Jag borde inte ha barn

Jag står inte ut med mina barn. Jag är så nära på att slå dem varje dag, men jag vet att jag inte får. De lyssnar inte på mig alls, för jag är en kass farsa som inte är närvarande och inte håller vad jag lovar. Så de litar inte på mig.
Jag kan inte uppfostra dem. Jag försöker säga hur man ska bete sig, men det blir bara skäll hela tiden. Jag har gett upp. Jag har tystnat. Jag låter dem göra vad de vill nu. De styr mig i allt. De får vad de vill när de gnäller, för jag orkar inte ta diskussionen med dem.
Jag är 40 år och har ingen karriär. Jag borde skilja mig och flytta ensam till en lägenhet, för de har det så mycket bättre med sin engagerade mamma som gör allt för dem. De avgudar henne och lyssnar på henne. Jag finns liksom inte i familjen. Jag kan leva med det, men jag vill ändå ha kontakt med dem och att de ska bo hos mig ibland, annars tappar jag dem helt, och det vill jag inte.
Men jag har inte råd att skilja mig. Jag kommer inte klara att betala underhållsbidrag för tre ungar, och nu riskerar jag att förlora jobbet. Jag hatar mig själv. Jag har varit inskriven på psykiatrin länge, men det hjälper inte.
Jag kan liksom inte prata med någon om detta. Jag pratade lite med en psykolog, men allt kommer ju i journalen, så jag kan inte säga att jag är på väg att skada mina barn. Jag gick till barnpsykolog genom BVC – samma sak där. De ska förhöra mig om mitt liv och journalföra allt.
Jag kan inte prata med mamman heller. Jag säger bara att jag har svårt för barnen, och hon vet det, men inte hur svårt. De gråter ofta med mig. Jag tröstar dem, men samtidigt tycker jag att de är i vägen och jobbiga. Barn känner av sådant, så det blir inte äkta.
Jag vet inte varför jag blev så här. Jag ville bara vara duktig och vara alla till lags. Det visade sig att jag bara var en egoist med ett genomruttet inre.
Vid en skilsmässa kommer allt vändas emot mig, och mamman får ensam vårdnad och jag får aldrig mer se dem. Därför stannar jag kvar fast allt är helt vidrigt. Jag mår skit och går på SSRI.
Jag önskar att jag hade en stabil inkomst och kunde klara mig själv, bo själv och ta hand om barnen ibland utan att tappa dem helt. Jag är 40 och har ingen tid eller pengar att plugga något nytt. Jag har sumpat karriären. Ingen vill anställa en inkompetent 40-plusare, så jag är liksom fast, känns det som.
Ni kan inte hjälpa mig, så jag vet inte varför jag skriver här.
Jag har haft självmordstankar, och då sket jag i alla nära relationer eftersom jag ändå tänkte försvinna. Men det gick inte, så i stället blev jag kvar med all denna skit jag ställt till med. Nu vet jag inte var jag ska börja. Inget blev bättre av att vara sjukskriven, tycka synd om sig själv och skita i familjen, och ge skuld till mina föräldrar så att de gråter och jag tappade den kontakten också. Bra jobbat.
Jag försöker hålla en fasad utåt. Det går sådär. Jag har slutat duscha och träna. Jag dricker inte och använder inga droger i alla fall. Jag har inga skulder, förutom bolån.

Vad vill du att vi ska diskutera? Hur du kan få hjälp? Vill du ha hjälp? Eller kanske sympati?

Vad ska jag kämpa med? Vilken väg ska jag gå??
Har inga sparpengar allt låst i bostaden, gjor av med förtida var på över en halv miljon, orkar fan inte leva ändå måste man leva. Jag

Klart du kan skilja dig. Och du kommer få träffa dina barn, men så ofta och så länge som du klarar av. Det kommer bli enklare och bättre för dig, och för dina barn.

Visa respekt för din fru och lägg upp skilsmässan lite snyggt utan att kritisera henne, så kommer hon inte bli din fiende. Du kan ju faktiskt säga att det är för hennes bästa, som du vill skilja dig.

Du kommer inte behöva betala underhåll, om du inte har råd. Så det blir inga problem.

Lycka till, och ta hand om dig.

Har det alltid varit så? Eller har mamman bildat en egen familj i familjen och mobbat ut dig?

Tungt. Men du har mycket självinsikt. Varför tror du att det blev såhär?

Jag själv är en nykter alkis och spelmissbrukare, och jag känner igen känslan du beskriver, att man inte klarar av barnen och distansen som blir. Det är nästan som en sorts försvarsmekanism: man skjuter bort de man älskar mest för att man inte vill fortsätta såra dem. Men eftersom man älskar dem så blir det bara ännu värre.

För mig blev det bättre när jag slutade dricka och spela (du verkar ju ändå klarat sig utan beroenden?), men tyvärr har jag ändå tappat barnen lite. Det hann gå lite för långt. Men jag tror nog att med tiden kan det bara bli bättre.

Eftersom det mest verkar handla om pengar för dig rekommenderar jag dig att prata med kommunens ekonomiska rådgivare.

https://www.konsumentverket.se/ekonomi/kommunal-budget-och-skuldradgivning/

Problemet med att inte betala underhåll är att det tickar på, så den dag du har råd kommer det som brev på posten med återbetalningskrav.

Du verkar ju inte må så där jättebra. Sök hjälp hos någon som kan hjälpa dig framåt i tankarna, du verkar ju fastnat lite. Via VC är det gratis, men kötiden är rätt lång. Kanske värt att lägga 800 SEK per besök i några veckor, för att få åtminstone får lite ro i dina tankar (som de är "experter" på att hjälpa dig med)

Jag vet inte.. inte sympati. Men var ska jag börja?
Lämna familjen och satsa allt på mitt arbete och sen försöka finnas där.för barnen i framtiden när.dom vill ha kontakt? Låta dom och mamma vara och landa i att jag misslyckats som pappa men att veta att barnen o hon får det bättre? Är det att ge upp? Är det ansvarsfullt? Vad är rätt? Alla svar finns inom mig,.men jag hör ju för fan inga röster inom mig med än mitt jävla ego som inte vågar lämna den här soppan för såfort jag är utan familjen saknar jag dom så jävla mycket och tänker att det kunde gått om jag bara ansträngde mig mer, men så fort jag är tillbaka här.så står jag inte ut,.. va sa jag göra

Det är inte ofta jag tror SSRI gör gott, men kanske behöver du det nu. Dina tankar är svartvita och du verkar inte ens se adekvat på saker. Det är normalt att vilja läxa upp sina barn. Men det skulle sabba allt, för dom och för dig. Du och din fru kan förstås lösa det här läget utan att dra allt till sin spets och "aldrig mer" det ena eller det andra. Du är förbannad och har risig kemi. Så kommer det inte alltid vara.

Jag har redan förstör relationen med min fru, lögner och svek hon hatar mig och hade aldrig stannat om de inte var för barnen säger hon men att hon försöker skapa något för deras skull.

Vadå inte betala underhållsbidrag, de måste man väl annars betalar försäkringskassan underhåll men jag får skuld till försäkringskassan om jag förstått rätt, man kommer inte undan det?

Tack för ditt svar, verkligen!

Tack för.dott svar, ja jag går.på SSRI nu och det har faktiskt hjälpt mot min ångest och depression, skulle tagit det för ett år sen men vägrade, tyvärr.för.sent så allt blev 100 gånger värre. Men jag jag ser allt svart vitt och negativt.
Min drog nu är mat jag äter ofta och mycket,.är undervikt.så inget problem där.men inte bra för.blodsockret jag vet.