Oxyrhynchus och dess papyrus

Oxyrhynchus var en egyptisk stad som efter kristendomens genombrott blev en av Egyptens kyrkliga medelpunkter. Där fanns tolv kyrkor och många kloster. Enligt Wikipedia fanns där 10000 munkar och 12000 nunnor under 400-talet, innan araberna erövrade staden.

När de brittiska arkeologerna Bernard Grenfell och Arthur Hunt började gräva där 1896 insåg de snabbt att de inte grävde i jord, utan i lager på lager av ren skriftlig historia, i vad som visade sig vara stadens sopor. Under tusen år slängde invånarna sina papper – papyrusark – i stora högar utanför staden. Eftersom det nästan aldrig regnar i det här området och sanden är extremt torr, förmultnade inte pappret. Det var allt från skvaller till litterära manuskript och förlorade evangelier.

Oxyrhynchus-samlingen är på över 500 000 fragment och var innan man hittade Nag Hammadi-biblioteket 1945 den viktigaste källan till "förlorade" texter. Man hittade fragment av det gnostiska Thomasevangeliet redan här (kallat Logia Iesu), långt innan man visste att det var ett helt evangelium.

Att läsa dessa fragment är som att lägga ett pussel där 90% av bitarna saknas och de som finns kvar är brända eller riga.
Några moderna tekniker revolutionerar fältet just nu:

Multispektral fotografering (MSI)
Många gamla texter ser ut som helt tomma, bruna papperslappar eftersom bläcket har bleknat eller papyrusen har mörknat. Så man fotograferar fragmentet i olika våglängder från infrarött till ultraviolett och fårfram det kolbaserade bläcket att framträda med knivskarp kontrast.

"Virtuell utrullning" med Micro-CT
Man gör en extremt högupplöst röntgen-skanning (CT-scan) av den ihoprullade sköra klumpen och låter ett datorprogram skapa en 3D-modell av klumpens inre lager. Sedan används AI för att hitta små, små skillnader i texturen där bläcket en gång satt. Därefter kan mjukvaran "rulla ut" lagren digitalt så att vi kan läsa texten på skärmen.

Papyrus Oxyrhynchus 840 är ett litet pergamentblad som hittades i Egypten 1905 och tros vara en del av ett förlorat evangelium från 100-talet eller början av 200-talet. Det är ett av de mest välbevarade och spännande exemplen. Det är skrivet på ett mycket litet pergamentblad och ger en detaljerad beskrivning av templet i Jerusalem som inte finns i Bibeln. Den nämner "rena kläder" och specifika rituella bad som faktiskt stämmer överens med vad arkeologer senare hittat i Israel. Det tyder på att författaren hade mycket god kännedom om judiska traditioner trots att texten i sig är kritisk mot dem. Till skillnad från många andra fynd i Egypten fokuserar denna text inte på hemlig kunskap utan på en moralisk konflikt som påminner om de bibliska evangelierna och tros därför inte ha varit gnostisk.

Scenen utspelar sig i "Hagneuterion", en del av templet som krävde extrem rituell renhet.

Först tog han dem med sig och förde in dem till själva platsen för rening och gick omkring i templet. Då kom en farisé, en överstepräst vid namn Levi, fram till dem och sade till Frälsaren:
— "Vem har tillåtit dig att vandra på denna plats för rening och att betrakta dessa heliga kärl, utan att du har tvättat dig och utan att dina lärjungar ens har tvättat sina fötter? Tvärtom, i ett tillstånd av orenhet har du beträtt detta tempelområde, som är en ren plats, där ingen annan än den som har tvättat sig och bytt kläder får vandra eller drista sig att se på dessa heliga kärl!"
Då stannade Frälsaren med sina lärjungar och svarade honom:
— "Du som befinner dig här i templet, är du då ren?"
Prästen svarade honom:
— "Jag är ren, för jag har tvättat mig i Davids damm; jag steg ner i den genom den ena trappan och steg upp genom den andra, och jag har tagit på mig vita och rena kläder, och först därefter kom jag hit och betraktade dessa heliga kärl."
Då sade Frälsaren till honom:
— "Ve er blinda som inte ser! Du har tvättat dig i dessa vatten som flödar fram, där hundar och svin ligger natt och dag. Du har tvättat och skrubbat det yttre hudlagret, precis som prostituerade och flöjtspelerskor smörjer, badar, tvättar och sminkar sig för att väcka männens begär – men invändigt är de fyllda av skorpioner och all tänkbar ondska. Men jag och mina lärjungar, som du säger inte har badat, vi har blivit doppade i det levande vattnet som kommer ner från..."

En idé är att många som verkade i templet och kom i kontakt med Jesus och hans undervisning med tiden började tro på honom och efter Jerusalems förstörelse flydde norrut och söderut och bidrog med sina minnesbilder.

Jesus i de kanoniska evangelierna hade ingen fördömande attityd till "synderskor" men flöjtspelerskorna ovan var nog mer professionella lyxprostituerade som sålde sin kropp för att bli förmögna.

Det kan ha funnits många berättelser, och kanske hela evangelier, som har städats bort efter kanoniseringen och dokumentet anses vara just från 300-400 år e.kr.

Vad tror ni, är detta genuina ord av Jesus eller vad?

Det är väl helt enkelt en utläggning om skillnaden på klassisk rituell renhet genom tvagningsritualer och en "inre rituell renhet" (som inte går att tvätta fram).

Eller att renhet kommer ifrån Gud.

Men är det likt Jesus att gå in i templet i strid med deras regler? Det påminner iofs lite om när han välte månglarnas bord och när han inte ville betala tempelskatt därför att han var Guds son.

Ja, precis - det är en liknande berättelse.

Det lustiga med dessa olika, icke-bibliska evangeliet är hur de skiljer sig från de bibliska: formuleringarna är inte lika koncisa.

Ja det verkar som att olika grupper kidnappade Jesus efter korsfästelsen och skapade egna Jesusberättelser som stöd för deras idéer. Vilket nog är ett ganska normalt beteende, men den som tror söker alltid sanningen,den som inte är underordnad någon agenda.

Papyrus Oxyrhynchus 840 är träffande men orimlig av olika skäl, så som att det inte sprang omkring svin i närheten av templet.

Genuint i den bemärkelsen att orden pekar till att den (för tiden) nya tidsåldern var kommen - fiskarnas tidsålder, Solen hade trätt in i Zodiakens fiskarnas stjärnkonstellation, författaren vet vad hen hänvisar om, och som än ytterligare förtydligande författades skriften i - Oxyrhynchus, som betyder ”svärdfisk”

De fyra evangelier som blev kanon var standard redan under andra århundradet. Det synoptiska evangelierna var de berättelser som lärjungarna berättade medan de flesta apokryferna hade en agenda och var försök att rida på Jesus ökade popularitet.

Jag har försökt reda ut kristendomens tidiga historia med hjälp av Gemini Pro och kom fram till en ganska intressant och överraskande berättelse.

​I Apostlagärningarna beskrivs hur de första kristna i Jerusalem, under ledning av Petrus och Jesus bror Jakob, sålde all sin egendom och lade pengarna för apostlarnas fötter. Allt delades lika. Detta var inte ett politiskt manifest för att förändra samhället utan snarare en förberedelse för det som skulle komma. Urförsamlingen förväntade sig att världen när som helst skulle gå under och att Guds rike skulle upprättas. Genom att avsäga sig privat ägande klev de helt ur det romerska och judiska ekonomiska världen för att leva i total renhet under den sista tiden.

​Problemet var att när man säljer sina gårdar och åkrar och konsumerar pengarna utan att producera något nytt tar pengarna då småningom slut. Experimentet slutade i absolut katastrof. Urförsamlingen svalt och aposteln Paulus var tvungen att ägna åratal åt att resa runt i Grekland och Turkiet för att samla in pengar för att rädda "de fattiga i Jerusalem" från svältdöden.

Under decennierna efter korsfästelsen blev situationen i Judeen alltmer desperat. Det romerska förtrycket ökade, skatterna blev tyngre och tempelkorruptionen blev värre. Extrema rebellgrupper som seloterna växte fram. Budskapet om att de fattiga ska ärva jorden och att de sista ska bli de förstas blev till politisk propaganda för att legitimera en väpnad jordisk revolt. När det stora judiska upproret mot romarna bröt ut på allvar år 66 e.Kr. blev Jerusalem en krigszon. Fanatiska rebellgrupper, som seloterna, tog över staden och förberedde sig för den slutgiltiga striden mot Roms legioner. Trycket på alla grupper att ansluta sig till den "heliga frihetskampen" var enormt. Den som tvekade betraktades som landsförrädare.

Men den tidiga Jesusrörelsen i staden fattade ett beslut som var helt obegripligt för omgivningen. Istället för att ta till vapen eller stötta upproret, lämnade församlingen i Jerusalem staden. Enligt de tidiga kyrkohistorikerna Eusebios och Epiphanius samlades urförsamlingen och mindes Jesus profetior och varningar: att när de såg Jerusalem omringas av arméer, skulle de inte stanna och strida för nationen, utan fly upp i bergen. De bröt upp och vandrade österut, korsade Jordanfloden och tog sin tillflykt till Pella, en hednisk, grekisk-romersk stad i Dekapolis.

År 70 e.Kr. föll Jerusalem. Templet sattes i brand och romarna massakrerade hundratusentals människor och raderade den gamla religiösa maktstrukturen för alltid. Seloterna och rebellerna, som in i det sista trodde att Gud skulle ingripa militärt krossades fullständigt. Om de tidiga kristna hade stannat kvar i staden och låtit sig dras med i det politiska och nationalistiska upproret, hade de med största sannolikhet dött där och då.

Apostlarna i Jerusalem hade sålt allt och försökt bygga ett statiskt idealsamhälle istället för det kringvandrande spridande av budskapet som Jesus hade befallt. Men det som många forskare idag anser var den allra renaste och ursprungliga formen av Jesusrörelsen var "de kringvandrande karismatikerna", den itineranta rörelsen. Bönen "Ge oss i dag vårt dagliga bröd" var för dem en fysisk realitet. Genom att äga absolut ingenting tvingade de sig själva till total tillit. I byarna predikade de om Guds rike, botade sjuka, åt det som bjöds och drog sedan vidare.

De verkade främst i Syrien och norra Palestina och kyrkan i slutet av 100-talet ansåg sig tvingade att skriva en manual för hur lokala församlingar skulle hantera dem, Didaché, de tolv apostlarnas lära. I Didaché finns tydliga instruktioner för hur man känner igen en äkta profet från en bluffmakare som bara vill ha gratis mat:

* En sann apostel får stanna i en församlings hus i en dag, högst två. Stannar han i tre dagar är han en falsk profet.

* När profeten lämnar byn får han bara ta med sig bröd så han klarar sig till nästa övernattningsplats. Om han ber om pengar, är han en falsk profet.

* Om en profet under andlig inspiration beställer fram en måltid mat, och sedan själv äter av den, är han en falsk profet.

Kyrkan och de bofasta församlingarna marginaliserade på så sätt dem som faktiskt åtlydde Jesus befallning, dem för vilket detta det enda sättet att leva och dö för Gud i en värld som var på väg att gå under.

De män och kvinnor som tog Jesu missionsbefallning på allra största, bokstavliga allvar blev till slut ett existentiellt hot mot den institution som höll på att byggas i hans namn. Det var inte nödvändigtvis så att den tidiga kyrkan ville vara elak mot dem, utan det handlade om en ofrånkomlig sociologisk krock. Det uppstod en dragkamp mellan de som levde ut Jesu budskap och de som försökte bygga en stabil religion som kunde fungera i världen.

​Forskare (som sociologen Gerd Theissen) brukar beskriva denna konflikt mellan de "kringvandrande karismatikerna" och de "bofasta församlingarna" i några avgörande steg:

Fördröjningen av världens undergång
​Jesu radikala uppmaning att lämna allt, inte äga något och ständigt vara på väg, var skräddarsydd för en värld som befann sig i sina absolut sista skälvande minuter. Men årtiondena gick och Jesus kom inte tillbaka så snabbt som de hade trott. Församlingarna ansåg att de var tvungna att överleva över generationer. Man behövde organisera fattigvård, fostra barn, ha fasta mötesplatser och utse ledare. I det bygget fanns det inte längre plats för anarkistiska luffarprofeter som vägrade anpassa sig.

​De rika patronernas intåg
​När kyrkan spreds i det romerska riket skedde mötena i så kallade husförsamlingar. Dessa kyrkor höll ofta till hemma hos välbärgade kristna som hade råd med stora hus och som ofta finansierade församlingens verksamhet. När en kringvandrande profet klev in i en rik romersk kvinna eller mans villa och började predika hur svårt det var för en rik att komma in i Guds rike så skapade det problem. De bofasta församlingarna var beroende av sina rika finansiärer och de radikala apostlarna fick dessa finansiärer att framstå som andligt korrupta.

​Kontroll och hierarki, biskopens framväxt
​De kringvandrande profeterna lydde bara under Gud och den Helige Ande. ​Men när församlingarna blev permanenta, valde de lokala ledare: episkopoi, tillsyningsmän. En lokal biskop som försökte hålla ordning på sin församling avskydde när en karismatisk profet plötsligt dök upp från ingenstans, hänförde folket med radikala och ibland rent samhällsfarliga predikningar för att sedan bara försvann och lämna till biskopen att städa upp röran. Biskoparna började kräva att all undervisning skulle ske via den officiella bofasta hierarkin.

År 313 e.Kr. hände det ofattbara: kejsar Konstantin legaliserade kristendomen. Inom loppet av några decennier förvandlades kyrkan från en förföljd gräsrotsrörelse till Roms mäktiga statsreligion. Biskoparna fick plötsligt palats, skattebefrielser och politisk makt. Kyrkan installerade sig bekvämt och friktionsfritt i imperiet. ​För majoriteten var detta en seger. Men för en grupp radikala sökare var det en andlig katastrof. De ansåg att kyrkan hade sålt sin själ för makt och bekvämlighet. Eftersom de inte längre kunde bli martyrer för sin tro, staten avrättade dem ju inte längre, skapade de vad som kallades det "vita martyrskapet" – de valde att dö frivilligt från världens lockelser.

I ren protest mot den rika och politiserade kyrkan i städerna, drog tusentals män och kvinnor ut i ödemarken. ​De bosatte sig i naturliga grottor, gamla ruiner eller enkla hus långt ute i obygden. Där fanns inga biskopar, inga rika patroner, ingen politik och ingen status. De levde på gränsen till svält och ägnade dygnets alla timmar åt en obarmhärtig inre strid mot sin egen egoism. Deras mål var apatheia – ett tillstånd av total inre stillhet och frihet från världsliga begär.

Den officiella kyrkan betraktade inledningsvis dessa ökenbor som besvärliga extremister men deras andliga auktoritet och integritet blev till slut så enorm att biskoparna tvingades förhålla sig till dem. Lösningen blev klosterväsendet, en kompromiss där kyrkan erbjöd dem en formell, isolerad plats i systemet, för att själva kunna fortsätta styra i städerna.

Så kan det gå, men Guds vilja kom förstås att ske ändå.

Och detta evangelium om riket skall bliva predikat i hela världen, till ett vittnesbörd för alla folk. Och sedan skall änden komma. — Matteus 24:14

Gemini guidade mig från soptippen i Oxyrhynchus till en sorts förståelse för dagens kristendom. En mycket förenklad historieskrivning förstås, men tänkvärd.

Kul med de ice-religiösa texterna:

"The contract of a wrestler agreeing to throw his next match for a fee.

Various and sundry ancient recipes for treating haemorrhoids, hangovers and cataracts."

https://en.wikipedia.org/wiki/Oxyrhynchus_Papyri