"Han borde rycka upp sig" mot "Det är omöjligt eftersom han är sjuk"

Människor har skyddsmekanismer som kan gå för långt och i längden göra mer skada än nytta, men de känns ofta som det trevligare alternativet på kort sikt i och med att det andra alternativet är att ta itu med sånt som är smärtsamt.


https://www.stopocd.com/ocd-trauma-the-connection

Det är väl ganska rimligt att folk som drabbats av trauma blir besatta av sina tvångsritualer eftersom traumat innebar en total förlust av kontroll och tvången kretsar kring saker man kan kontrollera. Och även utan nåt direkt trauma kan vetskapen om livets beskaffenheter leda till liknande känslor av maktlöshet. Även om folk inte frivilligt väljer att lida är det många som redan lider och väljer att lida på ett annat sätt som på kort sikt skyddar dem från den värsta smärtan men på lång sikt är svårare att ta sig vidare från.

Min princip är ändå densamma. Hade dessa människor kunnat välja att göra det som gör att smärtan försvinner långsiktigt istället för kortsiktigt, så hade dom gjort det.

Som långvarig psykpatient och autist som gått från att bo i mina föräldrars garage och socialbidrag till heltidsarbete och bostadsrätt så har det som påverkat min resa mest varit:

- Att gå från offermentalitet till att styra mitt liv
- Bra mediciner
- Terapi (privat)
- Bra socialt nätverk

Att ta tag i rodret står högst upp gör det av en anledning. Jag hade kunnat ge upp 100 gånger om. Det hade varit så enkelt. Såg dom inne på slutenpsyk som hade gett upp och jag vägrade bli en av dom. Blev erbjuden sjukersättning men ville tillbaka till arbetslivet.

Att jag hade förmågan att ta mig från ett liv i kaos till ordnad ekonomi och fungerande relationer ser jag inte som att jag med enbart viljestyrka åstadkommit. Utan människorna i mitt liv så hade det inte gått. Ej heller utan antipsykotika.

Så båda sidor som TS ställer har rätt och saker att tillföra.

- Ja, man kan påverka sin situation och sitt mående till stor del.
- Ja, psykisk ohälsa finns på riktigt och är tungt att bära.

Dom som var inne på slutenpsyk som hade gett upp kunde i alla fall då inte kunnat bidra i arbetslivet. Fick höra och upplevde själv att jag var en av dom friskaste på avdelningen. Då ska tilläggas att jag just kommit ur en psykos och definitivt inte var vid mina sinnens fulla bruk.

Frågan är mångfacetterad och jag anser att möjlighet till rehabilitering och att vilja få det bästa liv som är möjligt för en själv varierar ifrån människa till människa med psykisk ohälsa.

Imponerande och bra att du lyckats förändra så pass mycket till det bättre. Hur gick dina tankar om ditt liv och dina problem innan förändringen du nämner?

Att det var synd om mig och att världen var emot mig. Skyllde ifrån mig på utomstående faktorer istället för att ta tag i mitt liv. Sköt upp saker som jag visste att jag behövde göra.

Under en period var jag så sjuk att jag knappt fungerade alls men i dom mörkaste stunderna kom vändningen och början på vägen tillbaka.

Tack förresten, det har varit en lång men lärorik resa.

OCD och djup depression är verkligen riktigt grymma sjukdomar. Förstår inte att någon kan tro att detta är mentalsjukans förkylning. Man hade en typ av lobotomi på folk med OCD fram till 2000. Så allvarlig är den sjukdomen. Paniksyndrom är ju också en sådan där förkylning, där man kan hamna i livshotande tillstånd för att en serie attacker kan göra att man inte klarar att ens dricka vatten.

De allra flesta med både mindre och större psykbesvär rycker upp sig hela tiden. De kämpar hårt. Sedan får de en känga i huvudet när de klarat saker de innan inte klarat, och det är ju jätteuppmuntrande.

Jag har själv lidit av svår panikångest vid buss/ tåg- och även längre bilresor och vet hur väldigt svårt det kan vara att "rycka upp sig" även om man skulle vilja. Det är tydligt att det än idag, 2026, då psykisk ohälsa blivit allt vanligare i vårt samhälle, finns en bred okunskap om vad panikångest egentligen är. När man är mitt i en panikattack och tror att ens sista stund är kommen så förstår man hur absurt ett "ryck upp dig" är.

Folke har så vitt jag har förstått, autism, vilket inte är en sjukdom, utan ett annorlunda sätt för hjärnan att fungera på. En "funktionsnedsättning" i vår neurotypiska värld. Att åka kommunal buss kan för vissa med autism vara i princip omöjligt. De kan ha jobbigt med:
1. Sociala interaktioner, vilka det blir en del på en buss...
2. Förändringar. Någon kanske har tagit det "trygga" sättet, eller bussen blir försenad.
3. Sinnesintryck. Ljud, ljus, lukter kan vara extremt förstärkta och bli alldeles för mycket, så att det blir härdsmälta.

Allt detta sammantaget kan leda till "autistisk shutdown" eller "autistiskt meltdown". Vilket är mycket påfrestande för den med autism. Och svårt för en ovetandes omgivning att förstå vad som händer.

Om en neurotypisk person står nära ett flygplan som lyfter (och låter i farligt hög decibel) och samtidigt måste lukta på stark parfym, samtidigt som den blir bländad och är försenad för en hastig förändring i schemat och därmed stressad och samtidigt ska vara social och trevlig. Och upprepa detta varje dag två gånger, per dag i cirka 30 minuter. Så skulle denna nog ha svårt att "rycka upp sig" och utstå detta. Och till slut bryta ihop av bara tanken på att utsättas för det igen. Få panikångest, så fort det ens var på gång att ske igen...

Så nej. Folke ska inte ens behöva "rycka upp sig". Han utsätts för något, som hans hjärna helt enkelt inte fixar. Och som han mår mycket mycket dåligt av att utsättas för.

Vi sätter inte krav på en svårt synskadad, att kunna se som en normalt seende. Vi sätter inte krav på en rullstolsburen att kunna springa. Och vi ska inte sätta krav på Folke/annan med autism att "rycka upp sig" och göra sådant deras hjärnor inte fixar.

Folke bör få åka till och från skolan på ett sätt som hans hjärna fixar. Det viktigaste är ju att Folke får komma till skolan och är i skick att lära sig något när han är där! Om det så innebär att kommunen får bjussa på en skolskjuts som fungerar bra för Folke.

Som sagt var, att sympatisera med de drabbade av det du beskriver är fint och bra, det gör jag också. Men likväl vet jag inte om det är helt sant att vi aldrig nånsin tvingar folk med psykiska problem till vissa saker. Eller så kan omständigheter tvinga nån som har psykiska problem till en del han vanligen inte klarar av och åtminstone ett exempel på att det fungerar någorlunda väl om det finns ett tillräckligt starkt incitament känner jag till:

(FB) "Han borde rycka upp sig" mot "Det är omöjligt eftersom han är sjuk"

Ni människor som inte lider av något ska enbart hålla käften, sitta på FB och ha åsikter Karma kommer förhoppningsvis drabba er...