varför klagar män på att dom lider av psykiskohälsa när dom själva byggt upp systemet

man kan läsa hur många studier som helst som bevisar att män lider så himla mycket psykiskt av allt från ensamhet, tvångstankar till självmordstankar osv, vilket är synd i sig, men varför är det en sån himla stor sak? kvinnor kanske har lättare att söka hjälp men män har ju lättare att få hjälp, mycket stor del av all medecinsk forskning psykiskt eller fysiskt är gjord på men, av män,för män. det ända hindret för män att börja må bättre är att ta steget och söka hjälp. men när män sitter i sina lägenheter helt ensamma och mår skit, hur kommer det sig att dom inte förstår skillnaden på att söka hjälp inom vården som ingen behöver veta om att du gör vs att de istället väljer att ta ut deras "ilska" genom att trycka ner på kvinnor eller andra män, och efter att dom lagt en ohyfsad kommentar om en tjej på en bar vänder sig om till sina kompisar och börjar klaga på att "män mår så dåligt". hur kan den "matcho" kultur stoppa er från att söka hjälp och jobba på er själva?
min fundering är mest; hur kan ni sitta och klaga och använda "mäns dåliga psykiska ohälsa" som argument för erat beteeande när ni kan söka hjälp helt privat, helt ensamma, ingen behöver veta? gå in på 1177 och skriv till din vårdcentral att du inte mår bra och behöver prata med någon och sen gå till jobbet och prata om hur invandrare är vårt största problem någonsin, tryck ner på några kvinliga kändisar och klaga på chefen eller vad män nu pratar om. ingen behöver veta att du jobbar på dig själv, så varför inte göra det?

Vem vänder du dig till?

en fråga till män i allmänhet, om dom kan relatera eller inte. eller till vem som helst som har en bra teori eller bra synpunkt.

Jag valde inte systemet. Att vi män klagar är för att vi inte vågar visa oss sårbara. Så klagan är ett rop på hjälp.

Jag gör inte det till en stor sak om psykisk ohälsa då jag inte är världens mittpunkt. Men har stort intresse för det.

Vården är för kvinnor och till kvinnor. Så lärde jag mig under min uppväxt. Att ändra tankemönster att vården är för män är skitsvårt för mig.

En del misogyna här menar att de byggt hela världen med allt bra som finns. Samtidigt i nästa andetag var tydligen deras värld så vek att den gick under på 50 år genom feminism. Så nu påstår män att de lider under kvinnors förtryck och det är väldigt synd om dem. De anser att får de inte förtrycka kvinnor tar de livet av sig.

Jag skäms för att det inte finns en vettig mansrörelse.

men vem är det ni inte vågar visa er sårbara för?
att vården är mer anpassad för män är för mig väldigt tydligt, både från vad jag läst och hört men en specefik sak är att min syster sökte hjälp när hon var 12 år för extra jobbiga mens smärtor o dåligt psykisgt måande och det tog tills att hon blev 18 år för vården att ta henne seriöst och för henne att få diagnosen endometrios. när mitt måande nådde botten så skrev jag bara en kort medelande till min vårdcentral och fick hjälp hyfsat snabbt, skulle dom sett mitt medelande anorlunda om jag va man? jag tror verkligen inte män har några stora problem inom vården alls.
samtidigt ser jag inte så här på alla män med psykiska problem, de är alltid olika omständigheter och psykisk hälsa är ett så viktigt ämne oavsett.
men om ni klagar utåt på internet eller till personer som ett rop på hjälp, varför inte bara skriva in 1177 och skriva att du behöver hjälp?

mansrörelser behöver inte vara något annat än tips på vart man som person kan vända sig om man mår dåligt.

Det handlar inte om att man skulle skämmas inför andra.

Men många män får lära sig att bita ihop och härda ut. Pojkar som slår sig får ett helt annat bemötande än en flicka. Det kanske är annorlunda idag men jag tror fortfarande det är skillnad.

Sen har det nog hänt en del. Min pappa har absolut en större tröskel för att söka vård än jag.

Viktor Leksell behandlar ämnet i sin låt ”Svag”.

Bara för att femnazsilebbar ska kunna skapa en skittråd på fb

Jag kan inte svara för alla män. Men vissa litar inte på sjukhus (paranoia). Man vågar inte vara sårbar för sig själv. Det skulle innebära förändring.

Terapi är bögigt och ingen man med självrespekt går frivilligt till en pillerlangande hjärnskrynklare för att sitta i feminina diskussioner om ditt "inre barn", hellre dö som en man än att bli ett bögigt psykfall!

Bara att du använder ordet bögigt när du egentligen menar svagt visar hur svårt det är för män att vara sårbara och våga be om hjälp.