Rätten till att få träffa sina barnbarn

Men det blir inte alltid som man tror att det ska vara.,
Min son avled och efterlämnade ett barn. Jag är alltså barnets farmor. Föräldrarna var separerade, och jag hade en nära och regelbunden kontakt med mitt barnbarn, vi sågs varje vecka sedan barnet föddes, och under en period bodde de även hos mig.
När barnet var drygt ett år separerade föräldrarna. Men jag träffade kontinuerligt min son och barnbarnet. Efter min sons bortgång upphörde kontakten mellan mig och mitt barnbarn, trots att barnet tidigare haft en trygg och nära relation till mig.
Det innebär också att barnet inte bara förlorade sin pappa, utan även kontakten med en stor släkt som älskar barnet och som tidigare varit en naturlig del av barnets liv.
Det som gör situationen extra svår är att barnet själv har uttryckt en vilja att träffa mig och sova över hos mig. Trots det har detta inte vägts in i tillräcklig utsträckning.
Jag upplever också att socialtjänsten inte har hanterat situationen på ett rättvist sätt. Jag har inte blivit inbjuden till samtal eller fått möjlighet att ge min bild, samtidigt som man hänvisar till en påstådd konflikt utan att ordentligt utreda den.
För mig är det svårt att förstå hur ett barn kan förlora kontakten med nära anhöriga på det här sättet, särskilt efter att redan ha förlorat en förälder.
Jag delar detta för att belysa hur det kan bli i praktiken, inte för att skapa konflikt.

Barnet har väl en mamma som inte vill ha umgänge med er. Det är bara acceptera och gå vidare liksom

Du har som farförälder ingen juridisk rätt. Tyvärr får du vädja till modern…

Jo- men det här med "barnets bästa" verkar ju bara vara en klyscha de drar med lite då och då och väljer då och då.

Beklagar.

Jag kan inte ens föreställa mig vad den förlusten innebär.

Egoistiskt av mamman, hon borde se det ur barnets perspektiv. Hade försökt hålla kontakten genom att ringa barnet tills han/hon kan bestämma själv i den situationen om jag var du.

Jag tror att det är lite för förenklat att säga att mor- och farföräldrar helt saknar juridisk möjlighet. Det stämmer att vi inte har en egen, automatisk rätt till umgänge, men enligt föräldrabalken har vårdnadshavaren faktiskt ett ansvar att se till att barnets behov av kontakt med andra närstående tillgodoses.
I mitt fall handlar det inte om någon ytlig kontakt, utan om en nära och etablerad relation. Jag har träffat mitt barnbarn regelbundet sedan födseln, varje vecka, och under en period bodde dem hos mig. Efter separationen fortsatte kontakten. När min son sedan gick bort bröts allt, trots att relationen varit trygg och viktig för barnet.
Det innebär i praktiken att barnet inte bara förlorade sin pappa, utan också en hel släkt som varit en naturlig del av barnets liv. Det är svårt att se hur det alltid kan vara i linje med barnets bästa.
Dessutom har barnet själv uttryckt att det vill träffa mig/oss och sova över, men det verkar inte ha fått någon större betydelse i bedömningen.
Jag säger inte att det här är enkelt eller att lagen alltid ger en lösning i praktiken. Men att påstå att det bara handlar om att “vädja till mamman” ger en ganska missvisande bild. Det finns faktiskt ett ansvar enligt lag – även om det tyvärr inte alltid får genomslag i verkligheten.

Jag förstår inte riktigt varför du pratar om socialtjänsten? Är barnbarnet placerat i familjehem? Mamman finns väl kvar, och det är ju hon som är vårdnadshavare nu?

Det enda du kan göra är att acceptera situationen. Barnet kommer att bli större och kan då bestämma själv vilka han vill ha kontakt med, ni är ju en del av hans barndom redan och en del av hans pappas arv.

Beklagar sorgen gällande din son!

Jo, visst finns det ett ansvar enligt lag (föräldrabalken) precis som du beskriver. Men jag förstår inte riktigt varför du drar upp det? Har du och ditt barnbarns mamma så dålig relation att du inte kan prata med henne, utan att dra in lagtext och socialtjänsten?

Bygg upp relationen med ditt barnbarns mamma. Se henne inte som fienden som du måste banka till med lagtext och socialtjänsten. Det är väl där du bör börja. Så att ni bygger upp en tillitsfull relation er emellan, där mamman blir lite mer avslappnad och inser att du är viktig för hennes barn/ditt barnbarn. Så kommer du bli en alltmer naturlig del igen i ditt barnbarns liv. Där mamman gärna låter honom få sova över hos dig osv.

Fortsätter du att försöka gå vägen via lagtexter och Socialtjänsten, så kommer ditt barnbarns mamma och du inte bygga upp en tillitsfull relation, utan snarare vara som i en byråkratisk konflikt. Och det är då inte troligt att mamman vill låta det dyrbaraste hon har (sin älskade son) sova över hos den som har en konflikt med henne.

Se vad du kan göra för att bygga upp en fin relation med mamman.

Istället för att banka på om lagtexter, kanske du kan skicka några mms på ditt barnbarn till henne och fråga om de inte vill komma över på en fika. Tex. Sträck ut handen.

Tack för omtanken för min son.
Det här handlar inte om att jag i första hand vill “vinna” något mot mamman, utan om att barnet har förlorat sin pappa och samtidigt även sin släkt på pappas sida, trots att vi hade en nära och regelbunden kontakt varje vecka innan dess.
Jag är fullt medveten om att en fungerande relation med mamman är viktig, och jag har försökt på flera sätt att nå fram den vägen. Tyvärr har det inte fungerat.
När jag nämner lagstiftning och kontakt med socialtjänsten så är det inte för att eskalera, utan för att det i slutändan också finns ett barnperspektiv, där barnets behov av kontinuitet och viktiga relationer faktiskt väger tungt.
Jag önskar inget hellre än en lugn och respektfull lösning där jag kan fortsätta vara en del av mitt barnbarns liv. Barnet har själv sagt att han vill vara med pappas släkt.

Hur gammalt är barnbarnet?

Du låter inte som en sympatisk farmor, jag tror att du är blind för dina egna brister och hur du framstår. Ditt ego är i vägen för att bilda en sund relation till din svärdotter och därmed ditt barnbarn. Jag skulle rekommendera en tids terapi för att se över dina motiv och din plan, och arbeta med hur du är i kontakten med andra människor.

Det här är första gången jag ser en svensk farmor prata om lagstiftningen och att dra in socialtjänst för att "kräva sina rättigheter" till ett barnbarn, det ser man i övrigt mest på amerikanska diskussionsforum där det handlar om personer med personlighetsstörningar som härjar med barnets föräldrar.

Genom att skapa en byråkratisk konflikt (dra in Socialtjänsten och banka på om lagtexter) med mamman, så värnar du faktiskt inte barnperspektivet. Du kanske tror att det gör ditt barnbarn gott, men det gör det inte. Utan skapar snarare oro hos ditt barnbarn över att "mamma och farmor bråkar". Det är inte rätt väg att gå, om du bryr dig om ditt barnbarn, vilket jag ju läser in att du gör.

Utan fortsätt istället att försöka bygga upp kontakten med mamman. Och fortsätt ha kontakt med ditt barnbarn via telefon, Facetime eller hur ni nu har kontakt. Så att han får ha dig, sin farmor i sitt liv. Och tala gott om hans mamma. Och försök få till en god relation, eller iaf. en skaplig relation med mamman. Detta är enda rimliga vägen att gå.