Varför blir jag kär i tjejer jag knappt känner?

Jag har märkt ett återkommande mönster hos mig själv.

Jag träffar en tjej i vardagen som är helt normal och trevlig. Inget flörtigt eller tydliga signaler. Ändå börjar jag i mitt eget huvud skapa scenarion, tolka in saker som inte finns och bygga upp någon slags bild av henne.

Det slutar med att jag får känslor för en person jag egentligen inte känner alls, och inser i efterhand att det mest varit något jag själv konstruerat.

Jag vill verkligen inte hamna där längre, för det känns inte verklighetsförankrat och det blir bara jobbigt i längden.

Så min fråga är:
Hur bryter man det här beteendet? Hur håller man sig kvar i verkligheten och slutar romantisera situationer som inte är något?

Är det fler som varit så här och lyckats ändra det?

förhoppningvis slutar du med detta när du träffar någon.
vore ju jobbigt om det fortsätter även då...

Jag var så förut men kom förbi det.

Se mig själv i spegeln och att bli äldre gjorde det för mig.

Nu har det väl slagit över lite hårt åt andra hållet. Försöker få pendeln att slå tillbaka så jag får lite balans. Hatar folk för tillfället och hänger bara med nära vänner och familj.

Mitt tips - se om du kan ställa en fråga som berättar för dig vad du vill veta. T.ex:

Vad konstruerar du?
Vem är dom för dig?
Vad är det fantasin berättar för dig?
Vad kommer dom att ge dig?
Vem blir du med dom?

Det är för att din attraktion styrs av biologi. När du då stöter på ett exemplar som är en match för förökning så blandar hjärnan till vätskorna för att du ska känna känslor som gör att du går till attack mot objektet och gör ditt bästa för att föröka dig med objektet.

Att du inte gör det eller misslyckas får väl dina gener att titta besviket i marken och så jobbar de outtröttligt nästa gång du stöter på ett objekt som är en match.

Så enkelt är det.

Haha ja, det får vi ju hoppas




Fast jag har ju aldrig velat ha barn, så just den förklaringen haltar lite för mig.

Det jag beskriver är mer att hjärnan drar igång egna scenarion utan att det finns något konkret i verkligheten. Så det är ju inte direkt att jag försöker “gå till attack”. snarare tvärtom.

Så vad är det som triggar det då, om det bara vore så enkelt?

Överdrivet dagdrömmande kan vara en verklighetsflykt.
Vad flyr eller undviker du?
Finns där några egenskaper du ser i henne som du själv önskade att du hade?

Du blir väl bara attraherad. Det du tänker på är ju bara fantasier som kanske svävar iväg lite för långt. Det är attraktion du känner du är inte kär.

Ja, när jag var ung höll jag på så där. Jag tror att det är ett sätt för psyket att förbereda sig på en relation. Till slut så kommer den. Nu har jag tre vuxna barn.

Jo du vill ha barn. Eller rättare sagt, dina gener vill ha barn.

Så din biologi får dig att känna det du känner och som jag sa så blir nog dina gener besvikna när du inte agerar som du bör och gör vad du kan för att sprida dina gener till avkomma. Men de sköter sitt jobb och när nästa match står framför dig så sätter de igång systemet så som det är tänkt (utvecklat) att fungera. Allt för att du ska agera den här gången så det blir avkomma.

Nu måste du väl ändå begripa vad det är som triggar igång detta va? Så enkelt är det.

Du måste göra skillnad på medvetna tankar och din biologi. De utesluter inte varandra.

Ja, det kallas evolution. Om vi var ointresserade av sex hade det inte blivit många barn gjorda. Hos män är det ganska vanligt att man blandar ihop sexualdrift/kärlek/kär. Du blir nog inte av med det helt men ett knep kan vara att praktisera lite "KBT" med dig själv. Helt enkelt träna på att inte agera eller reagera på känslor som dyker upp.

Det är egentligen samma princip som att hantera sorg. Jag börjar bli gammal och då har halva släkten trillat av pinn. Jag känner sorg ibland men då kan jag fundera på varför. Det är en naturlig men också tillfällig känsla. Jag tillåter sorgen en stund och då avtar den snabbare än om jag stör mig mycket på att jag för stunden upplever tråkiga känslor.