Svara
- Ämnesverktyg
- Visa första olästa
- Hitta inlägg efter datum
Citat:
Lätt och säga vad man själv skulle göra. Jag blev dumpad för lite över en månad sedan. Hemskt. Det var ju hon, alltid. Men med tiden så kommer man ut ur anknytningen och inser att det inte var hon. Det finns fler, och det finns DIG själv också. Främst skulle jag säga.
Bor ni ihop? Annars hade jag tagit lite avstånd ett tag. Någon månad. Det faller naturligt sedan vad man känner.
Inte lätt och lämna, men just offerkoftor är inte värt att konka runt på för länge. Speciellt inte om man stöttat, hjälpt och visar att man finns. Det finns gränser. Till slut blir du dränerad, orkeslös och kanske hamnar i samma skit.
Bor ni ihop? Annars hade jag tagit lite avstånd ett tag. Någon månad. Det faller naturligt sedan vad man känner.
Inte lätt och lämna, men just offerkoftor är inte värt att konka runt på för länge. Speciellt inte om man stöttat, hjälpt och visar att man finns. Det finns gränser. Till slut blir du dränerad, orkeslös och kanske hamnar i samma skit.
Har kvar min lägenhet men spenderar mesta tiden hos henne. Känns lite som att jag satt mitt liv på paus. Mitt liv som jag hade innan åsidosattes så lätt i början när man var nykär men nu när jag känner att jag vill tillbaka- leva på mitt sätt, inte hennes sätt, så skaver vårt förhållande och konflikt uppstår.
Hon är trots allt min bästa vän och den jag alltid hör av mig till och lutar mig mot. Jag minns helgerna innan vi blev tillsammans som så ensamma och trista. Barndomskompisar som man glidit ifrån och uteblivande av nya kompisrelationer. Jag vet inte om jag är redo för detta igen. Samtidigt tär det på mig att nästintill varje dag hantera något tjafs eller gråt över obefintlig anledning.
En framtid med henne ser jag verkligen inte men som sagt ”if nothing changes then nothing changes”
Jag behöver nog egentligen bara lite bekräftelse på att det faktiskt är okej att göra slut. Allt hade varit så mycket enklare om hon kunde stå på sig själv men när man har att göra med en söt liten hundvalp blir det desto jobbigare. Någon man kan bemöta på samma nivå, någon som förstår en och kan hålla uppe nivån på diskussionen, hade varit så mycket lättare.
Citat:
Yes det kommer att suga oavsett vilket beslut du tar. Stannar du så kommer du högst troligt leva kvar i samla känslor. Lämnar du så sörjer du det också, men samtidigt stärka din självkänsla och respekt för vad du inte tolererar i ditt liv.
Har kvar min lägenhet men spenderar mesta tiden hos henne. Känns lite som att jag satt mitt liv på paus. Mitt liv som jag hade innan åsidosattes så lätt i början när man var nykär men nu när jag känner att jag vill tillbaka- leva på mitt sätt, inte hennes sätt, så skaver vårt förhållande och konflikt uppstår.
Hon är trots allt min bästa vän och den jag alltid hör av mig till och lutar mig mot. Jag minns helgerna innan vi blev tillsammans som så ensamma och trista. Barndomskompisar som man glidit ifrån och uteblivande av nya kompisrelationer. Jag vet inte om jag är redo för detta igen. Samtidigt tär det på mig att nästintill varje dag hantera något tjafs eller gråt över obefintlig anledning.
En framtid med henne ser jag verkligen inte men som sagt ”if nothing changes then nothing changes”
Jag behöver nog egentligen bara lite bekräftelse på att det faktiskt är okej att göra slut. Allt hade varit så mycket enklare om hon kunde stå på sig själv men när man har att göra med en söt liten hundvalp blir det desto jobbigare. Någon man kan bemöta på samma nivå, någon som förstår en och kan hålla uppe nivån på diskussionen, hade varit så mycket lättare.
Hon är trots allt min bästa vän och den jag alltid hör av mig till och lutar mig mot. Jag minns helgerna innan vi blev tillsammans som så ensamma och trista. Barndomskompisar som man glidit ifrån och uteblivande av nya kompisrelationer. Jag vet inte om jag är redo för detta igen. Samtidigt tär det på mig att nästintill varje dag hantera något tjafs eller gråt över obefintlig anledning.
En framtid med henne ser jag verkligen inte men som sagt ”if nothing changes then nothing changes”
Jag behöver nog egentligen bara lite bekräftelse på att det faktiskt är okej att göra slut. Allt hade varit så mycket enklare om hon kunde stå på sig själv men när man har att göra med en söt liten hundvalp blir det desto jobbigare. Någon man kan bemöta på samma nivå, någon som förstår en och kan hålla uppe nivån på diskussionen, hade varit så mycket lättare.
Jag hade nog förklarat läget för henne. Rakt på sak. Sker inte detta, så lämnar jag.
Jobbigt. Du ser att hon har bra saker som ni delar. Men sedan är hon psykiskt sjuk och det drar ned er. Du undrar säkert hur hon skulle vara om hon var frisk. Hur det skulle vara om hon inte var deprimerad utan orkade göra saker tillsammans med dig.
Jag tycker det är lite dåligt av henne att gå in i en relation med den graden psykisk sjukdom. Det kan ju inte bli annat än att du är vårdare. Hon borde ju absolut se om det finns någon vård som passar henne. Jag tycker att du ska ställa mer krav där. Trots att hon förmodligen säger nej och har massa anledningar till varför det inte skulle hjälpa.
Det kan vara svårt att reparera dålig självkänsla, MEN ibland är det själva depressionen som skapar denna. Dvs behandla depressionen först. Sedan se om det finns något mer bakom. Det är lite trist läge just nu, att det blir vårdcentralen som kommer ta i det, ge några samtal med en kurator och sedan ge sertralin eller escitalopram. Men bättre än inget.
Jag tycker det är lite dåligt av henne att gå in i en relation med den graden psykisk sjukdom. Det kan ju inte bli annat än att du är vårdare. Hon borde ju absolut se om det finns någon vård som passar henne. Jag tycker att du ska ställa mer krav där. Trots att hon förmodligen säger nej och har massa anledningar till varför det inte skulle hjälpa.
Det kan vara svårt att reparera dålig självkänsla, MEN ibland är det själva depressionen som skapar denna. Dvs behandla depressionen först. Sedan se om det finns något mer bakom. Det är lite trist läge just nu, att det blir vårdcentralen som kommer ta i det, ge några samtal med en kurator och sedan ge sertralin eller escitalopram. Men bättre än inget.
Du säger det själv, inget som kommer funka i längden. Bättre att leta länge och leta rätt på nån bra istället för att tramsa runt med någon som kommer hålla dig tillbaka. Mår hon så pass dåligt att det inte är en "vanlig" vinterdepression kommer det ta lång tid (if ever) att något förändras. Och NI måste aktivt jobba på det, för hon verkar inte ta tag i det själv.
I en relation ska ni bygga upp varandra. Allt annat är dumheter. Svårare är det inte.
I en relation ska ni bygga upp varandra. Allt annat är dumheter. Svårare är det inte.
Citat:
Anledningen till att jag startar denna tråd är att jag är rädd att det bara är en tidsfråga innan vi gör slut.
Vi är både extremt lika och olika som personer. Mycket konstiga artister, filmer osv som alla ens kompisar mobbar en för hittade vi en gemenskap kring och gjorde att vi kom mycket nära på kort tid. Jag trodde verkligen att hon var min själsfrände. Däremot är ett stort hinder att jag gillar att hålla igång, gå promenader, vara ute i skogen, städa, ta hand om saker. Medans hon mest suckar så fort jag föreslår något som inte innebär att man inte behöver anstränga sig det minsta.
Det som skaver mest är att hon har diverse problem såsom nedstämdhet, dålig självkänsla och självförakt vilket ofta leder till spänningar oss emellan då hon vägrar söka hjälp för detta och jag blir irriterad då det ofta leder till gråt varje dag och att jag måste tippa på tå runt henne. I grunden tycker jag synd om henne och vill hjälpa henne men när hon är som en tegelvägg känns allt hopplöst. Hon är verkligen låst i att det är som det är och får vara så, för att gå och prata med en psykolog och eventuellt må bättre är för jobbigt. Och det stör mig att tanken aldrig verkar ha slagit henne att jag kanske inte vill leva hela mitt liv med en människa med den inställningen. Jag själv har haft diverse problem tidigare, både fysiska och psykiska men har alltid tagit tag i dem oavsett hur jobbigt det varit eftersom jag inte vill gå runt och må dåligt dag ut och dag in men för henne verkar detta vara ok? Hon klagar på att hon är nedstämd och ledsen men att göra något åt det finns inte på kartan.
När dessa ord ekar i mitt huvud ser jag ingen framtid med henne. Jag vill inte umgås med en deprimerad människa vars främsta intresse är att dega i soffan framför mobilen.
Hushållet sköter även jag. Gör jag inget, dammsuger, bäddar sängen, så händer inget. Varje gång jag föreslår att vi ska plocka ur diskmaskinen tillsammans möts jag av suckar och stånk… vilket tär på mig.
Dessutom leder hennes dåliga självkänsla till att hon bryr sig överdrivet mycket om vad andra personer tycker om henne: här om veckan körde hon på kantstenen till trottoaren med bakdäcket när hon skulle köra in på en infart och fick närmast en panikattack (wtf?) i bilen för att hon tyckte att det var pinsamt och att ”alla såg” (ingen såg).
Det känns mindre som hon är min partner och mer något slags adoptivbarn som jag sköter om…
Däremot älskar jag henne. Och att lämna henne skulle göra så förbannat ont. Dessutom är jag säker på att det skulle totalt krossa henne och hennes problem med självkänslan skulle förvärras…
Men jag kan heller inte leva hela mitt liv såhär- det går verkligen inte. Och det känns mest som att jag går och väntar på att dra av plåstret nu senaste veckan.
Hon är extremt klängig och lite som ett barn, pratar ständigt med bebisröst och undviker allt som är minsta jobbigt eller ansträngande- allt för att må bra just för stunden utan tanke på morgondagen vilket även leder till massa problem som tillkommer om man aldrig tar hand och vårdar om något: enkelt fel på bilen utvecklar sig och blir dubbelt så dyrt, slänger alla kläder i en hög så de luktar pyton, hon tycker att hon blivit tjock (vilket hon verkligen inte är- förvrängd självbild) men på mitt förslag att tillsammans sluta äta godis o så blir svaret ”varför? Det är ju gott”. Allt detta mynnar ut i gråt och att hon är världens sämsta och jidi jada... och allt känns så hopplöst. Jag försökte verkligen hjälpa henne och vara till stöd med allt hon hade problem med men nu har jag gett upp. Är det någonting nu för tiden så ger jag ett förslag och så fort jag möts med motvillighet (vilket alltid sker) så ger jag upp och bara svarar såsom ”jaha, tråkigt” = hon tycker att jag inte bryr mig = bråk.
Känner att jag sakta men säkert slits sönder i denna relation men jag älskar henne verkligen så mycket. När det är bra så är det toppen.
Vi är både extremt lika och olika som personer. Mycket konstiga artister, filmer osv som alla ens kompisar mobbar en för hittade vi en gemenskap kring och gjorde att vi kom mycket nära på kort tid. Jag trodde verkligen att hon var min själsfrände. Däremot är ett stort hinder att jag gillar att hålla igång, gå promenader, vara ute i skogen, städa, ta hand om saker. Medans hon mest suckar så fort jag föreslår något som inte innebär att man inte behöver anstränga sig det minsta.
Det som skaver mest är att hon har diverse problem såsom nedstämdhet, dålig självkänsla och självförakt vilket ofta leder till spänningar oss emellan då hon vägrar söka hjälp för detta och jag blir irriterad då det ofta leder till gråt varje dag och att jag måste tippa på tå runt henne. I grunden tycker jag synd om henne och vill hjälpa henne men när hon är som en tegelvägg känns allt hopplöst. Hon är verkligen låst i att det är som det är och får vara så, för att gå och prata med en psykolog och eventuellt må bättre är för jobbigt. Och det stör mig att tanken aldrig verkar ha slagit henne att jag kanske inte vill leva hela mitt liv med en människa med den inställningen. Jag själv har haft diverse problem tidigare, både fysiska och psykiska men har alltid tagit tag i dem oavsett hur jobbigt det varit eftersom jag inte vill gå runt och må dåligt dag ut och dag in men för henne verkar detta vara ok? Hon klagar på att hon är nedstämd och ledsen men att göra något åt det finns inte på kartan.
När dessa ord ekar i mitt huvud ser jag ingen framtid med henne. Jag vill inte umgås med en deprimerad människa vars främsta intresse är att dega i soffan framför mobilen.
Hushållet sköter även jag. Gör jag inget, dammsuger, bäddar sängen, så händer inget. Varje gång jag föreslår att vi ska plocka ur diskmaskinen tillsammans möts jag av suckar och stånk… vilket tär på mig.
Dessutom leder hennes dåliga självkänsla till att hon bryr sig överdrivet mycket om vad andra personer tycker om henne: här om veckan körde hon på kantstenen till trottoaren med bakdäcket när hon skulle köra in på en infart och fick närmast en panikattack (wtf?) i bilen för att hon tyckte att det var pinsamt och att ”alla såg” (ingen såg).
Det känns mindre som hon är min partner och mer något slags adoptivbarn som jag sköter om…
Däremot älskar jag henne. Och att lämna henne skulle göra så förbannat ont. Dessutom är jag säker på att det skulle totalt krossa henne och hennes problem med självkänslan skulle förvärras…
Men jag kan heller inte leva hela mitt liv såhär- det går verkligen inte. Och det känns mest som att jag går och väntar på att dra av plåstret nu senaste veckan.
Hon är extremt klängig och lite som ett barn, pratar ständigt med bebisröst och undviker allt som är minsta jobbigt eller ansträngande- allt för att må bra just för stunden utan tanke på morgondagen vilket även leder till massa problem som tillkommer om man aldrig tar hand och vårdar om något: enkelt fel på bilen utvecklar sig och blir dubbelt så dyrt, slänger alla kläder i en hög så de luktar pyton, hon tycker att hon blivit tjock (vilket hon verkligen inte är- förvrängd självbild) men på mitt förslag att tillsammans sluta äta godis o så blir svaret ”varför? Det är ju gott”. Allt detta mynnar ut i gråt och att hon är världens sämsta och jidi jada... och allt känns så hopplöst. Jag försökte verkligen hjälpa henne och vara till stöd med allt hon hade problem med men nu har jag gett upp. Är det någonting nu för tiden så ger jag ett förslag och så fort jag möts med motvillighet (vilket alltid sker) så ger jag upp och bara svarar såsom ”jaha, tråkigt” = hon tycker att jag inte bryr mig = bråk.
Känner att jag sakta men säkert slits sönder i denna relation men jag älskar henne verkligen så mycket. När det är bra så är det toppen.
Citat:
Anledningen till att jag startar denna tråd är att jag är rädd att det bara är en tidsfråga innan vi gör slut.
Vi är både extremt lika och olika som personer. Mycket konstiga artister, filmer osv som alla ens kompisar mobbar en för hittade vi en gemenskap kring och gjorde att vi kom mycket nära på kort tid. Jag trodde verkligen att hon var min själsfrände. Däremot är ett stort hinder att jag gillar att hålla igång, gå promenader, vara ute i skogen, städa, ta hand om saker. Medans hon mest suckar så fort jag föreslår något som inte innebär att man inte behöver anstränga sig det minsta.
Det som skaver mest är att hon har diverse problem såsom nedstämdhet, dålig självkänsla och självförakt vilket ofta leder till spänningar oss emellan då hon vägrar söka hjälp för detta och jag blir irriterad då det ofta leder till gråt varje dag och att jag måste tippa på tå runt henne. I grunden tycker jag synd om henne och vill hjälpa henne men när hon är som en tegelvägg känns allt hopplöst. Hon är verkligen låst i att det är som det är och får vara så, för att gå och prata med en psykolog och eventuellt må bättre är för jobbigt. Och det stör mig att tanken aldrig verkar ha slagit henne att jag kanske inte vill leva hela mitt liv med en människa med den inställningen. Jag själv har haft diverse problem tidigare, både fysiska och psykiska men har alltid tagit tag i dem oavsett hur jobbigt det varit eftersom jag inte vill gå runt och må dåligt dag ut och dag in men för henne verkar detta vara ok? Hon klagar på att hon är nedstämd och ledsen men att göra något åt det finns inte på kartan.
När dessa ord ekar i mitt huvud ser jag ingen framtid med henne. Jag vill inte umgås med en deprimerad människa vars främsta intresse är att dega i soffan framför mobilen.
Hushållet sköter även jag. Gör jag inget, dammsuger, bäddar sängen, så händer inget. Varje gång jag föreslår att vi ska plocka ur diskmaskinen tillsammans möts jag av suckar och stånk… vilket tär på mig.
Dessutom leder hennes dåliga självkänsla till att hon bryr sig överdrivet mycket om vad andra personer tycker om henne: här om veckan körde hon på kantstenen till trottoaren med bakdäcket när hon skulle köra in på en infart och fick närmast en panikattack (wtf?) i bilen för att hon tyckte att det var pinsamt och att ”alla såg” (ingen såg).
Det känns mindre som hon är min partner och mer något slags adoptivbarn som jag sköter om…
Däremot älskar jag henne. Och att lämna henne skulle göra så förbannat ont. Dessutom är jag säker på att det skulle totalt krossa henne och hennes problem med självkänslan skulle förvärras…
Men jag kan heller inte leva hela mitt liv såhär- det går verkligen inte. Och det känns mest som att jag går och väntar på att dra av plåstret nu senaste veckan.
Hon är extremt klängig och lite som ett barn, pratar ständigt med bebisröst och undviker allt som är minsta jobbigt eller ansträngande- allt för att må bra just för stunden utan tanke på morgondagen vilket även leder till massa problem som tillkommer om man aldrig tar hand och vårdar om något: enkelt fel på bilen utvecklar sig och blir dubbelt så dyrt, slänger alla kläder i en hög så de luktar pyton, hon tycker att hon blivit tjock (vilket hon verkligen inte är- förvrängd självbild) men på mitt förslag att tillsammans sluta äta godis o så blir svaret ”varför? Det är ju gott”. Allt detta mynnar ut i gråt och att hon är världens sämsta och jidi jada... och allt känns så hopplöst. Jag försökte verkligen hjälpa henne och vara till stöd med allt hon hade problem med men nu har jag gett upp. Är det någonting nu för tiden så ger jag ett förslag och så fort jag möts med motvillighet (vilket alltid sker) så ger jag upp och bara svarar såsom ”jaha, tråkigt” = hon tycker att jag inte bryr mig = bråk.
Känner att jag sakta men säkert slits sönder i denna relation men jag älskar henne verkligen så mycket. När det är bra så är det toppen.
Vi är både extremt lika och olika som personer. Mycket konstiga artister, filmer osv som alla ens kompisar mobbar en för hittade vi en gemenskap kring och gjorde att vi kom mycket nära på kort tid. Jag trodde verkligen att hon var min själsfrände. Däremot är ett stort hinder att jag gillar att hålla igång, gå promenader, vara ute i skogen, städa, ta hand om saker. Medans hon mest suckar så fort jag föreslår något som inte innebär att man inte behöver anstränga sig det minsta.
Det som skaver mest är att hon har diverse problem såsom nedstämdhet, dålig självkänsla och självförakt vilket ofta leder till spänningar oss emellan då hon vägrar söka hjälp för detta och jag blir irriterad då det ofta leder till gråt varje dag och att jag måste tippa på tå runt henne. I grunden tycker jag synd om henne och vill hjälpa henne men när hon är som en tegelvägg känns allt hopplöst. Hon är verkligen låst i att det är som det är och får vara så, för att gå och prata med en psykolog och eventuellt må bättre är för jobbigt. Och det stör mig att tanken aldrig verkar ha slagit henne att jag kanske inte vill leva hela mitt liv med en människa med den inställningen. Jag själv har haft diverse problem tidigare, både fysiska och psykiska men har alltid tagit tag i dem oavsett hur jobbigt det varit eftersom jag inte vill gå runt och må dåligt dag ut och dag in men för henne verkar detta vara ok? Hon klagar på att hon är nedstämd och ledsen men att göra något åt det finns inte på kartan.
När dessa ord ekar i mitt huvud ser jag ingen framtid med henne. Jag vill inte umgås med en deprimerad människa vars främsta intresse är att dega i soffan framför mobilen.
Hushållet sköter även jag. Gör jag inget, dammsuger, bäddar sängen, så händer inget. Varje gång jag föreslår att vi ska plocka ur diskmaskinen tillsammans möts jag av suckar och stånk… vilket tär på mig.
Dessutom leder hennes dåliga självkänsla till att hon bryr sig överdrivet mycket om vad andra personer tycker om henne: här om veckan körde hon på kantstenen till trottoaren med bakdäcket när hon skulle köra in på en infart och fick närmast en panikattack (wtf?) i bilen för att hon tyckte att det var pinsamt och att ”alla såg” (ingen såg).
Det känns mindre som hon är min partner och mer något slags adoptivbarn som jag sköter om…
Däremot älskar jag henne. Och att lämna henne skulle göra så förbannat ont. Dessutom är jag säker på att det skulle totalt krossa henne och hennes problem med självkänslan skulle förvärras…
Men jag kan heller inte leva hela mitt liv såhär- det går verkligen inte. Och det känns mest som att jag går och väntar på att dra av plåstret nu senaste veckan.
Hon är extremt klängig och lite som ett barn, pratar ständigt med bebisröst och undviker allt som är minsta jobbigt eller ansträngande- allt för att må bra just för stunden utan tanke på morgondagen vilket även leder till massa problem som tillkommer om man aldrig tar hand och vårdar om något: enkelt fel på bilen utvecklar sig och blir dubbelt så dyrt, slänger alla kläder i en hög så de luktar pyton, hon tycker att hon blivit tjock (vilket hon verkligen inte är- förvrängd självbild) men på mitt förslag att tillsammans sluta äta godis o så blir svaret ”varför? Det är ju gott”. Allt detta mynnar ut i gråt och att hon är världens sämsta och jidi jada... och allt känns så hopplöst. Jag försökte verkligen hjälpa henne och vara till stöd med allt hon hade problem med men nu har jag gett upp. Är det någonting nu för tiden så ger jag ett förslag och så fort jag möts med motvillighet (vilket alltid sker) så ger jag upp och bara svarar såsom ”jaha, tråkigt” = hon tycker att jag inte bryr mig = bråk.
Känner att jag sakta men säkert slits sönder i denna relation men jag älskar henne verkligen så mycket. När det är bra så är det toppen.
Du bör göra slut eftersom hon tär på dig med sin negativa attityd. Om man såsom hon inte kan hjälpa sig själv, kan inget annat hjälpa heller. Jag förutsätter inte att du är yrkespsykolog och kan vara den som genom KBT-metoder hjälper henne tänka positivt, men att NÅGON gör detta är hennes enda räddning. Annars kommer det gå väldigt illa för henne. Tråkigt, men inget blir bättre av att hon drar ner dig med sig.
Man ska inte prata om att göra slut innan man verkligen funderar på det. Men i det här fallet är det vad jag rekommenderar. Så personligen hade jag fört detta känsliga ämne på tal, och säg på ett icke anklagande sätt - "jag vet att detta inte är din avsikt, men om du inte blir mer positiv och blir villig att hjälpa dig själv, så kommer du dra ner mig också i ditt hål av negativitet. Jag är villig att ge dig en sista chans. Är du öppen för att vilja bli en bättre människa eller vill du vara en sån som ger upp?". Om hon då svarar med en guilt trip mot dig, eller med en "ingenting går att ändra"-attityd, så be henne vänligt men korrekt att dra åt helvete. Du hittade en tjej, du kan sannolikt hitta någon minst lika bra. Ut och leta, det blir spännande!
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera