaden idag mot för 20 år sedan handlar om teknikutveckling och innovationer.
På den tiden flyttade massor med Västbolag tillverkning till Kina, och kineserna kopierade vilt allting härifrån.
Idag ser det helt annorlunda ut, då Kina har en klar världsledande ställning inom nästan alla branscher på teknikutveckling.

Men frågan i tråden handlar ju om Europa?
Jo vi får säkert se hur vår betydelse minskar ännu mer inom alla områden, och länken till USA kommer kraftigt försvagas.
Sedan kan det nog bli krig och konflikter i Centraleuropa, men vi lite mer perifera länder i Norr kan nog vara ganska neutrala till dessa motsättningar!

Ja så är det, engelska språket kommer säkert behålla sin globala ledande ställning så länge vi lever som skriver här på flashback.
Som exempel behöll det franska språket sin stora betydelse långt efter att Napoleon hade förlorat.
Men att Kina förutom att tillverka mycket, även övertagit en ledande roll även inom teknikutveckling och innovationer, detta kan vi aldrig göra någonting åt.
Dessutom har kineserna inga som helst ambitioner axla USAs fallande mantel som någon slags världspolis.
Detta kommer sedan leda till att en massa "småpåvar" vill utöka sin regionala makt och inflytande, och säkert även krig och konflikter.
Även Europa kommer säkert påverkas av dessa fakta, att USA inte förmår och Kina inte vill spela någon ledande roll.
Kan tänka det blir motsättningar i Centraleuropa när Tyskland vill utöka sin maktställning, men vi i Europas norra utkanter kan nog vara neutrala, och komma överens med både ett starkt Tyskland och tyskarnas motståndare.

Tack för ett bra inlägg!

Ja, det är väl inte otroligt att Tyskland kommer vilja ta större plats (och att Frankrike kommer försöka motverka det). Kanske en framtida konflikthärd?

Men det där med att Kina inte kommer vilja axla rollen som världspolis? USA gör det ju inte därför att man är "snäll", utan för att man bevakar sina geopolitiska intressen: Andra länder skall inte få kärnvapen, ryssland skall inte få inflytande i mellanöstern, Panama-kanalen och Suez-kanalen hålls öppna för trafik, USA har dominans i rymden o.s.v.

Kina är numera en imerialistisk nation och kommer ha samma geopolitiska intressen att försvara.
Ett exempel i närtid är hamnen i Pireus (Grekland):
https://www.reuters.com/world/china/greeces-piraeus-port-not-sale-china-tells-us-2025-11-20/
Man behöver kunna se till att ingen bara tar över med våld.

Och hur skall man kunna fortsätta exploatera Zimbabwe nu när allt fler protesterar?
https://adf-magazine.com/2025/04/troubles-mount-with-chinese-mining-in-zimbabwe/

Så jag tror ju att Kina kommer att axla den rollen också, när USA är tillräckligt försvagat. Och just nu tycks den senare processen gå snabbt som tusan!

USA har ca 800 bemannade baser utomlands vid en viss tidpunkt, men vissa av dessa baser är inte permanent bemannade.
Kina har 1 stycken bas utomlands, och denna ligger i Djibouti vid infarten till Röda Havet.
Tycker detta visar tydligt att kineserna har inga ambitionen bli någon global militär makt!

OK! Men i så fall har dom heller inte styrka att genomföra sina globala ambitioner. Man kan muta EN regering, men man kan inte muta alla. Ibland måste man "övertyga" motsträviga med militära medel, eller så blir det inget.

Det europiska problemet stavas att Europa saknar systemintegration på statlig nivå -- man kan inte omvandla industriell kapacitet till geopolitisk makt på samma sätt som USA eller Kina. EU har inget gemensamt försvar, NATO är säkerhetsgaranten, och utan en gemensam utrikespolitik stannar varje uppbyggnad av industriell och militär kapacitet vid nationella lapptäcken snarare än sammanhållen maktprojektion. En europeisk federation som löser det här är politiskt omöjlig -- nationalismen är för djupt rotad och legitimitetsbasen obefintlig.

När NATO och EU urholkas fyller inget supranationellt projekt vakuumet -- istället återkommer den underliggande statssystemslogiken. Den naturliga jämvikten i ett post-amerikanskt Europa liknar strukturellt 1800-talets maktbalans mellan regionala stormakter, inte för att historien upprepar sig identiskt utan för att de strukturella förutsättningarna är liknande när den externa ordningsmakten försvinner.

Tidsramen är genuint öppen. Det råder en kognitiv och institutionell eftersläpning där europeiska eliter klamrar sig fast vid kalla krigets och unipolaritetens institutioner ungefär som den brittiska utrikespolitiken efter 1918 fortsatte tänka i imperiala termer decennier efter att den materiella basen försvunnit. Anpassningen kommer sannolikt ske ryckigt och reaktivt under krispress snarare än som ett medvetet strategiskt val.

Det som talar för att en ny europeisk ordning förutsätter krig i någon utsträckning är att så har det alltid sett ut -- Westfalen, Wien, Versailles, 1945. Post-1945 ordningen har inneburit ett nedtryckande av underliggande konflikter i 80 år, inte en upplösning av dem. Vi lever dessutom i en ovanligt oförutsägbar period där demografi, teknologi och geopolitisk fragmentering rör sig simultant, vilket historiskt sett ökar sannolikheten för systemchocker snarare än mjuka övergångar.