Sista kvinnan att avrättas offentligt i Sverige, Uppsala 1862

Den 10/11 1862 så förs den första fången över från det dåvarande fängelset beläget i det södra tornet på Uppsala slott till det över gatan då nybyggda Uppsala Länscellfängelse. Fången hade nummer 360 och hette Catharina Jansdotter Spång. Hon föddes i Lillkyrka socken 1819 men växte upp och bodde i Östra Väppeby i Veckholms socken.

Hon satt fängslad efter att ha dömts för mord, här är utdrag från domen :

"påskyndat sin man soldaten Spångs våren 1853 timade död, dels ock i November 1856 i enslighet framfödt och om lifvet bragt ett af henne med arbetskarlen Gustaf Wilhelm Blomqvist olofligen sammanafladt barn".


Hon frikändes i brist på bevis för de brotten, men fälldes däremot för att :

"hafva i Augusti månad 1859 i uppsåt att dräpa med berådt mod genom förgiftning afdagatagit bemälte Blomqvist, i anseende hvartill Svea hofrätt genom utslag af den 24 Jan. detta år, dömt henne att för mord mista lifvet genom halshuggning.


Klockan 07.30 på lördagsmorgonen 29/11 1862 så förs fånge no.360 Spång bakvänd bakpå en häst och vagn från fängelset, längs med vägen ned mot Carolinabacken där de tog höger ned på Drottninggatan och därefter var det full raksträcka ut till Vaksala härads avrättningsplats, beläget vid Kronoparken Örlösan ca 1 mil från staden.

Aftonbladet beskriver avrättningen så här :

"Den sista natten sof hon fullkomligt lugnt och syntes, dả hon omkring 1/2 8 lördagsmorgonen affördes från länshäktet, glad och nöjd med att sålunda fả försona sitt brott. Vid framkomsten kl 9 till den omkring en mil utanför staden å kronoparken Örlösan belägna Waksala härads afrättsplats, der afrättningen skulle försiggå, hade hon tillräcklig styrka att sjelf vidtaga de nödiga anordningarne och nedlägga sig på stupstocken, hvarpå det dödande hugget följde och hon sålunda slutade sitt sorgliga lefvnadslopp vid 44 års ålder. Exekutionen verkställdes af skarprättaren för Nyköpings, Stockholms och Upsala län samt Stockholms stad J. F. Hjort. Oaktadt den regniga väderleken hade en stor mängd åskådare, isynnerhet frản staden, infunnit sig för att bevittna det hemska uppträdet."

Jag får det till att hon var 43 och inte 44, hon avrättades för övrigt dagen efter sin födelsedag.

Känner ni till detta fall sen tidigare? Eller liknande fall från er hemstad? Just där det finns dokumenterat i detalj gör det väldigt intressant. Och just dessa fall som var i slutet innan man förbjöd offentliga avrättningar 10/8 1877.

Samma gäller förövrigt avrättningen av Per Buhr 1855 utanför Uppsala, den avrättningen och dagarna innan och efter finns beskrivet i detalj av hans själasörjare Carl Bernhard Wadström, utgivet 1897. Det sägs vara den starkaste skildringen som någonsin skrivits gällande en avrättning i Sverige.

Går att läsa online, "En dödsfånges sista dag" :

https://runeberg.org/urminn/1/0172.html

Bifogar också lite dokument från UNT 2002 gällande denna avrättning av Catharina Jansdotter Spång. Bl.a bild på skarprättarens verktygsbod vilken då 2002 stod kvar på andra sidan vägen från Örlösan sett, vid infarten till Grönviken, flyttad från sin ursprungsplats. Jag vet inte om den står kvar där fortfarande. Även en filmsnutt från utanför fängelset, filmat av mig idag samt lite andra bilder.

https://imgur.com/a/OtJuVEN

Borde finnas starkare skildringar från tiden då avrättning skedde genom Rådbråkning

Det finns ju vittnesmål från avrättningen av Johann Patkul tex.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Johann_Patkul

Annars intressant att de sista avrättningarna som gjordes i Sverige verkar gått rätt smidigt till. Ett stort problem tidigare när det gäller yxan var att det genomfördes under festdagar och bödeln var i regel en av de som söp mest, så ovanligt att det tog bara ett hugg. Kräves i regel flera hugg tills bödeln "hittade" rätt.

kan inte hjälpa dig men intressant läsning, mer sånt

Ska läsa om Patkul! Jag drar mig till minnes en avrättning i Rasbo(?) utanför Uppsala jag läst om som ska ha gällt tidelag, där var bödeln bra full efter att ha fått supar av folket så det gick sådär. Har för mig att de kom nån bestämmelse efter det men kan minnas fel.

Läste nu om Patkul och hade helt missat den tidigare. Brutalt värre var det förr 😉 Tack!

Mer kommer!

Kan nog stämma. Det verkar ju alltså blivit bättre på 1800-talet. Det som mest upprörde folk kring detta var ju när kvinnor blev avrättade. Då skulle det gå snabbt och man skulle inte höra några smärtsamma skrik.

En annan anledning var ju detta med straff också. Sverige hade ju i slutet av 1700-talet förbjudit tortyr och att få ett hugg i ena axeln, ett i andra, ett tredje i ryggen osv tills man dog gick ju inte för sig längre. Så bödlarna fick hålla sig nyktra.

Det Patkul genomled var ju ett poppis metod förr. Man hade ju avrättning för väldigt mycket så rätten använde hjulet för att skilja på allvarligheten i brottet. En som gjort något milt fick hjulet en gång och sedan yxan, medan då tex Patkul skulle egentligen fått det tills han dog av utmattning/chock.

Det värsta man läst där var från Belgien tror jag. En barnamördare fick hjulet och ingen nåd. Han överlevde i tre dagar...

Väldigt intressant läsning.
Tack för det och skall själv till de trakterna i valborg, skall se om tid finns att se om man kan hitta något an ställen detta hände på.

Det är en liten bit öster om staden, väg.288. Tyvärr verkar det inte vara mycket att se idag då det är igenväxt. På den tiden ska det inte ha varit några träd där.

Annars har du ju Svartbäckens galgbacke mer centralt, där "Dalpelle" avrättades 28/3 1849, 177 år sen på dagen i övermorgon. Sista avrättningen I Uppsala stad.

www.flashback.org/t3719290

Intressant och sorglig historia, som det mesta från flydda tider. Kvinnan har en egen wiki-biografi.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Catharina_Jansdotter

Och det finns en lång skildring av fallet i Uppland, Upplands fornminnesförenings och hembygdsförbunds årsbok från 1987, författad av Babrbro Holmdahl och Frey Björlingson.

Fången nr 360 Spång - den sista dödsfången i Uppsala
https://aarsbokenuppland.se/arsbocker/1980_tal/1987%20%28063-075%29%20F%C3%A5ngen%20nr.%20360%20Sp%C3%A5ng%20-%20Frey%20Bj%C3%B6rlingson%20och%20Ba rbro%20Holmdahl.pdf

Det kan gärna understrykas, att Catharina inte erkände att hon mördat sitt barn.

Den 25 november är det gudstjänst i nya cellfängelset. Catharina harbett att få begå nattvarden. Förutom Wessblad är också domkyrkoadjunkten A. G. L. Collinder tjänstgörande. Wessblad håller ett långt skriftetal till Catharina. Han säger bland annat.

"Kristendomssyster! Äfven Du har under Din flydda lefnad gått bort från Jesum. Hos Dig har Jesus många gånger stannat och med sin vemodsblick och kärleksfullhet frågat: Icke vill Du gå bort? Du behöfde honom och kände att Du nu icke ville gå bort från honom. Jo, det har varit så och det är så, Du har sagt mig det, att det är så. Du har tackat Gud, som från frestelserna och syndahafvets stormar bevarat Dig åt sin nåd. Herre, upptag Henne i Din himmel." Så läser Catharina: "J ag fattig syndig människa ... "

Catharina vet alltså att hon ska dö. Med den tidens stränga uppfattning om evigt helvete, om man inte ångrar och bekänner sina synder, borde Catharina här ha haft tillfälle att bekänna både mord på Spång och på det lilla barnet. Men det gör hon inte. Inte heller återtar hon de grava beskyllningar hon stundvis har öst över sina grannar. Catharina är en psykologisk gåta. Kan bortträngningar fungera så effektivt, att hon tror sig oskyldig? Eller är hon så "hårdkokt" som grannarna velat göra gällande?
/---/
Vem var egentligen Catharina Spång? En förhärdad brottsling som tagit livet av tre människor? Eller en av två män misshandlad kvinna, föraktad och utstött av byborna, tyngd av att vara och förbli hora åt en man som hon till sist i hatkärlek dödat?

Ja den där är mycket bra och det var där jag först läste mer detaljerat om fallet. Var det inte så att om hon erkänt sig skyldig så hade hon inte avrättats? Eller blandar jag kanske ihop fall nu.

En fråga till er historieälskare av avrättningar:
Detta sker på 1800-talet, varför hade vi inte giljotin i Sverige? Eller hade vi men inte överallt?

Det känns onekligen lite medeltid med bödel, menar jag.

Sverige skaffade en giljotin 1903, men den användes bara en gång, år 1910, då Alfred Ander fick huvet avchoppat. Efter det verkställdes inga fler dödsstraff.

https://stockholmskallan.stockholm.se/post/30475
https://www.nordiskamuseet.se/utforska/livet-i-norden/alfred-ander-och-giljotinen/