För frisk för sjukersättning, för trasig för arbetslivet: Vad gör man?

Jag skriver anonymt för att jag genuint behöver perspektiv från andra som kanske sitter i liknande situation eller vet andra som gjort/gör.

Jag närmar mig 35, har autism, ADD och är bipolär typ 2, och befinner mig inom LSS (daglig verksamhet) sen ett år tillbaka. Jag har varit sjukskriven från 2020 fram till uppstart av DV.
Just nu fungerar livet “okej”, men det känns som att jag sitter fast i ett system jag inte riktigt kan ta mig ur.

Problemet är att jag hamnar mellan stolarna. Jag får inte aktivitetsstöd längre på grund av min ålder. Samtidigt anses jag inte aktuell för sjukersättning, eftersom jag har haft jobb tidigare. Det som inte verkar räknas är att de jobben ofta slutade i misslyckanden, hög frånvaro och att jag mådde psykiskt väldigt dåligt under tiden. Det har lämnat spår som fortfarande påverkar mig.

Utåt sett kan det säkert se ut som att jag “kan jobba igen”. Ja, många kanske tänker att lösningen är att jag bara ska skaffa ett jobb. Tro mig, jag hade gjort det direkt om det fungerade. Viljan att ha ett normalt jobb och få livet att fungera har alltid funnits där. Jag har försökt. Flera gånger. Det jag sitter med idag är konsekvenserna av det.
Mina krascher kommer utan förvarning. Det finns ingen tydliga triggers, inget schema att planera efter. Jag kan fungera ett tag, och sen plötsligt bli helt handlingsförlamad i veckor. Den osäkerheten gör att jag aldrig känner mig trygg ekonomiskt och konstant lever med en oro över att inte klara mig själv..

Inom LSS/daglig verksamhet får man habiliteringsersättning, men den är så låg att det inte ens går att leva på en månad. Samtidigt har jag inte rätt till bostadsbidrag, eftersom jag “tjänar för mycket” via ekonomiskt bistånd från SOC. Det gör att jag i praktiken inte kan stå på egna ben ekonomiskt, hur jag än vrider och vänder på det.

Jag vill inte bli rik. Jag vill bara ha en stabil grund:
– kunna klara mina räkningar varje månad.
– kunna spara lite pengar..
– kunna köpa saker som en mobil eller dator utan att allt rasar.
– slippa känna att hela livet hänger på att jag aldrig får ett bakslag.

Just nu känns det som att alternativet är att alltid vara beroende av SOC, och det gör mig både stressad och uppgiven.

Så jag undrar: Hur har ni andra gjort i liknande situationer? Finns det vägar framåt som jag missar? Har någon lyckats få en stabil ekonomi trots liknande förutsättningar?

Jag uppskattar ärliga svar och erfarenheter, både positiva och negativa.

Har du sökt sjukersättning?

Jag är ungefär i din situation, läkare sjukskrev mig 100% men försäkringskassan via enbart telefon kontakt ansåg att jag inte kunde få sjukersättning..... Jag vet precis hur det känns, får sedan dess aktivitetsstöd 5500kr per månad och får ej soc.

Har du provat en halvtids tjänst, eller jobba 25%?

Har jag fattat rätt att du får 5500kr och sedan får du hyran på det?
Medför detta aktivitetsstöd några krav?
Vilken diagnos gav doktorn och varför godkände inte fk den till sjukersättning? För att få sjukersättning så måste man ha en kronisk och degenererande sjukdom som gör att man inte har ngn större arbetsförmåga alls.

Om du vänder på steken och tänker:
Vad kan jag göra? Vad skulle jag vilja göra?
Vad skulle du säga då?

Det finns tillräckligt bra mediciner för att leva ett fullt fungerande liv med dina diagnoser. Jag har själv diagnostiserat ADD och är bipolär typ 2. Är livet mycket svårare för oss än för någon som inte har diagnoser? Absolut. Handlar det om inställning för att få det att fungera? Ja.

Du söker anledningar för att inte behöva jobba, eller för att hitta sätt att leva efter en viss standard utan att behöva anstränga dig. Där har du den största problematiken. Jag är några år yngre än dig och har aldrig gjort mig själv till något offer. Även fast sjukvården och folk i min närhet har försökt att intala mig att jag inte kan leva ett funktionellt liv där jag kan bidra till samhället.

Den inställningen har även gjort dig lat och bekväm, vilket i sin tur resulterar i att du nu hamnar i vad du beskriver som "krascher", men som för mig låter som att du ger upp när det börjar bli jobbigt. Och jobbigt kommer det att vara i perioder, men de går över om man inte ger upp.

Jag hade rekommenderat att om du har möjlighet och lever i en stad med flera vårdalternativ att gå till någon som faktiskt stöttar och motiverar dig till ett normalt liv och inte uppmuntrar dig till att leva på bidrag eller tycker synd om dig.

Det är inte synd om dig, desto snabbare du inser det desto snabbare kommer du att kunna leva ett normalt liv och vara stolt att du trots alla diagnoser och motgångar faktiskt klarar av att bära din egna vikt.

Lycka till!

OM du kanske har haft mer tur med ett subventionerat jobb som inte TS har haft? Vad jobbar du med? Får du lön av skattepengar?

Kan bara säga att min fru varit i liknande situation i många många år, men lyckats behålla sin sjukersättning visserligen knappt 9000 kr, men ändå. Hon blev sjukskriven som "utbränd" för många år sedan. Innan dessa jobbade hon som fan och var bland de bästa i sitt team, men sen tog det stopp. Hon utvecklade social fobi och försökte efter samtal med FK att gå tillbaka till jobbet på 50% men det gick typ 2 veckor, sedan krashade hon igen. Nästa gång var det försök på 25%, men hon krashade igen. Sen blev hon sparkade från jobbet för att för många år av sjukskrivning hade gått. Det är väl egentligen inte lagligt, men så var det.

Nu har hon gått igenom många olika tester och mediciner som gjort henne mestadels sämre, men nu hamnat i något som gör henne som den jag först mötte när vi träffades. Fluoxetin heter läkemedlet och det är mycket möjligt att det så klart inte passar på andra i den här tråden med samma problem, men det gjorde en fantastiskt skillnad, en ENORM skillnad på min fru. Från att ha knappt velat lämna sängen år ut och år in så är hon nu den glada och spralliga fru som jag först träffade. Hon har ännu inte försökt arbete igen, men som det ser ut nu så kan hon kanske klara det.

Nu kan hon gå till affären och handla, hon kan träffa folk, och hon har en enorm energi och "planterar sönder" vår trädgård, jag menar vi kommer få massor av gurka och tomat och chili och potatis med mera att äta framöver haha

Det är ett jobb som i princip bara kräver gymnasieutbildning, vilket jag tog mig igenom med låga betyg, och det är lågavlönat utan egentlig chans till att avancera lönemässigt.

Subventionerat? Nej. Lön från skattepengar? Nej.

Vill inte outa mig med exakt vad jag jobbar med, men det är ett helt vanligt jobb. Det som är genomgående för dig, och TS, är att hitta ursäkter och förklaringar till varför det inte skulle gå. Där har du den största skillnaden på er och mig.

Bidrag och stöd existerar för de som faktiskt inte kan jobba, inte de som gör allt i sin kraft för att inte behöva jobba.

Hur överlever man på ca 5500kr/månad ? Det räcker ju i de flesta fall inte ens till att betala hyran...

Hej
Du skriver att du inte är aktuell för sjukersättning pga att du har haft jobb tidigare? Detta förbryllar mig därför att de flesta som har sjukersättning har ju haft jobb tidigare.

Det är många i Sverige idag som är stressade över ekonomin och inte klarar räkningarna.
Många vill som du - slippa oroas och ha lite kapital sparat men det är svårt kan jag tro att få denna ynnest när man lever på försörjningsbidrag.

Ibland får jag känslan av att du och dina likar definierar er som ”sjuka” då ni har just de diagnoser som du har och då blir alltid jobbet er fiende. Varför blir det alltid så?
Du nämner ”att du kraschar, att dina jobb slutar med misslyckande samt att du blir fruktansvärt handlingsförlamad i veckor” men du nämner inte hur din egen syn på dig själv är det som kraschar dig?
Att det är din egen attityd som blir ett misslyckande?
Angående din handlingsförlamning, om du visste att det står en kappsäck med pengar utanför dörren eller om du visste att om fem minuter kommer en bomb att släppas mot dig där du ligger i sängen, hade handlingsförlamningen släppt då?

Du nämner heller inget som var bra och positivt med jobben som tex arbetskamrater, rutiner och lön.

Alla ni som lever så här, ni säger alltid samma sak: ”om det vore så enkelt som bara skaffa ett jobb så hade jag gjort det direkt, tro mig”

Varför säger du så, när det inte är sant?
Det som däremot är sant är att du vill leva som du själv vill utan några krav från någon, du vill ha en betald bostad, du vill ha pengar till dina räkningar, du vill ha lite mer pengar att kunna spara och utöver det så vill du ha ytterligare lite mer pengar ifall du vill köpa en dator.

Det är okej att vilja ha allt det där. Många vill det, även de som inte har några diagnoser.

Men det är inte okej att ljuga om det. Det är inte okej att ljuga ens för dig själv.
Du är inte din diagnos och du kan inte sjukskriva dig från livet.

Prova istället med att leva det.

Människor med autism är ofta att, jaha det är detta som gäller. Får de ett besked (rent påhitt) från en människa, då måste det vara så. Eftersom autister ogärna ljuger eller uttalar sig om saker de inte vet. Andra människor gör detta. Men man tror inte på det. Du kan absolut söka sjukersättning. Får du inte den kan du söka igen efter ett tag. Det är läkare som bestämmer hur "sjuk" du är. Tala med en sådan. Inte bara att någon gav mig avslag per telefon utan ansökan så nu kan jag aldrig i hela mitt liv få sjukersättning. Typiskt autisttänk. Sök sjukersättning eftersom du inte är arbetsför. Du kanske inte behöver ersättning på heltid.