Existentiell Ångest och Depression

Jag har läst många tråder här på FB om oro, ångest och depression. Det som slår mig är att det finns många olika varianter där vissa på det hela taget har omständigheter som gör att det är förklarbart men det i andra fall snarare verkar komma innifrån. Det är den här andra sorten jag skulle vilja diskutera.
Jag är själv en person som har levt "ett halvt liv" fyllt med ångest från 6-års åldern och med något som sannolikt kan kallas för återkommande depressioner sedan ca 20 år. Har fått olika diagnoser vid olika tillfällen men det som inte går att förneka är just dessa återkommande depressioner och ångest i olika former.

Brukar göra lite självtest då och då (som MADRS-S) för att kolla läget med mig själv och vid de värsta perioderna så har det varit riktigt kass och det som kallas för "svår" depression. Men när jag mår bättre, så är det som att det ändå finns denna eviga underton av mörker som inte alla andra verkar ha men som jag ser flera beskriva här på FB. Dvs, avsaknad av glädje; Inget att se fram emot; avskyn för hela mänskligheten etc

För egen del är dessa tankar extremt sällan undanträngda. Endast under kortare perioder då jag är helt "hyperfokuserad" på något försvinner de.

Vad är detta egentligen? Är det en lågnivådepression som går att åtgärda på något sätt? Eller är det ett personlighetsdrag som inte går att fixa? Övertänkande? Ni som känner igen er, hur ser ni på saken?

Har du fått någon diagnos? Kan det vara någon form av borderline/bipolär?

Det finns en diagnos som heter Melankoli du kan läsa mer om den här! https://spelu.se/melankoli-och-dess-betydelse/

Jojo, jag har en buffé av diagnoser som ändras lite beroende på det narrativ som man erbjuder läkaren.
Diagnos är ju heller inte en sanning utan en utgångspunkt för behandling.
Jag har haft både ADHD , GAD och Bipolär i journalen men just nu står det nog bara återkommande depression tror jag. Men, jag är primärt inte intresserad av att få hjälp att ställa diagnos utan mest intresserad av hur andra med existentiell ångest och depression ser på vad det rör sig om. Är det patologiskt eller mer filosofiskt?

Det är nog en blandning av båda om du frågar mig

Vad du än gör gå inte och älta om det med psykiatrin som jag gjorde sedan jag var typ åtta år fram tills några år sedan. Jag ältade också länge på flashback om det.

Gräv inte ner dig. Det är vad jag gjorde så länge. Lär dig att överkomma allt det toxiska som dragit ner dig i ett sånt mående. Hitta en givande hobby. Finns alltid något att fastna för.

Kan vara dystimi. Eller något i vårt DNA. Eller hur samhället ser ut idag. Ofta är det nog en cocktail av olika saker såsom genetik, uppväxt, uppfostran, upplevelser, omgivning mm

Man brukar ju prata om något som liknar en “bio-psyko-social modell”, alltså att hur vi mår formas av tre saker som hela tiden samspelar.

Livsorsakad ohälsa
Livserfarenheter. Personer utan genetisk sårbarhet som mår dåligt på grund av svåra eller traumatiska upplevelser. Här ingår trauma, svåra upplevelser, långvarig stress, relationer (trygga eller otrygga), livssituation (ekonomi, ensamhet, etc.). En person utan genetisk sårbarhet kan ändå må väldigt dåligt om livet är tillräckligt tufft.

Genetisk/diagnosbaserad ohälsa
Personer som har en medfödd sårbarhet eller diagnos som gör livet svårare psykiskt. Det är biologi och genetik, att vissa har en medfödd sårbarhet därmed lättare att få ångest, mer grubblande, känslighet eller intensiva tankar och diagnoser som ADHD, depression, bipolär sjukdom etc. Det betyder inte att man måste må dåligt men att man har en lägre tröskel.

Grubblande/existentiell ohälsa
Personligheten och sättet att tänka. Personer utan tydlig diagnos eller trauma, men som naturligt har mer ångest, grubblar mycket och ifrågasätter livet vilket gör det svårt att må bra. Tendens att älta existentiella tankar (“vad är meningen?”), höga krav på sig själv, svårt att “stänga av” hjärnan. Det här är inte alltid en diagnos, men kan ändå påverka välmåendet mycket.

Snarare än tre separata grupper är det dock oftast att någon kan ha lite genetisk känslighet + jobbiga erfarenheter, någon annan har ingen tydlig diagnos men ett grubblande tankesätt, en tredje har en diagnos men lever i en miljö som gör det bättre eller sämre. Det är livets lotteri helt enkelt

Har du psykisk ohälsa i släkten som du vet om? Eller att du ser drag i andra familjemedlemmar som liknar dig?

Existentiell ångest och depression beror väldigt ofta på MYCKET låga nivåer av serotonin och GABA i hjärnan.

Att höja dessa signalsubstanser kommer däremot inte lösa hela problemet då det förmodligen är en del av den man är. Det som gör att just du är du.

Följande "stack" har hjälpt mig jättemycket:

1. Skriv upp alla dina filosofiska tankar, antingen på mobilen eller på datorn. När man skriver upp saker som man ständigt grubblar över så kan det kännas som att man kan släppa tankarna lite och få mer av ett lugn. Du "lägger" dina tankar i ett fack. Det här knepet rekommenderar många psykologer.

2. Vitamin d.

Inget apotekskräp utan riktiga grejer. Lågt vitamin d kopplas till existensiell ångest och depression. Det är inte ens en vitamin egentligen utan ett steroidhormon som är extremt viktig för i princip allt och framförallt den mentala hälsan. Jag använder vitamin d droppar som finns på Amazon.

3. Börja med probiotika och 5-HTP.

Du vill ha dessa bakteriestammar:
Lactobacillus Reuteri
Lactobacillus Rhamnosus Rosell-11, Lactobacillus Helveticus Rosell-52, Lactococcus Lactis Rosell-1058, Bifidobacterium Longum Rosell-175, Bifidobacterium lactis Lafti B94, Bifidobacterium Bifidum Rosell-71.

Dessa magbakterier kommer höja GABA i hjärnan.

5-HTP kommer att höja serotonin i hjärnan mer än antidepressiva och dessutom utan biverkningar (möjligtvis mycket milda sådana). Jag använder Vit4ever 5-HTP.

4. Vitamin B metyl komplex. Jag använder Healthwells.

5. 400-500mg magnesiumglycinat och 15-25mg zink.

Som sagt, det löser inte problemet men det gör det mer hanterbart. Dessa saker har hjälpt mig väldigt mycket.

Dystymi är en "diagnos" som jag har fått utöver återkommande svåra depressioner. F3yadada
Har aldrig riktigt accepterat eller funderat på vad just dystimi är för något. Jag är så oerhört låg i mitt grundhumör, en låggradig depression med en ofärmåga att känna någonting.
Det är lätt att blunda för grundhumöret när depressionerna är såpass djupa som mina kan vara. Ledde ofta till inläggningar förut, skulle definitivt behövas nu också men efter att ha spenderat såpass mycket tid inlåst på psyket tappar man allt förtroende. Ren vanvård, riktigt så illa var det faktiskt inte för 7-8 år sedan.

Det låter som att det mycket väl kan handla om dystymi. Jag har fan ingen livslust längre, depressionerna äter upp hela månader, har nyss spenderat ett kvartal i en extremt djup depression. Har valt knarket istället för psyket - jag är dock helt jävla tappad. Gör inte så.

Upplever det mer som ett personlighetsdrag än diagnos.

Tack för intressanta och konkreta tips. Har gjort 1) många många gånger, I princip löpade men tyvärr leder det mig ingen vart. Hamnar i att det är mest logiskt att begå självmord. Kanske mer som att kallt konstaterande mer än dramatik och nära handling. Det som även hindrar mig är att jag ändå när en förhoppning om jag är ett jävla pucko som inte fattar bättre och det kanske går det upp ett ljus i framtiden. Sen skulle det förmodligen ge allvarliga konsekvenser för mina barn. Hade en läkare som sa åt mig det nån gång. dvs att det ger trauma hos dem etc. Sedan är ju att dö oåterkalleligt.

Eftersom jag mår bra tidvis (acceptabelt kanske halva tiden och riktigt bra då och då) så vet jag också att det är något knas som kanske går att fixa. Min syn på mänskligheten är dock mer eller mindre konstant mörk. Ibland sörjer jag över att vi är så usla, ibland handlar det mer om avsky. När jag mår riktigt bra så är dock tankarna bortträngda även om logiken alltid finns där om jag skulle börja rota i det.
Har tänkt att det kanske är dystymi men verkar inte som det går att göra så mycket åt det förutom att vara medicinerad, full eller göra något extremt hela tiden.

Håller på att vänja mig av från stimulanter (attentin som jag har tillgång till pga av eventuell ADHD) och det är svårt. Varje gång jag försöker hamnar jag i en riktig svacka. Har även druckigt alkohol fler dagar än inte det här året och det måste ta slut det med. Inte alkoholist men ganska nära när man sitter där med sofiero för sig själv i smyg och bara dricker för effekten och helt skiter i hur det smakar.

Idag har jag för först gången på länge tränat riktigt hårt och fy fan vad skönt det är när man blir helt loj några timmar efteråt. Ska ge det en chans samt kika på kostillskott etc för att se om det går att få till en hyfsad baseline. Funkar inte det får jag väl krypa tillbaka till psykiatrin och börja med något igen.