Äkta personer en myt?

Det är svårt att respektera människor när de är så böjbara till makthierarkier. Men vem vill bara ensam? Å andra sidan, vem vill forma hela sin personlighet på att inte vara ensam? Människors maktmissbruk borde närmare studeras och nämnss som "rövslickare" eller "boot licker" som man säger i usa. det blir tsmejfsn bara värre och värre.

kommer vi aldrog kommaifrån detta flockbeteende? är det då rotat i mändklig pdykologi?

Om alla ägnade sig åt att meditera varje dag hade det nog sett ganska annorlunda ut. Landar vi i ett annat sinnelag (utan språk och inre monolog, vilket man ju får sägas är yttre maktens medel för den inre, självpåtagna kontrollen) så finns det hopp. Då betyder inte pengar och makt något, vi känner inget behov av att klättra över varandras lik för att nå "framgång". Men samhället arbetar hårt för att ta död på alla sådana strömningar, eftersom de är ett hot mot dess överlevnad.

Men man får väl trösta sig med att systemet är självförstörande; förr eller senare så kommer hela det globala, kapitalistiska systemet att sluka sig självt i en Ragnarök vi aldrig tidigare skådat.

Jag är äkta.

Handlar om att keep it real.

Först och främst borde startaren av tråden definiera hur denne använder sig av begreppen. Vad menas med äkta? Jag antar att denne menar att en person har inre gränser där man inte kompromissar med sitt egna uppfattade värde. Man tillåter sig inte att tumma på dessa gränser även om det skulle ge framtida fördelar av något slag. Dvs att man har integritet i sina moraliska handlingar gentemot en själv och andra.

Då kommer vi till nästa punkt och det är att det uppstår tvetydigheter i de val som människor gör i sin situerade sociala kontext som utifrån kan generaliseras till svart eller vitt och på det sättet kan kategoriseras som enbart bra eller dåliga. Nu vet ju alla som är normalt skapta i huvudet att val påverkas av en mängd olika värden som kan relatera till vad trådstartaren är inne på som har att göra med endast makt, även om det bara är en av alla dimensioner som påverkar de val människor gör. Andra värden kan vara inre etiska principer, sociala regler, kultur eller "riktiga" lagar.

Så frågeställningen har egentligen en mycket djupare kontaktyta mot drivkraften bakom mänskligt handlande än vad som anges i trådstarten

De flesta människor brukar sluta tro att serietidningshjältar är på riktigt innan de når puberteten.

Vi är förprogrammerade att ingå i en grupp. Idén om "ensam är.stark" är.ett självbedrägeri som bygger på mental övertygelse, som går emot vår natur. I det moderna samhället kan man dock vara ensam och överleva, både av fri vilja eller ofrivilligt. Man är fortfarande beroende andra och maktstrukturer.

Själv har jag svårt för de individer som glorifierar sig som rebeller.
”Jag tar inte skit”-människor brukar oftast vara personer som har svårt att samarbeta och alltid ska gnälla.

Sen finns det så klart rövslickare också, men de brukar sticka ut och de är sällan ett problem på en arbetsplats, åtminstone inte i jämförelse med ”tar inte skit”-människorna.

Nu pratar jag arbetsplatser. I en diktatur råder lite andra förhållanden.

Satt i morse och läste om det Fillipinska begreppet Pakikisama (finns en jättebra orsak, Fillipinerna har en massa roliga namn, från gänget Sigue Sigue Sputnik till ledaren Bongbong Marcos). Alltså att vara tvingat social och följa med gruppen som en del i ett socialt kitt och behövighet. Man pratar ju ofta om Sveriges hyperindividualistiska attityd kombinerat med vår tilltro till myndigheter - och lika mycket som det är sant så är vi ju fortfarande människor och drivs av en gemensamhet och behov av närhet.

Förutom några få människor som gillar att vara helt isolerade är vi alla av behov att ha folk runt oss och vi är beredda att gå riktigt jävla långt för att få det.

Jag tror ALLA formas av sin omgivning och sin vilja att vara del av den, samtidigt som vi inte vill underkasta oss den totalt eller känna oss just "falska". Vi tycker alla att vi är "äkta" för vad annars ska vi tro om oss?

Men nån rövhatt säger nåt pantat på jobbet och för husfriden håller man tyst. En gemensam ledarfigur har valt ett beslut och för att vi inte alla ska kuta åt olika håll går vi med på det. Vilket förövrigt (tycker jag) är ett hälsosammare sätt att beskriva relationen istället för "lyder".

Maktmissbruk är väldigt välstuderat också och ofta rapporterat om. (allt från att köpa finhus fult, till att lura åldringar på deras kåkar och för den delen sätta upp jobbannonser i lunchrummet)

Det är ett eget val att våga ta ställning för vad man tror på.

Det är nästan omöjligt att vara alla människor till lags ständigt och jämt. Den som är vän med alla är inte vän med någon.

Som fackombudet som godkände din usla ingångslön bara för att hålla sig väl med cheferna. Blev ni vänner? Nej... Höjdes hans egen lön? Nej...

Allt socialt samspel bygger på en viss anpassning från de inblandade i olika situationer, annars skulle det aldrig gå att umgås i grupp. Folk som lider av svårigheter att göra avsteg ens från det minsta kommer ofrånkomligt att få väldigt svårt i alla former av relationer, vare sig de är personliga eller yrkesmässiga.

Att kalla en sådan extrem självcentrering för ”äkta”, i kontrast mot människor som klarar av att upprätthålla positiva långsiktiga relationer, handlar nog mest om ett önsketänkande och en vilja att rationalisera för sig själv varför man är ensam - alla andra är ju ”falska”.

Det finns ju gradskillnader i anpassning: att utan motstånd göra något som man inte vill bara för att man blir tillsagd att göra det, är ”underkastelse”. Att hänga med på något fast man hellre hade gjort något annat, är ”normal social anpassning”. Att i alla lägen bara ta hänsyn till sina egna behov, oavsett hur det påverkar andra, är ”narcissism”.

Det är som med mycket annat i livet; man gör som man vill, och man får leva med konsekvenserna. Om man vill ha en familj, en kärleksrelation eller långvariga vänner, så måste man i vissa lägen kunna sätta andras behov före sina egna - och man kan i andra lägen förvänta sig detsamma från motparten. Men ingen kan nog få exakt som h*n vill i alla lägen utan att i längden bränna sina relationer.

Att vara ett narcissistiskt arsle är helt enkelt inte en superkraft, även om vissa verkar vilja tro det.

Jag tycker att ditt inlägg låter som att det kommer från en vikarierande gymnasielärare som inte fick vara ordningsvakt i skolan -- liksom dina 5000 andra inlägg som jag måste beundra, till viss del, för att du alltid skriver i samma förnumstiga stil. 5000 inlägg mellan de allt färre vicken?

Narcissistiskt arsle osv. var väl dock att ta i, rent stilistiskt. Din pubertala publik kan dessutom tro att du är ett.

Försöker med det men riktigt svårt. Öppen och ärlig hela tiden.

Så de ni säger med andra ord - är att fri vilja ör en sanning med en stor asterix som säger - nej.