Ssri som dopningspreparat eller personlighetsdödare?

Mod kanske tycker det ör konstigt att jag lägger detta inlägg här...
hursomhelst, jag håller på att trappa ner antidepressiva eller serotonin stabiliserare, från maxdos till något lägre. Så nu kommer känslor tillbaka. Mat smakar. Jag kan skratta åt saker. Men allt blir också lite svårare. Frågan är då alltså hur pass känslomässigt död man vill vara i livet.

Jag läste någonstans att de dlesta med psykisk sjukdom ej skulle vilja leva utan det, trots allt. Livet är enbart så kul som de problem vi löser eller nåt... att leva utan detta dopningspreparat var ett helvette för mig och är uteslutet. Däremot handlar det om stt hitta rätt balans. Jag har lärt mig att leva livet med en känslomässig bergochdalbana och det har sina fördelar. Om man llarar av det.

Så till frågan: kan antidepressiva räknas som ett dopningspreparat som gör den gråa och trista vardagen möjlig? Eller är det bara medicin för de med skev serotoninnivåer? På mina släktingars sida var det väldigt många självmord. Det kanske bara var kemiskt. Borde ci alla människor gå på antidepressiva? Vad är poängen med att känna så mycket?? Egentligen? Som buddha saa

Vet ju inte hur din sjukdomshistoria ser ut men du skrev det där vid vargtimman och du håller på att skära ner på SSRi. Som du vet är att trappa upp och ner SSRi känsliga saker och kan göra en deprimerad mm

Poängen är ju också att du ska gå av SSRi vid nån punkt. Att det är en kritisk medicin som ska vara med dig ett tag medans du försöker hitta verktyg att hantera ångesten eller det du har.
Inte en konstant.

Om jag vore du skulle jag ringa vårdcentralen idag och försöka boka in tid med läkare eller psykolog för att prata om ditt mående och litet mer handfasta tips att hantera den här tiden när du trappar ner och inte mår toppen

Du vet ju själv svaret:

(FB) Tar 10mg escitalopram och funkar mot ångest däremot blir jag som en viljelös zombie?

Vad vore poängen med att leva om man inte kände något? Jobba, betala skatt och ruttna bort framför TV'n tills den dagen då man äntligen får dö? Det är ju en Brave New World-dystopi. En mardröm.

Nu förstår jag att inte alla klarar av att hantera sitt känsloliv, men för resterande är det alla toppar och dalar som utgör själva livet.

Kul att du börjat komma tillbaka till ditt riktiga jag!
SSRI kan säkert vara avgörande på liv och död för någon. Men om du klarar dig utan eller med en låg dos är det ju toppen
Själv blir jag bara sjuk av det. Det rubbar hela balansen med mitt dopamin så blir bara sängliggandes och självmordsbenägen.
Som tur är skriver läkarna journal.
Står nånstans långt bak i tiden att man inte ska ge mig just SSRI.

Självklart är känslor något att ha! Annars hade vi varit ett gäng psykopater där ingen empati fanns och hur hade allt sett ut då?!

Men nu till en viktig grej för oss män... Känsloreglering! Detta är något man lär sig och en av förutsättningarna är ju att dom faktiskt finns. Dvs inga medeciner. Man får träna sig och försöka prioritera, lägga bort osv. Jag har blivit bra på det med åren. Men det kan ta tid. Ju längre man flyr = längre tid att bemästra. Samma som med allt... Sömn är en sån typisk grej med. Tar man till "kryckor" hela tiden kan du som inte lära dig att sova.

(FB) Psykiatri och psykofarmaka /låst