SDUF fyller 60 år

Sveriges Dövas Ungdomsförbund (SDUF) fyller alltså 60 år idag (grundat 1966) och det firades nyligen med gala i Örebro.

SDUF är en rikstäckande organisation för döva och hörselskadade barn och ungdomar med fokus på teckenspråk, rättigheter, lägerverksamhet och gemenskap.

De har varit historiska viktiga när det gäller att stärka identitet och driva frågor om rätten till svenskt teckenspråk och lika villkor i samhället för unga döva.

Historien bakom dövrörelsen finns också hos Dövas Kulturarvscentrum (DKC), som jobbar med att bevara dövas historia och kulturarv i Sverige. DKC samlar arkiv, föremål och berättelser från bl.a. organisationer som SDUF, så det hänger ihop rätt tydlig med historia.

Men en sak som inte diskuteras lika ofta är teckenspråk som konst och kulturform, en våning övre kommunikationsmedel.

Teckenspråk har ju en egen estetik med rytm, uttryck, kroppsspråk och visuellt berättande som syns i teater, poesi och historieberättande inom dövkulturen.

Känns som att den biten ofta hamnar i skymundan när man pratar om tillgänglighet som är minst lika viktig för gemenskap.

Varför har jag inte hört någonting om detta?

Bra fråga egentligen.

För att det inte direkt är något som får stora rubriker i media. Ganska smal målgrupp i ett civilsamhälle resulterar låg exponering, trots att det är viktigt för de som berörs.
Teckenspråkig kultur får generellt lite utrymme i Sverige, trots att det finns en lång historia.

När man väl behärskar svenskt teckenspråk på en hög nivå så blir det inte bara “säga saker” men mer som ett verktyg för att skapa ett uttryck.

Man kan konstruera upp meningar och berättelser på ett mer fritt och visuellt sätt där man leker med tempo, rörelser, kroppshållning och mimik.

Det är lite som att gå från att bara kunna spela ett instrument till att faktiskt kunna improvisera och skapa musik. Man får en annan sorts frihet i uttrycket.

I den bemärkelsen kan teckenspråk vara mer som ett konstnärligt verk än bara ett språk i vardaglig situation.