I veckans Skavlan och Sverige, så säger influensern Kissie att hon, i en situation där någon annans barn ställs mot hennes egna hundar, tveklöst skulle rädda sina egna hundar.
Det filosofiska resonemanget i sig finns det en egen tråd för, och även argument för och emot den enskilda åsikten passar väl bäst där.
I denna tråden vill jag att vi diskuterar vilka psykolgiska skillnader som föreligger när man så tydligt tar ställning för eller emot det ena argumentet i denna fråga. Om vi börjar med Kissies resonemang, så är min bedömning att:
- Hon har längtat ihjäl sig efter att få vädra denna åsikt offentligt. Finns det ett lager av ragebaiting inblandat från hennes sida här?
- Hennes sätt att presentera argumentet osar självupptagenhet. MINA hundar framför någon ANNANS barn. Mitt = alltid mer värt än ditt. En empatisk människa kan sätta sig in i en annan förälders förlust av sina barn på ett mer nyanserat sätt väl?
- Hon hänvisar till ett misantropiskt synsätt, vilket på pappret inte alls är fel, att djur är mycket renare än människor. Så ÄR det. Människan som art har ställt till det mer än hundar på planeten. Men - är det psykologiskt hållbart att extrapolera ut det allmänna synsättet om arternas skillnad till en given situation där man faktiskt låter ett specifikt barn dö för sin specifika hunds skull, eller tyder det på någon psykologisk defekt? Och vad säger lagen om det? Är det straffbart att göra valet hund framför människa?
- Hade detta verkligen varit hennes ryggmärgsreaktion om situationen hade uppstått och hon inte hade tid att tänka? Känns osannolikt.
Min bild av det hela är att det krävs ett avsteg från vår arts empatiska grundfunktion och gängse sociala normer för att tänka, men framförallt agera, såhär. Det finns ett lager av antisocialt beteende inbakat. Antisocialt i bemärkelsen "hur vi är menade att agera som grupp".
Finns det något argument för att det skulle kunna vara psykologiskt "normalt" att välja hunden i detta fallet? I så fall, vilket/vilka?
Kan man hamna där med en normalt utvecklad empatisk förmåga utan att samtidigt ha förlorat hoppet om den mänskliga arten generellt?
Det filosofiska resonemanget i sig finns det en egen tråd för, och även argument för och emot den enskilda åsikten passar väl bäst där.
I denna tråden vill jag att vi diskuterar vilka psykolgiska skillnader som föreligger när man så tydligt tar ställning för eller emot det ena argumentet i denna fråga. Om vi börjar med Kissies resonemang, så är min bedömning att:
- Hon har längtat ihjäl sig efter att få vädra denna åsikt offentligt. Finns det ett lager av ragebaiting inblandat från hennes sida här?
- Hennes sätt att presentera argumentet osar självupptagenhet. MINA hundar framför någon ANNANS barn. Mitt = alltid mer värt än ditt. En empatisk människa kan sätta sig in i en annan förälders förlust av sina barn på ett mer nyanserat sätt väl?
- Hon hänvisar till ett misantropiskt synsätt, vilket på pappret inte alls är fel, att djur är mycket renare än människor. Så ÄR det. Människan som art har ställt till det mer än hundar på planeten. Men - är det psykologiskt hållbart att extrapolera ut det allmänna synsättet om arternas skillnad till en given situation där man faktiskt låter ett specifikt barn dö för sin specifika hunds skull, eller tyder det på någon psykologisk defekt? Och vad säger lagen om det? Är det straffbart att göra valet hund framför människa?
- Hade detta verkligen varit hennes ryggmärgsreaktion om situationen hade uppstått och hon inte hade tid att tänka? Känns osannolikt.
Min bild av det hela är att det krävs ett avsteg från vår arts empatiska grundfunktion och gängse sociala normer för att tänka, men framförallt agera, såhär. Det finns ett lager av antisocialt beteende inbakat. Antisocialt i bemärkelsen "hur vi är menade att agera som grupp".
Finns det något argument för att det skulle kunna vara psykologiskt "normalt" att välja hunden i detta fallet? I så fall, vilket/vilka?
Kan man hamna där med en normalt utvecklad empatisk förmåga utan att samtidigt ha förlorat hoppet om den mänskliga arten generellt?