Mina föräldrar hjälpte mig inte när jag var i en svår situation.
År 2003, när jag bodde i Kornäståget, hade jag problem med en granne. Han bråkade med vattenkranen på ett sätt som gjorde att det hördes tydligt in till mig. Jag ringde många gånger på hans dörrklocka för att säga åt honom att sluta, men han öppnade aldrig dörren för mig.
Varje gång han gick ut eller in i lägenheten gjorde han det så att jag inte kunde se hur han såg ut. Det var alltid någon vaken i lägenheten, och de verkade byta av varandra i skift med åtta timmars mellanrum, som om de arbetade i treskift.
Samtidigt kunde han vara hygglig, eftersom han inte höll på med detta på natten utan lät mig sova i fred. Men när jag berättade för min mamma och hennes man om situationen, sa de att de inte trodde på mig. De menade att jag inbillade mig och att jag borde läggas in på dårhus.
Men jag uppfattar att det just är deras mål. Redan år 1998 sa kriminalpolisen Eero Välimäki i Vasa till mig att de skulle ordna så att jag hamnar på dårhus, och att det var för mitt eget bästa. Därför anser jag att jag vet vad deras avsikt är.
Min mammas man sa också att jag inte är någon sådan terrorist som de skulle vara intresserade av. Men att det inte ens finns riktiga terrorister, utan att hotet är skapat för att få pengar till terrorbekämpning, och att vanliga människor som jag istället hamnar i deras databaser och blir behandlade som så kallade terrorister.
När jag senare flyttade till Strandgatan år 2003 fortsatte problemen. Min granne där störde min nattsömn genom att väcka mig med oljud varje gång jag höll på att somna. De höll mig vaken flera veckor i sträck.
Även då hjälpte inte min mamma och hennes man mig. De sa att de inte trodde på mig när jag berättade att grannen störde mig, och de lät mig inte sova hos dem. De sa att jag måste åka hem och sova, eller åka till dårhus om jag inbillade mig saker.
Men om man hålls vaken varje natt är det inte konstigt att man till slut mår väldigt dåligt och får psykos.
De vägrade alltså att hjälpa mig när jag hade det som svårast. Senare ordnade de också så att jag hamnade på det där dårhuset som kriminalpolisen ville.
Mina systrar säger också att de inte tror på mig när jag berättar att grannen bråkar med vattenkranen och stör min nattsömn.
År 2003, när jag bodde i Kornäståget, hade jag problem med en granne. Han bråkade med vattenkranen på ett sätt som gjorde att det hördes tydligt in till mig. Jag ringde många gånger på hans dörrklocka för att säga åt honom att sluta, men han öppnade aldrig dörren för mig.
Varje gång han gick ut eller in i lägenheten gjorde han det så att jag inte kunde se hur han såg ut. Det var alltid någon vaken i lägenheten, och de verkade byta av varandra i skift med åtta timmars mellanrum, som om de arbetade i treskift.
Samtidigt kunde han vara hygglig, eftersom han inte höll på med detta på natten utan lät mig sova i fred. Men när jag berättade för min mamma och hennes man om situationen, sa de att de inte trodde på mig. De menade att jag inbillade mig och att jag borde läggas in på dårhus.
Men jag uppfattar att det just är deras mål. Redan år 1998 sa kriminalpolisen Eero Välimäki i Vasa till mig att de skulle ordna så att jag hamnar på dårhus, och att det var för mitt eget bästa. Därför anser jag att jag vet vad deras avsikt är.
Min mammas man sa också att jag inte är någon sådan terrorist som de skulle vara intresserade av. Men att det inte ens finns riktiga terrorister, utan att hotet är skapat för att få pengar till terrorbekämpning, och att vanliga människor som jag istället hamnar i deras databaser och blir behandlade som så kallade terrorister.
När jag senare flyttade till Strandgatan år 2003 fortsatte problemen. Min granne där störde min nattsömn genom att väcka mig med oljud varje gång jag höll på att somna. De höll mig vaken flera veckor i sträck.
Även då hjälpte inte min mamma och hennes man mig. De sa att de inte trodde på mig när jag berättade att grannen störde mig, och de lät mig inte sova hos dem. De sa att jag måste åka hem och sova, eller åka till dårhus om jag inbillade mig saker.
Men om man hålls vaken varje natt är det inte konstigt att man till slut mår väldigt dåligt och får psykos.
De vägrade alltså att hjälpa mig när jag hade det som svårast. Senare ordnade de också så att jag hamnade på det där dårhuset som kriminalpolisen ville.
Mina systrar säger också att de inte tror på mig när jag berättar att grannen bråkar med vattenkranen och stör min nattsömn.
