Svenska män som lever för sina yrken och hus!

Om man identifierar sig för mycket med sitt yrke eller ägande innebär det stora risker om man även misslyckas lite grann i detta!

Historien förtäljer horribla grejer alltifrån svår depression, självmord till massmord.
Män är överrepresenterade tyvärr!

Ja det handlar om identifikation. Var knegare i tio år , sen tog jag högskoleutbildning. Samma sak överallt, på bygget var det hög identifikation med vad man hade byggt hemma, hur stora fälgar man hade på bilen, mer materiella värden helt enkelt. På arbetsplatser med mer högutbildade identifierar man sig generellt mer med just sin utbildning, sin studietid eller sitt aktiesparande. Lika själadödande oavsett.

Men du höll distansen@

Lite osäker på hurvida denna har hamnat rätt, isåfall får mod gärna flytta den.


Jag har länge gått och grunnat på ett fenomen som jag tycker är märkligt nog för att förtjäna en egen tråd: den svenska medelåldersmannens närmast religiösa relation till sitt jobb och sitt hus.

Ni vet exakt vilken typ jag menar. Ofta hantverkare, lastbilschaufför eller någon annan praktisk yrkesroll. Mannen som lyser upp mer av en ny kapsåg än av tanken på semester. Mannen som inte riktigt presenterar sig som person, utan som funktion: “Jag kör lastbil” eller “Jag är snickare”, som om det vore hela hans existens sammanfattad i en mening.

Och det mest fascinerande är inte att de jobbar hårt – det är att de aldrig slutar prata om det. Oavsett sammanhang. Middagar, kalas, midsommar, kräftskivor – allt reduceras förr eller senare till detaljerade redogörelser om hur de “drog om lite rör i badrummet”, “byggde om altanen” eller “satte upp nya reglar i garaget”. Som om alla runt bordet sitter där med gåshud och väntar på nästa spännande uppdatering om deras isolering.

Och när de blir bortbjudna på fest händer något nästan komiskt förutsägbart. Männen samlas i ett hörn – oftast vid grillen – där alkoholen flödar, flintasteken åker på gallret och självförtroendet växer i takt med promillen. Med ena handen på grilltången och den andra runt en öl börjar det som närmast kan beskrivas som en social ritual. En efter en ska redovisa sina senaste bravader: vilket jobb man gjort, vilket extraknäck man dragit in lite extra på – och inte sällan, lite halvt stolt, vilket svartjobb man hunnit klämma in “vid sidan av”.

Det utvecklas snabbt till något som mest liknar en kukmätartävling i arbetstimmar och projekt. Vem har slitit mest? Vem har gjort störst jobb? Vem har hunnit klämma in mest på kvällar och helger? Samtidigt vänds flintasteken med stor koncentration, som om även grillningen vore ännu ett bevis på praktisk duglighet. Som om livet i slutändan vore ett Excelark över gjutna plintar, monterade kök och perfekt grillade köttbitar.

Men det slutar inte där. För dessa män har dessutom en närmast övernaturlig förmåga att vilja komma med tips – oavsett om någon har bett om det eller inte. Nämn i förbifarten att du funderar på att byta en blandare eller kanske måla om ett rum, och inom tre sekunder står någon där och föreläser om exakt hur det ska göras. Vilken skruv du ska använda. Vilken färg du absolut inte ska välja. Vilket fabrikat som är “det enda riktiga”.

Det är lite som när man får barn och plötsligt får oombedda råd från precis alla – fast här gäller det kakel, gipsskivor och tryckimpregnerat virke istället.

Och klädseln… ja, den är ett kapitel för sig. Varselbyxor på ICA. Arbetsjacka på restaurang. Smutsiga skyddsskor på barnens skolavslutningar och uppträdande. Det är som om tanken på att ta på sig vanliga kläder upplevs som ett svek mot yrkesidentiteten. Som om man riskerar att förlora sin plats i stammen om man råkar dyka upp i ett par rena jeans och en skjorta.

Det som gör detta ännu mer intressant är kontrasten jag själv upplever när jag jämför med många utländska män jag träffat genom åren – särskilt män från Balkan, Sydamerika, Afrika och Mellanöstern. Där verkar livet i större utsträckning kretsa kring familjen, relationerna och det sociala livet snarare än nästa byggprojekt. När de träffas pratar de ofta om livet, barnen, framtiden och större frågor – inte bara om vilket rör som drogs om i helgen eller hur många timmar man lyckats klämma in på ett extraknäck.

Och kanske ännu mer slående: de klär sig när de går ut. Inte som till bröllop varje gång, men tillräckligt för att visa att man lämnat arbetsdagen bakom sig. Arbetskläder används för arbete – inte som någon form av permanent uniform som signalerar identitet dygnet runt.

Missförstå mig rätt: arbete är viktigt. Hantverk är viktigt. Att kunna fixa saker själv är i grunden imponerande. Men när hela personligheten kokas ner till jobb, renoveringar och nästa projekt – när livet reduceras till en oändlig lista av saker som ska byggas, målas och dras om – då börjar man undra om något gått snett längs vägen.

Har vi i Sverige gjort jobbet och huset till vår nya religion? Har byggvaruhuset blivit vårt tempel och altanen vårt altare?

Och den kanske mest obekväma frågan av alla:
Är det verkligen ett rikt liv att ha fler verktyg än samtalsämnen?

Jag inser att detta kommer provocera vissa – kanske särskilt de som känner igen sig lite för väl. Men det kanske också är nyttigt att ibland ställa sig frågan om man lever ett liv… eller bara underhåller en fastighet och en yrkesroll.