Pretentiösa baksidestexter?

Varför måste en del baksidestexter på böcker vara så pretentiösa? Är det ett tecken på att språket i boken också är pretentiöst? En del meningar är så pretentiösa att inte ens deras skapare kan ha begripit vad betydelsen är. Ta och läs den här baksidestexten till Nathalie Sarrautes "Tropismer":

"Tropism är det som sker när en växt reagerar på yttre stimuli. Begreppet hämtat från biologin överförs hos Nathalie Sarraute till människan och blir till de odefinierbara rörelserna som glider vid gränsen av vårt medvetande; ursprunget till våra gester, ord och känslor. Sarrautes gestalter liknar figurer på korniga fotografier, suddiga och skugglika. Narrativet fördjupas aldrig förbi ett hastigt ögonblick. I stället hittar hon och utarbetar de subtila detaljerna, när ett förhållande förändras, när vår kärlek stärks, och när något oskyldigt förskjuts i lägsta grad mot misstänksamhet."

Och jämför med detta:

"Efter att ha blivit utslängd från krogen är Hasse på ett stridslystet humör och bestämmer sig för att misshandla en invandrare. Nästa dag vaknar han hemma med sönderslagna knogar och med en främmande känsla inombords. Är det ånger han känner? Eller kan det vara så att Hasse känner sig levande och lycklig för första gången någonsin?"

Tycker ni att det pretentiösa språket på något vis är mer konstnärligt än det där andra rakt-på-sak-språket? Vad har ni att säga till det pretentiösa språkets försvar, eller anser ni det vara olidligt?

tropismer vänder sig antagligen till ordbajsare som uppskattar sånt språk. då känner dom att "men detta är ju nåt för mig" och köper boken.

Jag uppskattar goda formuleringar, men exempel nr 1 tråkade ut mig direkt.
Vilken bok tillhör baksidestext (?) nr 2?
Munter på något sätt, berättelsen till trots.

Jo, jag uppskattar också goda formuleringar, som till och med gärna får kräva lite tankekraft för att förstås. Exempel på ett sådant språk är enligt mig "Den glada vetenskapen" av Nietzsche.

Det pretentiösa språket däremot klär sig i en skrud av mystiska beskrivningar som gör att man bara sitter där som ett enda stort och irriterat WTF?

Någon som dock lyckades ganska bra med ett något pretentiöst språk var Eyvind Johnsson i "Vågornas svall". Dock ganska svårt att sätta pricken över i:t vad exakt det beror på.

Den andra baksidestexten är från min egen kommande bok. En sorts "Falling down" i bokform. Handlar om en medelålders rasist som får nog av allt.

Baksidestexter ska generellt hålla sig till att beskriva de yttre skeendena i handlingen. Tolkningar är upp till läsaren att göra. Undantaget så kallade "blurbs" då, där får ju den som uttalar sig naturligtvis komma med abstrakta värdeord (även om de också tenderar att bli klyschiga ibland).

Kan det ha att göra med vilken målgrupp man vill nå?

Det verkar ändå som att de här två exemplen är rättvisande mot innehållet och alldeles utmärkta varudeklarationer. Var och en avskräckande på sitt sätt.