När blev frågor om klimatpolitik förbjudna?
USA:s inrikesminister Doug Burgum sa nyligen något som egentligen borde vara självklart: ”
Science is about asking questions.”
https://x.com/i/status/2032847257418989843
Han kritiserade hur politiska beslut – särskilt inom
europeisk energipolitik – i stor utsträckning baseras på
prognoser från klimatmodeller kring en grads temperaturförändring om 100-år. Samtidigt menar han att den som ifrågasätter antaganden eller modeller ofta snabbt stämplas som ”klimatförnekare”.
Det som gör uttalandet extra intressant är att Burgum själv har en bakgrund inom mjukvara och teknik. Han vet hur modeller fungerar – och deras begränsningar. Inom mjukvaruvärlden är det välkänt att modeller är verktyg för scenarier, inte kristallkulor.
Ingen modell kan förutse hur vetenskap, teknik, energisystem, ekonomi eller samhällen utvecklas 100 år fram i tiden. Att då hävda att en modell kan förutsäga just detta samt den globala temperaturutvecklingen med en grads precision ett sekel framåt är i sig ett mycket starkt antagande. Frågan man måste våga ställa är om detta verkligen är vetenskap – eller om modeller ibland behandlas som mer exakta än vad vetenskaplig metod egentligen tillåter.
Men vetenskap har aldrig handlat om konsensus genom tystnad. Den bygger på prövning, kritik och nya frågor.
Efter maktskiftet i Sverige och överenskommelsen i Tidöavtalet borde vi kanske ställa oss en enkel fråga:
Har tiden kommit även i Sverige och Europa för en mer öppen diskussion om hur klimatmodeller används som grund för långtgående energipolitiska beslut?
Att ställa frågor är inte att förneka vetenskap.
Det är själva grunden för den.
Fråga: Vad tycker ni – finns det idag utrymme i Sverige för en mer nyanserad klimat- och energidebatt?