Hur hanterar ni svår frustration efter en svekfull blockering?

Låt säga att du har bemött din partner på ett vänligt och tillmötesgående sätt under hela er relation och ni har i stort sett bara haft det bra tillsammans men så råkar ni hamna i tjafs över något ganska oviktigt som ändå leder till bråk vilket slutar med att du blir blockerad i impulsiv affekt. Du inser att det handlade om ett missförstånd men har inte längre möjlighet att prata ut med din älskade partner. På nätterna kan du inte somna på grund av stor ångest och frustration och på dagarna kan du knappt fokusera på jobbet eller så är du arbetslös och ensam med dina olyckliga tankar. Själv har jag inte kunnat motstå den stora frestelsen att skriva ett välformulerat brev för att förklara den situation som uppstod före blockeringen men jag vet sedan tidigare att många är 100 % emot att skicka brev som blockerad (av integritetsskäl). Min inställning är dock att det är den som sviker relationen på grund av en struntsak som bär det största ansvaret och att den som söker en klargörande dialog för att kunna försonas är seriös och välvillig men efter ett uteblivet svar måste man dock inse att intresset saknas och försöka släppa taget.

Av någon för mig konstig anledning tycker somliga att brev är någonting läskigt i sig i dagens digitala samhälle och att det därför är creepy att få ett sådant även om det är vänligt och hänsynsfullt skrivet. Jag kan bara inte förstå detta eftersom det fram till början av 2000 var helt normalt att skriva brev mellan partners och vänner. Att "kämpa för kärleken" betraktas också som något fult idag eftersom det kan gränsa till besatthet och stalking. Man ska helst bara ge upp direkt utan att göra någonting för att rädda en egentligen fin och bra relation.

Snälla låt oss skippa diskussionen om brev eller inte efter en blockering för jag vill bara veta vad ni har gjort med er svåra sorg och frustration efter att ha blivit dumpade på ett svekfullt sätt, blev blockade på alla sociala medier och inte fick någon möjlighet att reda ut ett missförstånd? När man har förtvivlat starka känslor för sin partner är det ju inte så bara och bara att gå vidare även om varenda vän och bekant säger att man måste glömma henne eller honom.

1. Jag tänker inte svara på kritik och ifrågasättanden utan vill bara läsa om dina egna erfarenheter.

2. I din beskrivning är det intressant att få veta om du är en man eller kvinna.

Vuxna människor hanterar inte problem på det sättet. Om ni mot all förmodan är vuxna så har ni större bekymmer och bör inte vara med varandra. Man kommunicerar som vuxna - såvida du inte varit fullkomligt omöjlig och skitjobbig och en block var enda sättet att bli av med dig.

Att blocka varandra på internet är något snorvalpar sysslar med.

Ärligt talat så låter det inte som en person som jag hade orkat eller velat ha någon djupare relation med. Att reagera så extremt över något "oviktigt" är väldigt avtändande i sig.

Jag hade insett att personen inte riktigt har det jag letar efter i en partner - i det här fallet förmågan att lösa en "mindre" dispyt genom dialog - och gått vidare.

Ja jag håller med dig men det är tyvärr många "vuxna" som verkar älska blockeringsfunktionen och bara väntar på första bästa tillfälle att få använda den.

Klokt tänkt av dig men när man väl har börjat älska personen ifråga så är det fruktansvärt svårt att ta in att samma person behandlar en så illa på grund av en bagatell. Man grubblar sig fördärvad i månader, åtminstone om man är en känslomänniska som jag

Ja, och det har jag full förståelse för. Det är jobbigt och tar tid. Jag är också en känslomänniska även om det kanske inte alltid syns så tydligt i textform när jag skriver på forumet, så jag vet hur påverkad man kan bli av sådant här.

Men hade det inte slutat över det här tjafset så hade det antagligen slutat över något liknande en bit fram ändå.

Hur länge var ni tillsammans, om du känner att du vill svara på det?

Har personen borderline eller?

Din partner vill inte ha någon som helst kontakt med dig, på grund av något du gjort.
Detta något döljer du för oss, för att det är så smärtsamt för dig att ta in vad du har gjort, eller sagt. Något galet är det i allafall, eftersom personen har brutit totalt med dig.

Min andra tankte är varför du är så angelägen om att få sista ordet i bråket. Det är en tämligen avtändande egenskap och det kommer inte att få ditt ex att bli attraherad av dig. Snarare kommer det ha avtändande effekt. Partnern har visat att denne inte vill ha kontakt med dig. Mitt råd är att du jobbar med dig själv om att gå vidare. Din näst sista text säger mig att du är kontrollerande, då du vill styra andra hur de ska svara dig. Tänk över det.

Svek, uppbrott och avslut är en del av livet. Du äger inte rätten att få din version berättad för exet.

Tag ett djup andetag, börja om på ny kula.

Ursäkta att svaret kommer så här sent men vi hade bara en kortvarig romans (någon månad). Ändå hann den få mig att älska henne mer än någon annan jag har träffat i mitt liv. Tyvärr så visade det sig snart att jag bara hade varit ett attraktivt ligg för henne och ingenting annat.

Ursäkta att mitt svar kommer så sent men det "oförlåtliga" misstag jag gjorde var att skicka ett brev till henne med relevant information och om hur vi kan få en lugnare och bättre vänskap utan tjafs och drama. Hon är väldigt principfast av sig och anser att man under inga omständigheter skriver till någon som har blockerat en men innan jag skickade brevet hade jag hänsynsfullt väntat i över ett halvår utan att se henne någonstans så detta var min enda möjlighet att söka kontakt igen. Det var för övrigt hon själv som hade betett sig illa under vårt senaste möte vilket hon senare också bad om ursäkt för.

Min personliga erfarenhet är att det är meningslöst att ha kontakt eller en relation med människor som beter sig på ett sådant sätt att de inte ens vill träffas / kunna prata och reda ut konflikter. Det spelar ingen roll om det är missförstånd, små eller stora konflikter. Jag har försökt men insett att även om man reder ut den aktuella saken kommer det komma en ny och så är skiten igång igen. Vuxna personer som inte kan konflikthantera på ett moget sätt är inga jag vill ha i min närhet. Det är heller inte mitt jobb att lära dem det.

Är man men jag kan i detta fall inte se att kön skulle spela någon roll.

// CC

Jag drar inte alla kvinnor över en kam men enligt mina erfarenheter brukar män generellt bete sig mycket mognare när en konflikt har uppstått. Ifall man t ex säger eller skriver något sånt här till en man; "Du det råkade ju bli fel häromkvällen, jag tror att det uppstod ett missförstånd och vill inte vara ovänner så är det lugnt eller?" så brukar de flesta normala män svara "Ja vi släpper det". Men kvinnor har ofta redan bestämt sig för att man är en skitstövel och då spelar det ingen roll vad man säger eller skriver. När jag har skrivit ett vänligt formulerat brev för att förklara en situation från mitt perspektiv och om hur vi kan undvika att hamna i ett liknande scenario igen så har jag antingen aldrig fått svar eller så har jag fått ett "Kontakta mig aldrig mer!". Där har vi en väsentlig skillnad som jag tror att många män känner igen sig i. Självklart ska ingen kvinna känna något som helst behov av att svara eller förlåta om man har hotat, knuffat, slagit eller våldtagit henne men jag har aldrig gjort något av detta utan bara reagerat med upprördhet och stor oro efter ett svek från hennes sida. En kvinna som bortser från sitt egna beteende och klandrar en för att man reagerade starkt över ett hjärtlöst bemötande är förstås inte värd någon mer kontakt men det är lättare sagt än gjort när man väl är dödligt kär. För hur ska man kunna ta in att den "fina" kvinna man älskar inte bryr sig ett skit om det vi hade?