Jag tog en tripp idag. Lemontekt. Vanligtvis, när jag pratar inombords, hör jag min egen röst. Men den här gången byttes den ut. Flera andra röster tog över. De bytte till och med språk.
Var fanns jag i allt det här?
Trippen fortsatte. Och snart förstod jag: det här handlade inte om personlig psykologi. Inte ens nära. Jag såg universum självt kämpa.
Jag såg ben. Blod. Kött. Ren, ondskefull ondska. Och självklart – materia, kött, levande varelser – de tar inte sin plats i universum i fred. De skar sig fram.
Sen var jag plötsligt i ett hus. En labyrint. Ett nöjespark-hus. Och jag hade varit där förut. Sprungit runt i samma cirklar. Jag vet inte om jag besökt det huset i en dröm – eller i en tidigare tripp.
Sen tappade jag förmågan att tala. Jag kunde bara grymta. Det var som om jag var tillbaka som ett djur. Bara min kropp. Ingen kultur. Inget språk.
Konstig tripp.
Återupplevde jag andra liv? Språkbytet. Röstbytet. Och sedan resan tillbaka till en tid före språket.
Jag kände också att solen är gud. Jag stod bara och tittade på den. Tur att jag var inne i mitt hem och inte ute bland folk.
Sista delen av trippen? Kroppen gick i full exorcism. Jag vet inte – kanske trauma från födseln. Kanske från andra liv. Jag grävde upp kroppar nånstans där inne. Det var ett krig.
Universum kämpar just nu. Det är därför hela världen ser så fucked up ut. Alla krig. Allt kaos.
Det var utmanande. Men det är alltid sanningen.
Konstigt nog – i alla mina trippar finns samma märkliga dockteater-estetik. Alltid. Varje gång.
Var fanns jag i allt det här?
Trippen fortsatte. Och snart förstod jag: det här handlade inte om personlig psykologi. Inte ens nära. Jag såg universum självt kämpa.
Jag såg ben. Blod. Kött. Ren, ondskefull ondska. Och självklart – materia, kött, levande varelser – de tar inte sin plats i universum i fred. De skar sig fram.
Sen var jag plötsligt i ett hus. En labyrint. Ett nöjespark-hus. Och jag hade varit där förut. Sprungit runt i samma cirklar. Jag vet inte om jag besökt det huset i en dröm – eller i en tidigare tripp.
Sen tappade jag förmågan att tala. Jag kunde bara grymta. Det var som om jag var tillbaka som ett djur. Bara min kropp. Ingen kultur. Inget språk.
Konstig tripp.
Återupplevde jag andra liv? Språkbytet. Röstbytet. Och sedan resan tillbaka till en tid före språket.
Jag kände också att solen är gud. Jag stod bara och tittade på den. Tur att jag var inne i mitt hem och inte ute bland folk.
Sista delen av trippen? Kroppen gick i full exorcism. Jag vet inte – kanske trauma från födseln. Kanske från andra liv. Jag grävde upp kroppar nånstans där inne. Det var ett krig.
Universum kämpar just nu. Det är därför hela världen ser så fucked up ut. Alla krig. Allt kaos.
Det var utmanande. Men det är alltid sanningen.
Konstigt nog – i alla mina trippar finns samma märkliga dockteater-estetik. Alltid. Varje gång.
