Folke 10 år får panikångest av att åka skolbussen.

Ja alltså artikeln är faktiskt lustig. Dels har du en tioårig överklass unge med "svår ADHD", antagligen vill ungen göra annat än att sitta still 16 timmar om dagen med hispiga morsan, sedan har du en läkare som skriker rakt ut för att Folke ska slippa åka buss till skolan. Cykel är däremot inget läkaren verkar vara kapabel till att föreslå utan det är givetvis betald taxi som gäller.

Man kan fundera på vad det betyder att säga att en ung grabb skulle ha "svår" adhd. Detta verkar vara vanligare hos överklass drägg och ensamstående morsor i orten. Brist på konsekvenser, brist på disciplin, ett överflöd av curlande och ett evigt vikande för ungens damputbrott verkar vara den egentliga boven. Överklass patrask uppfostrar även sina barn till att dom inte ska behöva uppleva något obekvämt någonsin. Vilket givetvis är bra beteendeterapi för en unge med aspbergers.

Nej tack. Cykel fram och tillbaka kommer göra ungen gott såväl fysiskt och psykiskt. Hade antagligen hjälpt med hans "svåra ADHD" att få bränna lite energi istället för att åka taxi mellan skola och hemmet.

Vad bidrar du själv med för positiv input i tråden förutom en slik spydig kommentar?

Varför då? Men man måste ju börja någonstans? Eller ska han åka taxi resten av livet? För att han inte klarar det annars?

Jag kan fatta att man ibland vill/ska fixa specialgrejer men även ett sjukt barn kan åka i en buss, Det har alltid gått, jag har svårt att se vinsten i att han ska åka färdtjänst.

Tack! Ytterst bra inlägg! Cykla för i helvete Folke. det ska dessutom enormt mycket till för att inte kunna åka buss eller vad har hänt när de testat? HAR de testat? Han kan ju sitta i sitt eget hörn som alla andra fattar det inte alls.

Tydligen får, enligt mamman, Folke panikångestattacker av att beblanda sig med vanliga ungar. I sann KBTanda så blir då kravet från både läkare och mor att Folke ska få åka privat, betald taxi till och från skolan.

exakt och hur ska han då klara resten av livet? Innan hade de också ångest men gick till rullbandet på industrin ändå men antar att det är uteslutet för Folke. Jag är så evinnerligt trött på allt detta daltande, det har funkar i alla generationer. Ja det är jobbigt, deal with it. Eller ska han sitta hemma resten av livet för att han mår dåligt? Är ju helt orimligt.

Är detta något som man typiskt "växer ur" eller lär sig hantera som vuxen med svår autism och ADHD? Eller pekar det mer åt att det aldrig går ur att få panikångest bland främlingar på en buss?

Svår ADHD och autism står det i artikeln.

Detta är ingen typisk NPF grej, det är antagligen annat som är en större bov i dramat. Men ja, NPF människor brukar bli bättre med tiden, åtminstone de som faktiskt tvingas ut ur sin komfortzone och som faktiskt behöver utveckla taktiker att klara sig i vardagen.

Men de som aldrig kliver ur sin komfortzone kommer heller aldrig någon vart, de kan bli sämre. Att få panikångest attacker för att åka skolbuss är ingen NPF grej, det kan ju vara relaterat men det finns annat här som spelar in. Vid panikångest så pratar man ju mycket om KBT. Alltså vore vårdens lösning för Folke att åka så mycket buss han bara kan. Men av någon märklig anledning så kände inte just Folkes läkare till något som alla läkare bör känna till och istället, av en slump, valde att eka morsans önskemål om betald taxi. Kul slump, visst?

Ja alltså jag förstår absolut att det finns barn och människor som behöver stöd och lite extra hjälp. Men att Folke ska ha betald taxi är helt fel väg att gå. En person i Folkes sits behöver pushas ut ur sin komfortzon. Han behöver aktiveras fysiskt, KBT och få hjälp med mentala strategier. Inte daltas, curlas och isoleras ännu mer.

Klassisk KBT som oftast är behandlingsformen för ångest, panikångest som beskrivs etc innebär ju att man ska utsätta sig för det jobbiga för att få ordning på problemet. Visst är det påfrestande och jobbigt, men att undvika problemen gör de bara värre.

Har varannan unge i generation Z respektive Alfa både autism och ADHD? Låter ungefär lika vanligt som Pokémon var när jag var liten.

Utifrån sista personen jag träffade på (några år sedan) som befann sig i spektrumet medelsvår autism + vissa kognitiva svårigheter m m hade haft nån form av stöd sedan redan tidig barndom. Fanns inget som direkt tydde på en förbättring som sådan i hans fall (Det håller dock på att tas fram mediciner som kan förbättra vissa svårigheter som kommer med autism).

Det var för övrigt en väldigt märklig människa (å ibland hysteriskt rolig med en speciell humor - om än lite energikrävande att ha å göra med). Ibland kunde han ha djup insikt i förvånansvärt komplexa ämnen och frågor men ibland så kunde jag inte alls följa hans tankegångar eller vad som motiverade honom att göra vissa slutsatser. Kan påstå att han stannat mentalt lite i typ 12 års åldern men dock ibland med inslag av förvånansvärt mkt insikt i vissa saker som tillhörde vuxenvärlden. Han hade oxå dom där typiska specialområdena som han var kunskaps-expert inom. Han hade absolut åtminstone delvis insikt i sitt tillstånd. Men ett vanligt arbete - nej, han hade för många svårigheter.

Såvitt jag vet är detta (inkl div symptom) alltså inget man växer ifrån men det finns som sagt vissa lovande mediciner i framtiden som skulle kunna förbättra situationen för dom. EDIT: finns folk som nämner terapi men såvitt jag förstått det så skulle sådant bara ev fungera på någon som överhuvudtaget går att nå på en lite djupare nivå - vissa är lite för långt borta för sådant.

Jag tror inte att han har svår autism. Det står faktiskt bara svår ADHD. Hans autism är troligen mild eller medelsvår, annars skulle han aldrig gå i vanlig skola. Känner en liten kille som på riktigt har svår autism, han har inget talat språk, han bryr sig inte om människor, interagerar väldigt lite. Går inte i vanlig skola.

Man börjar lära sig att det finns olika former av autism och vilken eventuell genetik som ligger bakom. Den gruppen man tänker på när man förr sa aspergers, kallas i en studie "moderate challenges". De har autism som ett starkt personlighetsdrag. Men de klarar att leva i världen och ha ett rätt OK liv.

En annan grupp är "social and behavioral challenges" och där hittar vi autister som ofta även har ADD/ADHD, har mycket ångest, lätt utvecklar depression och ångestsjukdomar.

Denna grupp växer ofta in i psykisk ohälsa, snarare än lär sig hantera sin autism, medan det är tvärtom för den andra gruppen, de klarar sig ofta bättre med tiden.