Jag klarar inte av att bo ensam - vad är det för fel på mig?

Hej

Jag har flyttat tillbaka till min mamma eftersom jag inte klarar av att bo ensam. Jag lider av svår ångest och depression. Mitt blodtryck stiger när jag är ensam hemma.

När min mamma inte längre är här en dag, kommer jag inte ha någon kvar. Det utlöser min ångest oerhört mycket. Jag har inga nära vänner eller familj att luta mig mot.

Vad ska jag göra åt min hopplösa situation?

Vi är sociala djur så det är inte särskilt märkligt att ensamhet är outhärdligt.

Improduktiva tankar skenar, du är inte ensam:
Då kan jag rekommendera lämpliga suggestionsövningar av Dr Uneståhl.
Googla och du skall finna.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Lars-Eric_Unest%C3%A5hl

Hur länge bodde du ensam?

Miljontals svenskar lever ensamma och kommer hem till ett tomt hem. Hur står de ut med det?

Jag tänker särskilt på änkor och änklingar som har levt hela sina liv med sina makar. Plötsligt en dag måste de leva ensamma utan någon att komma hem till. Hur hanterar de detta?

Hur är det med alla unga människor som är vana vid att komma hem till mamma och pappa och nu plötsligt måste bo helt ensamma? Hur klarar de detta psykiskt?

Varför klarar jag inte av det?

I 3 månader men jag reste hem varje helg.

Fel på dig? Jag bor helst ensam - är det fel på mig?

Vi är olika. Men det låter som att ditt egentliga problem är att du är ensam, om man bortser från din mor.

Leta upp ett kollektiv?

Det finns ingen anledning att sitta och må dåligt.

Det finns två sätt.

1-Ta itu med problemet. Gå till en psykolog, kanske en kbt-terapeut.
Köp böcker i ämnet och ta ett litet steg i taget, redan idag.

Skaffa vänner, försök att hitta nån att ha en relation med. (Allt går att träna på, bli bättre på).

2-Gör inget åt saken, vilket kommer leda till…ja du fattar.

Vad är det som du upplever är svårt med att vara ensam? Alltså inte de symptomen du beskriver utan vad det är med själva ensamheten som gör det svårhanterligt.

Jag är ensam og klarar inte av att vara ensam hemma under en längre tid. Sedan får jag panik och min puls ökar. Jag kan inte sitta ner eller sova utan går ibland fram och tillbaka som en zombie hela natten.

Det är alldeles för kort tid. Det är ingen tid alls. Jag försöker absolut inte vara elak men det tar oftast betydligt längre tid att komma på hur man lever ensam. Jag mådde riktigt dåligt när jag som 18-åring flyttade hemifrån. 30 mil och ingen möjlighet att resa hem varje helg. Du behöver öva och komma på vad ditt liv är. Ha ingen brådska. Och förstå att det är ett litet trauma du går igenom. Men du har alla möjligheter att hålla kontakten och se deras ansikten tom. Jag skrev pappersbrev...

Skaffa dig en katt!