Jag är djupt bekymrad över hur allt fler politiker - både i Sverige och internationellt - reducerar säkerhetspolitik till militär kapprustning, nya vapensystem och hotfull retorik.
Internationellt domineras debatten av krigsretorik från ledare som Trump, Putin, Starmer, Macron och Merz. Men vi har även våra egna exempel här hemma. Pål Jonson och Joakim Paasikivi exempelvis som gärna talar om militär kapacitet och slagfältets logik, men sällan om diplomatins konst. Även Ulf Kristersson, Tobias Billström och Carl Bildt som banade väg för Sveriges Nato-inträde och det minst sagt långtgående DCA-avtalet talar gärna om "avskräckning" och "kollektiv säkerhet" i rent militära termer. Sällan adresserar de hur Sverige som Natomedlem faktiskt skulle kunna verka för dialog och nedrustning inifrån alliansen. När Magdalena Andersson sade att Europa redan idag kan ”bomba Ryssland sönder och samman” var hennes budskap att vi inte behöver fler kärnvapen. Men orden i sig är typiska för vår tid: militär förstörelse har blivit ett accepterat inslag i det politiska språket.
Sverige har en lång och stolt tradition av att vara en röst för nedrustning, dialog, medling och fredlig konfliktlösning. Det är därför djupt sorgligt, och samtidigt avslöjande för tidsandan, att våra mest erfarna och internationellt respekterade diplomater sällan hörs i dagens säkerhetspolitiska debatt. Jan Eliasson, Pierre Schori, Hans Blix och Sven Hirdman har förhandlat i världens hetaste konflikter, suttit i FN:s högsta ledning, lett inspektioner av massförstörelsevapen och representerat Sverige i avgörande internationella sammanhang. Deras erfarenhet behövs mer än någonsin!
Inte heller får erfarna fredsforskare, ekonomer och statsvetare med förmåga att tänka i ett större perspektiv än den gängse väst-centrerade berättelsen komma till tals i våra medier. Jan Öberg, Jeffrey Sachs, Glenn Diesen, Giannis Varoufakis och John Mearsheimer är några exempel på skarpa intellektuella röster som systematiskt marginaliseras. Istället misstänkliggörs de, beskylls för att vara naiva eller rent av för att gå främmande makts ärenden. I svärdets tid räknas fredens vän bland fiender.
I dagens debatt verkar man ha glömt bort att det viktigaste verktyget i varje varaktig konfliktlösning är och förblir diplomati. Vapen kan behövas för avskräckning, men upprustning utan diplomati är inte säkerhetspolitik utan militär eskalering. Kanske är utvecklingen en bieffekt av en populärkultur där krig reduceras till underhållning och där filmer och datorspel lär oss att den som har mest vapen och dödar flest motståndare vinner. Dessutom har inte dagens ledare personliga erfarenheter av de stora världskrigen som banade vägen för FN, folkrätten, fredsforskningen och den internationella diplomatin.
I krig finns mycket sällan några vinnare, bara förlorare. Se bara på Afghanistan. Världens två främsta militärmakter, USA och Ryssland, försökte båda "lösa" konflikten där med vapen. Båda misslyckades med att bomba bort talibanerna. På samma sätt kommer Ryssland aldrig att militärt lösa konflikten med Ukraina, och USA kommer aldrig att militärt lösa konflikten med Iran. Naturligtvis har dessa stormakter både den konventionella och nukleära kapaciteten att bokstavligen bomba sönder dessa länder precis som Israel gjort med Gaza. Men förstörelse är inte en lösning på den underliggande konflikten.
Att lösa en konflikt kräver något betydligt svårare: förmågan att objektivt analysera dess uppkomst, att erkänna båda sidors skuld, att se varandras perspektiv, att förhandla och nå en kompromiss som slutligen leder till varaktig fred och försoning. Om vi inte ändrar riktning så hamnar vi dit vi är på väg: ett tredje världskrig!
Några frågor att diskutera:
Internationellt domineras debatten av krigsretorik från ledare som Trump, Putin, Starmer, Macron och Merz. Men vi har även våra egna exempel här hemma. Pål Jonson och Joakim Paasikivi exempelvis som gärna talar om militär kapacitet och slagfältets logik, men sällan om diplomatins konst. Även Ulf Kristersson, Tobias Billström och Carl Bildt som banade väg för Sveriges Nato-inträde och det minst sagt långtgående DCA-avtalet talar gärna om "avskräckning" och "kollektiv säkerhet" i rent militära termer. Sällan adresserar de hur Sverige som Natomedlem faktiskt skulle kunna verka för dialog och nedrustning inifrån alliansen. När Magdalena Andersson sade att Europa redan idag kan ”bomba Ryssland sönder och samman” var hennes budskap att vi inte behöver fler kärnvapen. Men orden i sig är typiska för vår tid: militär förstörelse har blivit ett accepterat inslag i det politiska språket.
Sverige har en lång och stolt tradition av att vara en röst för nedrustning, dialog, medling och fredlig konfliktlösning. Det är därför djupt sorgligt, och samtidigt avslöjande för tidsandan, att våra mest erfarna och internationellt respekterade diplomater sällan hörs i dagens säkerhetspolitiska debatt. Jan Eliasson, Pierre Schori, Hans Blix och Sven Hirdman har förhandlat i världens hetaste konflikter, suttit i FN:s högsta ledning, lett inspektioner av massförstörelsevapen och representerat Sverige i avgörande internationella sammanhang. Deras erfarenhet behövs mer än någonsin!
Inte heller får erfarna fredsforskare, ekonomer och statsvetare med förmåga att tänka i ett större perspektiv än den gängse väst-centrerade berättelsen komma till tals i våra medier. Jan Öberg, Jeffrey Sachs, Glenn Diesen, Giannis Varoufakis och John Mearsheimer är några exempel på skarpa intellektuella röster som systematiskt marginaliseras. Istället misstänkliggörs de, beskylls för att vara naiva eller rent av för att gå främmande makts ärenden. I svärdets tid räknas fredens vän bland fiender.
I dagens debatt verkar man ha glömt bort att det viktigaste verktyget i varje varaktig konfliktlösning är och förblir diplomati. Vapen kan behövas för avskräckning, men upprustning utan diplomati är inte säkerhetspolitik utan militär eskalering. Kanske är utvecklingen en bieffekt av en populärkultur där krig reduceras till underhållning och där filmer och datorspel lär oss att den som har mest vapen och dödar flest motståndare vinner. Dessutom har inte dagens ledare personliga erfarenheter av de stora världskrigen som banade vägen för FN, folkrätten, fredsforskningen och den internationella diplomatin.
I krig finns mycket sällan några vinnare, bara förlorare. Se bara på Afghanistan. Världens två främsta militärmakter, USA och Ryssland, försökte båda "lösa" konflikten där med vapen. Båda misslyckades med att bomba bort talibanerna. På samma sätt kommer Ryssland aldrig att militärt lösa konflikten med Ukraina, och USA kommer aldrig att militärt lösa konflikten med Iran. Naturligtvis har dessa stormakter både den konventionella och nukleära kapaciteten att bokstavligen bomba sönder dessa länder precis som Israel gjort med Gaza. Men förstörelse är inte en lösning på den underliggande konflikten.
Att lösa en konflikt kräver något betydligt svårare: förmågan att objektivt analysera dess uppkomst, att erkänna båda sidors skuld, att se varandras perspektiv, att förhandla och nå en kompromiss som slutligen leder till varaktig fred och försoning. Om vi inte ändrar riktning så hamnar vi dit vi är på väg: ett tredje världskrig!
Några frågor att diskutera:
- Varför har diplomatin fått en så undanskymd roll idag när man diskuterar svensk säkerhetspolitik?
- Varför får militära experter betydligt mer utrymme i media än erfarna diplomater och fredsforskare?
- Vem tjänar egentligen på att debatten ensidigt fokuserar på militära lösningar?
- När började förändringen och vad var orsaken?
- Hur vänder vi utvecklingen?
