Varför tävlar du?

Ifall du vinner allt du tävlar i, varför slutar du inte tävla? vilken känsla söker du? vet du vilken känsla du söker?

När den som vinner allt den tävlar i inte har funnit rätt känsla, hur ska den som aldrig vinner finna rätt känsla?

För att något ska stå på spel.

När du står på läktaren är det inte du som tävlar, den som tävlar är förmodligen någon som inte funnit rätt känsla, och åt dem står du och skriker som ett fån, som att du kunde dra upp behån nästa sekund.

Det blir en koppling mellan belöning (dopamin)... adrenalin... och prestation. Känskan att vara bäst är stark.

vad är det du är så bra på?

Det har varit på några intellektuella områden - inte sport eller idrott. Men jag kände samma glädje om jag vann en tennismatch eller pingisturnering (och även dataspel).

Jag tävlar mot mig själv. Vinna över demonerna i mig.

En del gör det för att försöka tjäna pengar
en del för att bli kända
en del för äran
en del som utmaning för att se vad man kan klara
en del bara för roligt.

(I min släkt började vi tävla inom släkten redan som småbarn så fort vi tålde att förlora. Innan det "tävlades" med mammorna, som lät småbarnen vinna, men då jag var 3 år märkte jag att de gjorde sig och jag blev arg för jag räknade det som fusk och tävlaade aldrig mer med dem utan började tävla med männen, medan min jämngamla kusin fortsatte med mammorna. (Kortspel, loppa, boule, pilkastning, krocket...)
Då vi blev lite äldre körde vi barn "Friidrotts-VM" o d med handikapp efter ålder så alla vann ibland
- utom en för han kunde inte få högre handikapp än min syster, eftersom han var äldre än henne. Han blev senare hockeyproffs (Totalt blev 3 av de 5 kusinerna proffs i olika sporter plus den äldste kunde ha blivit det om han hade satsat, var snudd på elitfotbollsmålvakt ändå. I övre tonåren koncentrerade de sig på en sport var, medan jag höll på med en massa olika mycket för olika utmaningar till mig själv.)