Är skild och lever ganska tillbakadraget liv. Men jag har ett par vänner som jag träffar emellanåt. De är ungkarlar och vill gärna ses ganska regelbundet. Jag börjar dock tröttna på båda två och känner att jag hellre tillbringar helgerna ensam än umgås med någon av dem.
Bakgrunden är att vi nästan alltid är hemma hos mig. Ingen av dem har något bra boende. De bor i varsin etta och den ena av dem är lite av en lortgris och har alltid stökigt hemma. Det är egentligen bara jag som har ett riktigt vardagsrum med soffa, TV, högtalare mm som det går att umgås i och hitta på saker. Så det är väl naturligt antar jag att vi nästan alltid är hos mig.
Men jag börjar ledsna på attityden att de tar mig och mitt vardagsrum för givet och att jag ska "serva" dem när de är här. Ibland är båda här samtidigt, men ofta kanske bara en av dem. Ofta käkar vi något och eftersom det är mitt kök blir det att jag fixar maten och dukar undan mm. De är båda väldigt dåliga på att erbjuda sig att hjälpa till. Jag ser mig inte som ogästvänlig, men jag tycker det blir lite ensidigt när det bara är jag som alltid fixar.
Det har hänt att jag tagit upp problemet, men det verkar lite känsligt. Ena killen blev lite upprörd och tyckte jag var snål. Han sade att jag gärna fick komma till honom, men att jag säkert håller med om att det inte är så kul i hans lilla kyffe. Han erbjöd sig att betala för mat när han kommer till mig. Så nu får jag ofta pengar från honom. Eller så gör vi upp i förväg vad "vi" ska laga för mat och han har köpt med sig en matkasse när han kommer.
Med vad ingen av dem verkar fatta är att det handlar liksom inte om pengarna. Han kommer typ hem till mig, ställer matkassen på bordet och går sedan och sätter sig i min soffa. Sedan är det jag som får fixa till käket, duka och diska. Ok, jag överdriver lite. Men bara lite. Jag känner mig som kärringen i förhållandet och har ingen lust att träffa dem hemma hos mig något mer.
Ska jag sluta umgås med de här killarna och bli helt ensam? Eller är det bättre att acceptera situationen?
Bakgrunden är att vi nästan alltid är hemma hos mig. Ingen av dem har något bra boende. De bor i varsin etta och den ena av dem är lite av en lortgris och har alltid stökigt hemma. Det är egentligen bara jag som har ett riktigt vardagsrum med soffa, TV, högtalare mm som det går att umgås i och hitta på saker. Så det är väl naturligt antar jag att vi nästan alltid är hos mig.
Men jag börjar ledsna på attityden att de tar mig och mitt vardagsrum för givet och att jag ska "serva" dem när de är här. Ibland är båda här samtidigt, men ofta kanske bara en av dem. Ofta käkar vi något och eftersom det är mitt kök blir det att jag fixar maten och dukar undan mm. De är båda väldigt dåliga på att erbjuda sig att hjälpa till. Jag ser mig inte som ogästvänlig, men jag tycker det blir lite ensidigt när det bara är jag som alltid fixar.
Det har hänt att jag tagit upp problemet, men det verkar lite känsligt. Ena killen blev lite upprörd och tyckte jag var snål. Han sade att jag gärna fick komma till honom, men att jag säkert håller med om att det inte är så kul i hans lilla kyffe. Han erbjöd sig att betala för mat när han kommer till mig. Så nu får jag ofta pengar från honom. Eller så gör vi upp i förväg vad "vi" ska laga för mat och han har köpt med sig en matkasse när han kommer.
Med vad ingen av dem verkar fatta är att det handlar liksom inte om pengarna. Han kommer typ hem till mig, ställer matkassen på bordet och går sedan och sätter sig i min soffa. Sedan är det jag som får fixa till käket, duka och diska. Ok, jag överdriver lite. Men bara lite. Jag känner mig som kärringen i förhållandet och har ingen lust att träffa dem hemma hos mig något mer.
Ska jag sluta umgås med de här killarna och bli helt ensam? Eller är det bättre att acceptera situationen?
