"Han borde rycka upp sig" mot "Det är omöjligt eftersom han är sjuk"

Glodde runt lite i tråden om den tioårige bussfobikern Folke.
(FB) Folke 10 år får panikångest av att åka skolbussen.

Några hävdar att Folke borde rycka upp sig, en del hävdar att Folkes sjukdom gör det omöjligt. Många trådar om folk med liknande bekymmer leder till att typer med dessa två åsikter gnölar med varandra, så det kan väl vara rimligt med en tråd om frågan.

Att schizofrena mitt i en psykos inte är kapabla att rycka upp sig och att de verkligen är sjuka är en sak, men det finns ju mildare nivåer av psykiska problem, tvångstankar, neurotiska egenheter, ångest inför diverse saker som gör folk inkapabla till stora delar av livet osv. Att dessa saker är hemska och att man sympatiserar med de drabbade är rimligt, men är sjukdom den rätta benämningen? Har de som säger att de drabbade borde rycka upp sig rätt, åtminstone i vissa fall? Vet inte, tycker det finns en del argument från båda sidorna som är svåra att helt ignorera.

om folke kunde rycka upp sig så skulle han väl rimligen göra just det, rycka upp sig, för vad har folke att vinna på att inte rycka upp sig, om han nu är kapabel till att just det, rycka upp sig.

däremot kanske det inte är omöjligt för folke att rycka upp sig, folke kanske behöver hjälp för att rycka upp sig

Syndrom är väl en bättre benämning på unge Folkes tillstånd.

Han kan självklart till en viss grad, med rätt hjälp och träning, skärpa sig, men han är en handikappad liten pojke så för honom kan det förstås vara oerhört, på gränsen till omöjligt, svårt att hantera sociala situationer. Inget konstigt med det.

Däremot får man ju verkligen hoppas att hans föräldrar och övrig omgivning inte bidrar till att göra honom mer handikappad genom att "klema bort" honom, utan att balansgången sköts rätt.

Antalet hemmasittande i landet tyder på att det finns många fall där föräldrar och skolpersonal sannolikt förvärrar barnens destruktiva beteende genom att möjliggöra det.

Men Folke försöker.

Visst har de det, men de missar samtidigt att psykisk ohälsa är komplicerat, och det kan vara allt från omöjligt till mycket svårt att göra. Man har även på samma vis rätt om man säger till en cancerpatient att den borde tillfriskna, för det borde den ju, men det är kanske inte ett så konstruktivt eller realistiskt förslag.

Det finns nog många situationer där vinsterna - emotionella, sociala, socialförsäkringsmässiga - är stora även om ett beteende är sjukligt, irrationellt och skadligt.

Men är det en sjukdom, eller en karaktärsbrist? Och även om det är en sjukdom för Folke, betyder det att vi kan garantera att det inte finns många andra som befinner sig i liknande situationer pga karaktärsbrister, som dessutom förvärras av en kultur där folk som vill utforska den möjligheten fördöms?

Ja, varför bara sitter du kvar i det brinnande huset t.ex? Det är ju bara att gå ut i friska luften och undvika brännskadorna.

Homo Economicus FTW!

Det är lite lustigt att du nämner just cancerpatient eftersom en händelse som påverkat mitt tänkande kring det här är en typ med extrem social fobi som fick just cancer varpå han, för behandlingens skull, var tvungen att klara av social interaktion med mängder av för honom okända människor. Att säga att han helt plötsligt var som en normal och välanpassad människa vore väl en överdrift men han klarade ändå av att interagera med alla läkare och sjuksköterskor åtminstone hyfsat väl. Och annars var han mer eller mindre oduglig vad gäller social interaktion.

Det känns svårt att kalla nåt en sjukdom om problemen den orsakar försvinner eller åtminstone reduceras i samma ögonblick man får en livshotande sjukdom som innebär att man helt enkelt inte har råd att fortsätta dras med de bekymmer som vanligtvis gör en livsoduglig eftersom man inte klarar av behandlingen och således dör om man förblir livsoduglig. Nu är överlevnadsinstinkten för all del den starkaste drivkraft som existerar men likväl, sjukdom borde rimligen innebära att det inte finns nån som helst valfrihet i frågan. Om man är inkapabel att övervinna ett bekymmer i vanliga fall men blir kapabel till det i samma stund incitamentet är exceptionellt starkt, kan man då verkligen säga att bekymret är en sjukdom i ordets strikta bemärkelse? Nån som är blind kommer aldrig kunna sluta vara blind hur starkt incitament man än ger blindstyret.

Det finns inte en enda människa som en enda gång frivilligt hade valt att lida. Dvs att människan har alternativ att välja på för att ta bort lidandet, men väljer att inte göra det. Enda gången jag kan komma på skulle vara om människan lider av någon mystisk sjukdom som gör att dom får positiva signaler utskickade i kroppen av smärta och lidande. Men något sådant finns ju inte heller.

Så de personer som låssas att folk som lider har möjlighet och fri åtkomst till att stoppa lidandet, tex genom att ”rycka upp sig”, ”börja träna”, ”äta rätt” eller "tänka annorlunda" osv, gör detta bara för att jävlas med den som lider.

Ja.
Men saken är ju den att det är många som lider, men som inte alls får det sanktionerat som en sjukdom.

Så vad är det som skiljer mig som hatar skolbuss, från Folke som oxå hatar att skolbussen?

Sanningen ligger väl i att vissa saker är godkänt som sjukdom/nedsättning av samhället, medans andra saker inte är det.

Det gör det hela lite rörigare.

Jag har inte läst tråden om Folke. Denna tråden handlar inte om det.

Han borde rycka upp sig VS Det är omöjligt eftersom att han är sjuk.

Som sagt, vissa saker är normaliserade i dagens samhälle, medans andra saker inte alls är det.

Själv så hatade jag tidiga mornar, men fick aldrig flextid för den sakens skull. (Det är ett av många exempel). Det betyder ju i sin tur att jag gick igenom hela skolgången trött.