När börjar ni fundera på att ge upp?

Hej Flashback!

Detta kanske (men förhoppningsvis inte) är sista gången jag kommer finna mig på Flashback. Jag mår just nu rätt så dåligt och undrar lite när man ska ge upp? Jag förstår att det kanske är en svårt definierad fråga.

Lite kort och koncist är jag trött på att kämpa hela tiden. Jag har alltid jobbat så jävla hårt för allt jag har. Senaste tiden slitit med att få studier, långdistans pendling och arbete att gå ihop. Dessutom umgänge med min dotter osv osv. Livet har absolut haft sina ljusa stunder men nu när varenda krona jag har haft senaste 6 månaderna gått åt till räkningar så orkar jag typ inte mer. Kan inte ta hand om mitt barn. Inte ta mig till skolan knappt och kan inte handla mer än billys panpizza för att överleva. Har tömt alla resurser och antagligen skuldsatt mig. Känner i princip varje dag att jag inte pallar mer och vänder jag mig till psyket så får jag ingen hjälp heller på grund av långa väntetider. Så tänkte ”when in doubt put it on Flashback”.
När tänker ni att det är rimligt att ge upp?

Aldrig. Har man barn ger man inte upp, man krigar även om det står 100 lejon framför en.

Du måste nog tänka på att livet är lite grann som en berg- och dalbana. Ibland har man bra dagar Och ibland har man dåliga dagar.
Kan det vara möjligt att du är arbetslös och har a-kassa eller något annat bajs eller socialbidrag?
Vad är det som gör att du inte kan hitta ett bra arbete?
Då kanske det kan vara dags att hitta något enkelt arbete som ger lite pengar.
Det finns inget som heter att man kastar in handduken. Livet måste ändå gå vidare även att man har en dålig period.

Världen är fylld av människor som varit down and out, men som rest sig.

Du måste sätta dig ner och fundera på hur du vänder ditt liv. Den första viktiga biten är att ändra ditt mindset. Du beskriver vad du är i avsaknad av (ekonomisk rörlighet), men inte var du är på väg. Att stirra ner mot botten är ett val du gör, så du kan välja att höja blicken framåt.

Jag är nyfiken på väldigt mycket i detta vårt arma universum: allt från Pokemon till månens stenar intresserar mig. Men det kommer stunder då jag tänker: vad spelar det för roll vad jag lär mig och vet? Om jag kommer till Himlen så är det väl sak samma vad jag vet om Pokemon. Om jag hamnar i Helvetet så är det också sak samma med mina Pokemonkunskaper. Om jag reinkarnerar - samma sak? Om jag efter döden bara försvinner och blir ett med intet - samma sak där.

Men strax därefter tänker jag: nå, jag blir ändå inte kvitt min nyfikenhet och det spelar väl ingen roll om det inte spelar någon roll.

Vad gäller svåra tider, som du, Ts, nu tycks befinna dig i, så är det bara tyvärr så att livet är en kamp. Mer för vissa, mindre för andra - för inte är det rättvist heller. Om det nu inte är någon karma som är orsaken. Men i alla fall: jag har också gått igenom depressioner och ibland har livet verkligen sugit, så det är inte konstigt att man blivit deprimerad.

Men jag har kämpat mig igenom dessa djävulens attacker, och hoppas att du gör det också. En gång var jag riktigt nära att ge upp men jag överlevde och ett år senare lekte livet återigen och jag var nog till och med lycklig ett tag. Just nu är jag mindre lycklig men jag har beslutat mig för att se föreställningen klart, så att säga.

Dina pengaproblem just nu är säkert någonting som tar på krafterna, men: är de verkligen något att avsluta livet för? Sommaren är på väg, snart flyger fjärilarna igen.

Du låter totalt sönderstressad. Det är min gissning att långvarig stress och ekonomiska svårigheter orsakar själva känslan du har (det blir en kaskad-effekt å till slut förlorar man tron på sig själv helt vilket man aldrig borde göra egentligen). Det drabbar många utav oss i perioder (med lr utan barn) av olika anledningar. Tappat räkningen på hur många ggr det drabbat mig själv under åren. Kommunerna har generellt bra budget- och skuldrådgivare (och generellt bra stöd i form av tex boendestödjare m m) - det är ett återkommande tips vet jag oxå. Svårt att ge mer specifika råd pga man inte känner dig.

Ja, livet är tufft periodvis. Låter som du behöver lösa ekonomin först, dra ned på mindre viktiga utgifter, kanske jobba mer och pausa studier tills saker hamnar på plats? Använda all tid du pendlar till att plugga? Studielån? Kan du flytta så du inte behöver pendla? Skaffa en partner om du är singel kanske.

Och ge definitivt inte upp, bara för att det är jobbigt nu betyder inte att det alltid kommer att vara det. Och din dotter behöver dig, pappor är extremt viktiga för döttrar. Och söner såklart.

Prova att bli prepper.

Ät bara spaghetti och tomatsås en hel månad.

Och apelsiner.

Kanske något litet protein lite då och då också

Du har det extremt bra i jämförelse med den större delen av befolkningen i världen. Tråkigt att du måste kämpa men det är knappast unikt. Knoga på. I Sverige finns alla förutsättningar att vända på steken. Du blir aldrig helt utlämnad.

Helt rätt. Grejen är väldigt simpel: allt handlar om vart du riktar blicken, och sen blir konsekvenserna därefter.

TS: Det är aldrig rimligt att ge upp. Hur skulle du kunna bidra till något positivt för världen där nere i graven? Det går ju inte. Men det går att göra ifall du ändrar på ditt liv.

Jag har gjort det, och tro mig, kunde jag så kan du.

O ja! När man befinner sig i den sinnesstämningen så är det ju som enklast att etablera en relation med en ny människa. Det där låter riktigt illa för hälsan hörru du.

Vem ska ta hand om din jävla unge om du ballar ur? Skärp dig för fan