Citat:
Ursprungligen postat av
LesDiscrets
Som rubriken lyder. Innerst inne är jag en gosig liten valp som lever i nån form av utopi att världslig kärlek kan existera. Jag följer det som händer i världen till punkt och pricka och har väldigt mycket åsikter om diverse, bla det som händer i Sverige med skjutningar till höger och vänster. När den dimman har lagt sig, faller jag tillbaks till: "men är det inte bättre att bara försöka hjälpa människor??" Jag blir blödig och det gör ont i hjärtat.
Jag hade inte en bra uppväxt i Sverige, så är inte curlad. Jag hade också 20, väldigt, tuffa år i USA och det finns ingen brist på dåliga erfarenheter direkt. Jag borde vara kallare än en isbit men är det ej. Tycker det tär när jag inte kan stänga av och känna absolut inget!
Du har kanske en HSP-personlighet i grunden? (highly sensitive person)
Möjligen har du blivit exponerad för FÖR mycket negativt skit och att vara ödmjuk är ditt sätt att copa med det? Du verkar oxå följa världens allt elände - det är inte alltid bra för ens hjärna (även om jag själv stundtals gör precis samma sak men jag inser ju att ibland måste jag koppla bort mig från det).
Jag borde vara kallare än en isbit men är det ej.
Mitt personliga "trick" är som följer. Om jag INTE blundar för i princip något inuti mig själv - såväl negativt som positivt - så är jag högst medveten om allt jag känner. Om jag samtidigt håller allt det på en viss distans (spec negativa saker) så är jag endast medveten om det och blir inte speciellt berörd ELLER förvånad av det. Resultatet utav detta blir tex att jag i en situation kan inse och erkänna för mig själv att just där blev jag faktiskt rädd medan jag i en annan situation oxå kan inse och erkänna att i den situationen blev jag rädd MEN samtidigt modig/tuff (kanske pga jag visste exakt hur jag skulle hantera den situationen). Man tror inte att en snubbe som tex Mike Tyson nånsin skulle vara rädd men när han är ärlig om div situationer i sitt liv så erkänner han helt öppet i vilka situationer han faktiskt varit rädd i (och det kommer lite som en förvåning när man hör det så jag rekommenderar några mer djupare intervjuer med speciellt honom på nu lite äldre dagar).
Det är nog en hel del som vill leva i en utopi av något slag men verkligheten är vad den är. Det är hur vi förhåller oss till den i vårat inre som avgör vår känsla inför den. (så som jag ser på det i alla fall)