Min dysfunktionella familj, Hur är er?

Jag har ingen relation med min familj idag utan det var skönt att slippa dom. Jag vet att det är individuellt vad folk upplever och vad man själv tycker.

Hade en tuff uppväxt med en alkoholiserad pappa som inte var med i bilden och min mamma blev sjuk tidigt och var sjuk i många år innan hon dog. Jag har 4 syskon, alla halvsyskon och de var mycket äldre än jag. Jag led av psykisk ohälsa redan när jag var tonåring. Blev mobbad i skolan och bodde i ett otryggt område som jag vantrivdes i. I

I min familj så pratade man aldrig om känslor eller sa vad man tyckte eller tänkte. När det blev bråk så gapade man och skrek som en idiot, kunde bli våldsamt med.

Det var ingen som brukade allvar med någonting, ingen som hade körkort eller någon form av utbildning. Två av mina syskon blev förtidspensionärer, det som är sjukersättning idag redan i tidig ålder. Ett annat syskon bodde hemma till han var över 30 år och hankade sig fram och fick hjälp med att få jobb av arbetsförmedlingen och han skiter i allt.

Man kan inte välja sin familj och jag förstår det. Man ska försöka göra det bästa av en situation, men med dessa människorna gick det inte. De hade inställningen att bara försöka förstöra, ungefär som ett svart moln över huvudet.

Jag gillade inte någon av dom som personer. De var inte trevliga och känslan var att om man försökte göra något positivt så sköt de ner en direkt, Allt som var normalt eller det som uppfattas normalt i samhället var fel på något sätt.

Vi hade inte någon sammanhållning eller att man satte sig ner och redade ut saker eller planerade något även när det behövdes.

Inga högtider eller att man hittade på något utan liksom bara sitta och glo på tv. Det var oehört mycket problem hela tiden på det ena eller andra sättet. När man har känslor för någon så kan det sunda förnuftet försvinna många gånger och det är jävligt synd. Kan känna att all den tiden jag la på dom eller var med dom om jag uttrycker det så var bortslösad tid varenda sekund av det. De fyllde inte mig med glada härliga minnen från upplevelser på något utan dåliga, hemska minnen samt trauma från all skit man fick stå ut med. Jag kände mig aldrig fri va och man blir präglad av de man får uppleva. En familj ska ju bry sig om och inte tvärtom

Hur har har ni haft det i er familj? Positivt som negativt?

En förälder av utländsk härkomst och en sadistisk mor som jobbade som lärare. Båda var missbrukare och är idag döda, min ende bror tog värvning i armén i farsans hemland för över 20 år sedan och har ingen kontakt med honom sedan dess. Själv jobbar jag som rallare och reser riket runt.

Vad jobbar du med? Knullar du krogluder med tvivelaktig bakgrund som jag?

Man saknar inte den familj man hade
Utan den man aldrig hade ..
Lycka till i ditt sökande efter ett liv utan minnen av din uppväxt

Trist att du inte fick den uppväxt som ungar förtjänar. Jag växte upp med en ensamstående farsa som hade egen städfirma och fick extraknäcka nattetid på andra ställen för att ha råd att skicka min lillasyrra på ridläger med sina polare på somrarna. Han har ingen utbildning men disciplin och har gjort det han kunnat för att ta hand om oss så han var ansvarsfull. Jag pluggade till jurist för att kunna ge mina framtida ungar bättre ekonomiska förutsättningar under barndomen än vad jag hade och har det mycket bättre ställt nu men glömmer aldrig farsans slit och principer.

Av de positiva sakerna jag har med mig är högtider, de kunde firas vilket jag är glad över. Också glad över att jag tog med med en viss känsla för vissa etikett-koder. Även om jag inte har koll på samma mängd etikett-koder som personer från överklasshem så är det en viss känsla att sitta på en middag och se hur vissa kan föra sig rätt och andra inte. Det skapar någon form av outtalad gemenskap.

Av de dåliga aspekterna så har en av mina föräldrar haft svårt att se andras perspektiv i saker. Jag skulle nog kalla detta för dysfunktionellt beteende. Lite som när en chef inte lyssnar eller ser sina anställda och driver företaget på sitt eget sätt. Med följden att de anställda inte trivs eller är lojala utan bara går och väntar på nästa bästa möjlighet.

Mina föräldrars relation var riktigt trasig, något jag inte riktigt insett till fullo förrän sent i vuxen ålder. Ständiga och hetsiga bråk, framprovocerade av lika delar autistiska drag (far) och ren illvilja (mor). På något sätt höll ändå äktenskapet och de är numera för gamla för att bråka. En trygg uppväxt var det i alla fall inte. Att som barn tvingas agera både medlare och kurator tär på psyket.

Jag pratar inte heller med mina föräldrar av den enkla anledningen att jag mår bättre utan dom. Jag har mitt liv, min tjej och bildar egen familj.

Innan jag var 10 var det både bra och dåliga saker. Problemet är att jag har svårt att jämföra min sits med andra personer. Din situation är något värre än min.

Man kan säga att utan mig hade inte mina föräldrar kunnat klara sig och lyckats så bra. Konsekvensen är att jag blivit perfektionist, fått social ångest och läser av situationer mer än vad man borde göra.

Det är inte konstigt att ni haft det så svårt som syskon. En barndom som är dysfunktionell gör det svårare för den inre kompassen att förstå och vilja göra saker. Förlamad vilja...