Är det bara jag som vill ha lite mer negersamhälle?

Frågeställning:

Känner ni er på något sätt någonsin mer hemma i ett invandrarghetto än i villaidyllen och andra till merparten vita, svenska kvarter? Är det bara jag som ibland tänker att "fan det här är rätt lattjo, festligt, oberäkneligt och farligt - jag diggart"? Och en relaterad fråga: vore invandrarna ännu mer som oss, hade det då varit bättre eller sämre?

Reflektion:

Knarknegern jag eftersöker får gärna ha ett vitt leende.

Av erfarenhet har jag noterat att de socialt eftersattas shit speglar deras verklighet.

Jag ser en grabb på en bänk mittemot ICA Länsmansgården i Biskopsgården. Han är kanske 17 eller 18.

Jag tittar i hans riktning, och han tittar i min. Vi båda anar en knarknegertransaktion.

När jag närmar mig bänken säger han “har du Rizzla?”, vilket är en benämning på en slags rullpapper som vanligtvis används för att rulla jointar av knarknegerns negerknark.

“Nej”, svarar jag. “Har du röka?”

Knarknegerns knarknegervänner har klivit ur restaurangen. Då knarknegern börjar rota i sin ficka säger hans vän “det är kanske inte så smart” och nickar mot ingången till ICA som är ungefär tre meter bort.

Vi gör ett snabbt utbyte ändå. En zippåse gröning i utbyte mot en handflata röding.

Jag plockar fram min burnerlur.

“Vad heter du?” säger jag.

“Vincent” säger han och jag tycker att det är ett weird negernamn. Jag får också ett nummer.

Jag och Vincent fistbumpar och jag går tillbaka mot Biskopsgården.

Att handla knark på öppen gata är en av gudarna given frihet jag försökt begagna bäst jag kunnat i väntan på att tryggheten ska sätta skor på mina bara fötters kontakt med jorden.

Jag ska sedan stå där i betongbebyggelsen och trotsa densamma genom att röka min förvärvda holger i det solsken som åtminstone för mig ännu är ett ljus och inte bara ännu mer vitt mörker.

Småningom super jag i vanlig ordning bort min telefon och tappar bort numret till Vincent, vars knark jag nu rökt upp.

Ibland hittar jag honom ute. Och jag köper av andra knarknegrer. Men helst av Vincent med fistbumpen.

Det finns också tillfällen då jag inte har några pengar. Visserligen är jag ny i Biskopsgården och vet inte mycket, men att börja krita är inte rätt väg att gå.

Rätt väg att gå är att i gryningstid bege sig ut och leta holkfimpar, lägga dessa i en påse, tömma innehållet och rulla nya. Jag röker nya knarknegerfimpjollar. Begagnade knarknegerfimpjollar vore ännu ett steg närmare civilisationens mittpunkt, men jag motstår frestelsen.

Socialdemokraternas knarknegerförvaringsområde Biskopsgården byggdes på 60-talet efter att man manipulerat alla glada lantisar att det var en skitbra idé att flytta in en betonglåda på sjuttifjärde våningen.

Det dracks bra mycket sprit och knaprades lika mycket psykofarmaka. Svensson blev galen. Socialdemokraterna lät inte mycket gå obemärkt i sin kontrolliver och frågade Biskopsgårdenborna vad problemet var.

Svaren resulterade i att Socialdemokraterna uppfann ett marginellt mindre eländigt standardboende, med färre våningar och utsikt över radhus- och villaområden så att man kunde sitta i lägenheten och drömma om en annan framtid.

Men Biskopsgården blev kvar och som dess tidiga miljonprogramsbröder valde man att stoppa in cirka tjugotusen random invandrare med olika bakgrund, religion och synsätt i de depressionsframkallande betonglådorna och tänkte “det här blir säkert skitbra”.

I Biskopsgården är jag väldigt vit. Det finns en annan vit kille jag ser ibland.
Han har Star Wars-t-shirt och jag misstänker att han konkurrerar om mina fimpar.

Men annars är jag sjukt jävla vit, och inte minst märks det på sommaren.

Mitt barndoms 90-tal utspelar sig i Biskopsgården. Barn cyklar, brottas, spelar fotboll. Folk grillar, chillar på gemensamma uteplatsen, dricker öl, röker holger. Någon gång får någon en käftsmäll. Man hör ett pistolskott i fjärran. En bil brinner på parkeringen. En till bil. Tattarfinnen i lägenheten bredvid min pryglar sin fru. Jag röger en holk på innergården med några festande kids som ska på första rejvet.

Det är som att vara hemma på Östra Torn i Lund på 90-talet. Liv. Rörelse. Otrygghet.
Känslan är att allt kan hända.

Jag älskar oförutsägbarheten.

Men denna gamla tattargen i mig delas inte av Svensson och om detta är jag medveten.

Jag vet att mitt 90-tal ska ta slut här också.

Tentaklerna ska snart nog slita maskrosorna ur betongen.
Den lummiga igenvuxna dungen i en övergiven rekreationsdel ska få tillsyn, insyn och översyn, väktare ska väpnas och våga ingripa mot vandel efter klockan tjugotvånollnoll.
Jag sörjer att mina bleka bröder valde bort all denna frihet för sig själva, och jag sörjer att betrakta de sista resterna av det som en gång var min kultur, och som nu föraktas utav alla jag en gång delat den med.

Det är en personlig sorg för en del av min dubbelnatur; ett självklart nödvändigt mänskligt skeende för en annan del.

Sista gången jag köper knark av en knarkneger i Biskopsgården är det vinter. Jag hittar inte Vincent.

Några andra unga män fångar upp mig i snöovädret, tar in mig i ett trapphus och bevakar ingången medan en av dem beger sig ner i källaren för att hämta min femma. Jag försöker kallsnacka skit om polisen. De unga knarknegrerna ignorerar mig. Det märks att de pundar dyra jackor och guldkedjor som vore de kaffeburkar och energidrycker.

Kanske betryggande ord, för den som fruktat brist på integration.

Jag tar min påse knarknegerknark och går ut i det vita mörkret.

Vad skall diskuteras ?

Vad är problemet ?? Flytta till Paris / Burkina Faso eller liknande .. Majoriteten av svenskar vill inte ens se en neger på TV . Promillen av idioter som vill håller majoriteten under tvång med massimport av skräp från MENA

Fast jag är ju svensk och hemma är den svenska naturen. Den måste jag vara i närheten.

Lysande!

Jag gillar också mer liv och kalabalik. Det behövs mer av detta i landet eftersom många lever i depression som zombies pga kallhet och lugnet. Invandringen och kaoset har hjälpt en del med att förhindra självmord. Det behövs mer liv och testosteron i detta bög landet.

Men nu är inte vi svenskar negrer.

Det finns en anledning till att man tror att lyckad mångkultur är att riktigt stora städer har ett Chinatown, Koreatown, Little Italy o s v. Det är för att de hade monokulturer bredvid varandra.

Om vi bara skulle ha somalier i Biskopsgården, irakier i Järva och etiopier i Partille skulle säkerligen saker fungera mycket bättre ärligt talat.

Men eftersom vi blandar alla möjliga kulturer som inte hör ihop och sen kallar dem svenskar, fastän de nu har tre identiteter (hemmets, bostadsortens och landets) så blir det istället kaos.

Är du en författare som vill testa oss om vi går på det där?
Om inte, skriv en bok.

Det svenska folket är trötta på kaos och kalabalik. Det är kanske "rätt liv" för den som inte arbetar och gör rätt för sig, och bara är en belastning för samhället. Förhindrat självmord? Det blir mera dödsfall på grund av droger och överdoser. Och drogerna orsakar kaos med gängkrig, mord och skjutningar. Mera testosteron är samma sak som kaxiga ynglingar som tror sig vara street smarta, men de är egentligen bara losers. Vågar aldrig gå ensamma, utan alltid i grupp. De måste växa upp, bli torra bakom öronen, och bete sig som vuxna. Samhällets avskräde.

Din teori bygger på ett ganska märkligt antagande: att människor automatiskt skulle samarbeta bättre bara för att de kommer från exakt samma kultur eller land. Historien visar snarare motsatsen.

Chinatown eller Little Italy uppstod dessutom inte för att någon central planering bestämde att kulturer skulle separeras, utan för att invandrare spontant samlades där de hade nätverk, språk och arbete. Det är en helt annan sak än att försöka designa ett samhälle genom att gruppera människor efter etnicitet.

Så tröttsamt med er småstadsbor som tror att samhällen är så enkla. Världen fungerar faktiskt lite mer komplext än korvkiosken på torget i byn.

Nja, nu menade jag förstås att de skulle placerat sig så från början. Det är därför vi har den kaos vi har, eftersom vi har människor som.förenas i en enda sak: identitetskris i fattigdom.

Du låter ju inte som.nån världsmedborgare direkt, även om du säkrrt tror det för du varit i London två gånger, klappträ