Ni som varit osäkra på att skaffa barn eller inte - vad hände och hur blev det?

Tjena,
Som rubriken säger så undrar jag: ni som velade mellan att skaffa barn eller inte, vad valde ni och hur känns valet nu? Skriv gärna hur gamla ni är nu också.

Blir så sjukt osäker på barnfågan. Ser ju ett fint liv utan barn precis som jag kan se ett liv med barn.
Min partner känner samma sak så det är ju knappast hjälpsamt... Vi är båda närmare 35 så det börjar bli dags att ta ett beslut innan det blir försent.

Kan ni ge barn en bra uppväxt tycker jag ni ska ha barn.

Alla ska inte ha barn för nog fan finns det många idioter, men dessa behöver vi väga upp för.

Vi tvekade aldrig om barn men sköt på det, det skulle vi ändra på om vi kunde å fått barn så tidigt som möjligt nästan egentligen. Jag hävdar man ska börja få sina barn när man jobbat 1-2 år med det man ska och trivs där man bor.

Man vet heller inte om man är helt frisk för att bli förälder så om man väntar tills 40 kan det mycket väl skita sig och då är loppet kört. Att ångra man fått barn är mäkta ovanligt. Livet är långt, ska ni sitta å uggla på bio å restaurang hela livet? Fan vad tragiskt.

Barn ger HELA livet mening att leva. Du blir 90, vad ska ni göra efter 50 om inte umgås med barn å barnbarn? Tid för hobbier kommer ni ha ändå när barnen blivit över 10. Tidigare än så om ni bor nära hjälp (mor/far-föräldrar tex).

Vi skaffade inte barn. Vi är 60+. Vi har haft en bra barnfritt liv, fokuserat på oss, våra intressen och vårt liv. Men nu när vi närmar oss ålderdomen och strax pensionär där man behöver hjälp, och då hade det förstås varit fint att ha några unga att få hjälp av som man har blodsband till. Jag räknar inte med att staten och hemtjänsten tar hand om oss om 15-20 år på ett bra sätt. Hade jag vetat då vad jag vet idag hade vi skaffat barn men nu försent.

Risken finns att ni får ett sjukt barn, som föds med någon slags kronisk sjukdom eller handikapp. Då kommer ni föräldrar uppleva en ny sorts lidande, nämligen både skuldkänslor såväl som dela barnets lidande pga de begränsningar eller effekter sjukdomen eller handikappet ger.

Har ni Ett bra liv nu, så behåll det. Umgås istället med barn i släkten eller hos vänner, och upplev de positiva sidorna med barn från bekvämt avstånd.

Barn kan även förstöra relationen mellan föräldrarna, som plötsligt hamnar i nya konflikter pga åsikter om barnets skötsel. Många innan stabila och bra relationer tar slut pga barn, men detta talas det tyst om i media, samhälle och kultur. Är du redo att ensam kanske ta hand om ett sjukt barn?

Mycket kan gå fel. Är ni villiga att riskera allt ni har?

Frågan har varit uppe ett flertal gånger här på forumet.
Jag och min sambo är nu runt 50, vi träffades när vi var runt 25 och då hade väl jag aldrig ens tänkt tanken på att inte ha barn men inte heller någon dröm att ha barn. Min sambo ville redan från början inte ha barn.
Nu 25 år senare är jag glad att vi inte skaffade barn.

Varför:
Att lyssna på vänner och bekanta som måste lägga all ledig tid och alla pengar som blir över på sina barn gör mig helt ointresserad, jag vill ha egna intressen och bestämma själv vad jag vill göra av min tid och mina pengar. Klart att barn säkert också ger massor av lycka och allt sånt tillbaka men vi är nog helt enkelt för egoistiska för att ha barn.

Som sagt, vänner och bekanta lägger 100% på sina barn, är det inte en helg på hotell för att ungen ska spela en hockeycup och hela dagarna ska du stå där och titta och småfrysa i arenan för att sen åka hem och ladda om snabbt på söndagskvällen för att vara redo och jobba en vecka igen, nästa helg är det hästhoppning med dottern hela helgen så då är det ett kyligt ridhus som gäller.

En bekant hade denna månad lagt ca 20 000kr på hockeyutrustning, av detta var det tre nya klubbor pga att barnen slagit av dem i någon match plus lite annan utrustning, de har två barn som spelar hockey.

Nej, vi bestämmer över vår egen tid och våra pengar och njuter istället av ett stort hus (som är på tok för stort för oss två) och mycke fritid som vi bestämmer helt själv över. Vi har inget krav på lyxiga resor och annat men äter och dricker gärna gott när andan faller på eller vad vi nu vill göra.

Att sen sitta och oroa sig om att sina barn ska bli rånade, landa i dåligt sällskap, dricka sig fulla eller annat som inte går att kontrollera till 100% med tanke på den världen vi har idag skulle inte göra mig lugnare. Dessutom är redan världen överbefolkad som den är så vi behöver inte fler utan färre människor för att detta ska gå att rädda. Ena sekunden säger man att vi inte kommer ha människor nog att ta hand om våra gamla om vi inte föder fler barn och i nästa mening säger vi att AI kommer ta mångas jobb så de blir arbetslösa och överflödiga, allt handlar bara om att vi behöver flytta folk från ett jobb till ett annat och så ser alla olika tidsåldrar ut. Förr var alla bönder, sen jobbade alla i industrin och i framtiden så kommer fler jobba inom vård (Som även det kan tas över av robotar inom många lättare sysslor) men absolut inte allt.

Idag ser man inte ens ett barn vara ute på sin egen villaträdgård ensam då mamma eller pappa hela tiden måste finnas i närheten för att inte barnet ska skada sig eller bli bortrövat och föräldrarna ska bli stämplade som dåliga för att de inte kollade sina ungar.

Nej, vi valde ett liv utan barn men ni får givetvis bestämma och göra som ni vill. Lycka till med ert val och även om du väljer det ena eller det andra så kommer du få ett bra liv men helt olika men så är det, ett litet löjligt val kan förändra hela ditt liv.

Minns verkligen den där ångesten vid 30. Ska man el ska man inte? Å isf med den partnern el nån annan?

Så tänkte jag oxå. Men dom flesta föds friska o är dom inte det finns ju hjälp att få, men jag tänkte verkligen oxå så. Npf är ju vanligt. Sen kan dom blir mobbade, arb lösa kriminella och man offrar väldigt mycket av sitt liv under lång tid

Man behöver inte bli med barn för att allt ska gå fel.
Du lyfter bara fram det potentiellt negativa med barn, tror du det finns NÅGOT bra som inte kommer med risker?
Vid 35 löper man inga nämnvärda ökade risker att få ett sjukt barn, vid 40 däremot!

Du är evigt singel, gammal å barnlös eller för ung för att förstå va?

Tänk om era föräldrar aldrig växte upp, precis som ni. Ni är inte bara egoistiska, ni är omogna.
Att lägga hela sitt liv på ENDAST hobbyer är bara tragiskt.
Och ni vet inte vad ni gör med era föräldrar, men de skulle garanterat offra sina ben för att få barnbarn från er, men ni vill hellre bo på hotell över helgen å äta finmiddag å vara uppe sent om kvällen å dricka drinkar. Tragiskt.

Alla vettiga människor ska ha barn. Man sänker jordens befolkning med 1 barn också.

Är du säker på att dina barn hade tagit hand om er när ni nu blivit äldre?
Jag ser på mina närmaste vänner och bekanta och givetvis också till mig själv hur mycket man varit hos sina föräldrar och hjälpt dem eller bara besökt för att vara trevlig, det är inte så mycket som den äldre alltid hoppas och tror att det ska bli.
Hur många bor ens kvar i samma ort eller ens samma land som sina föräldrar världen är mycket mindre idag än förr och att flytta till ett främmande land idag är inte något helt livsavgörande som det var förr.
Alla har så mycket annat att stå i hela tiden så att besöka och ta hand om sina föräldrar eller far och morföräldrar blir det tyvärr mindre och mindre tid till.
Att du sitter där på äldre dar och väntar på din dotter som ska komma förbi, hon kommer men är tyvärr redan när hon kommer genom dörren smått stressad för både det ena och det andra och hon gör det som hon lovat att hjälpa till med för att sen rusa vidare att sköta om sin egen familj eller andra vänner.

Jag är inte negativ utan jag ser bara hur det ofta blir och att världen har förändrats. För längre tillbaka så bodde man ofta i generationsboenden och att alla hjälpte till på gården så länge det gick och sen blev det att barnen fick ta hand om både sina föräldrar, sina barn och gården osv. Nu är det inte riktigt så längre.

Jag säger inte att ert liv blivit exakt så här men risken finns och de där barnen som ni nu längtar efter att de funnits hade kommit förbi i bästa fall en vecka per år för att de bor på andra sidan jordklotet.

Det gäller fan å välja rätt partner varje fall för äktenskap säger de gäller för livet, men det gör det ju inte, men föräldraskap gör det så länge barnet lever och en dålig förälder kan ge den andra föräldern ett rent helvete rent ut sagt.

Bästa beslut jag tagit. Känner en kärlek långt större än jag nånsin känt och nånsin skulle kunnat känna. Livet innan känns meningslöst och ytligt i jämförelse.

Glöm kärlek för partnern, dina föräldrar, hundar etc. Den kärleken är inte ens en tusendel av kärleken till sitt barn.

Det är en sorts kärlek som inget annat i livet kan ersätta, på gott och ont. Det är överväldigande och bitvis skrämmande.

Jag tror det är klokt att innan prata igenom med partnern ang. barnuppfostran, hur ni ser på världen etc. Man måste inte se saker precis lika, men jag tror det är en stor fördel om man åtminstone vill ganska lika, och har flera gemensamma nämnare och åsikter.