Min kompis mamma gick bort för ett antal år sen - kan inte komma vidare?

Relationer och samlevnad --> Relationsakuten
/Moderator

Låter inte som att det kommer gå över utan hjälp. Du får övertala honom att söka för det och även gå med i någon sorggrupp. Viktigt att prata med andra som förstår när inte omgivningen gör det.

Folk förlorar sina barn och lyckas gå vidare, så jag tror det är andra problem han har

När man går upp i en vårdnad av en anhörig så blir man oftast närmast medberoende. Den omtanke som sker gör att man dels glömmer bort sig själv, dels har en viktig mening med livet.

När den meningen med livet försvinner så uppstår först chock och dess faser, men det som din vän tycks ha svårt att ta sig in i är nyorienteringsfasen. Vem är jag nu, när min plikt är uppfylld?

Din vän behöver terapi för att gå vidare. Få prata, älta, om saknaden etc

Exakt. Bra skrivet grungewhore.

TS, försök få din vän att inse ovan. Det finns bra hjälp och med en bra väns stöd kan det gå både fort och bra.

// CC

Tack för svar i tråden.

Kan säga att hans föräldrar båda blev över 90 år. Pappan gick bort några år tidigare. Han körde bil ända till livets slutskede. Min kompis hade föräldrarna bara en minuts promenad bort.

Tack vare att han har sina fåglar att gå till varje dag så orkar han kämpa vidare. Tar en dag i taget.

Hade jag haft råd så hade jag betalat en timme för ett samtal med någon kunnig. Samtal är kanske inget för alla men då har man i alla fall gett det en chans. Kurator kanske skulle räcka.

Jag får ge honom lite tid innan jag frågar igen hur han mår.

Jag pratade med honom nyss. Jag frågade om han kunde tänka sig att prata med någon om hur han upplever situationen idag och hur han upplevde det den dagen hon gick bort. Det han tagit till sig från den dagen det var att hon var i sämre skick än han trodde. När han gick därifrån den dagen och gick till sitt så visste han inte att det var det sista han skulle se av henne i livet. Det har han tagit hårt. Att han inte kunde se att det var nära slutet. Att han inte var närvarande när hon tog sina sista andetag.

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/ost/ny-studie-testar-magiska-svampar-mot-langvarig-sorg

Inte direkt första steget, men det är intressant att känna till som möjlig hjälp.

Sker ju undervakat då, för att lättare kunna fortsätta och acceptera det som är.

Hans mamma ville säkert inte att han ska må dåligt så länge.

Prata med någon försöker man först, om det nu behövs vilket det verkar som.

Du är en god vän men din väns sorg efter sin mor förlöper inte normalt. En sorgeprocess tar ungefär ett år. Att sörja en mor i flera år är inte normalt för en vuxen. Jag tycker även att själv vilja vårda en förälder är osunt.

Man uppfostrar sina barn med 1 enda syfte - att bli självständiga, och det betyder också att göra dom känslomässigt fria och oberoende av sina föräldrar. Din vän hade en osund relation med sin mor. Det finns inget DU kan göra här men jag tycker att du ska sluta vara medberoende i den här psykiatrin.

Det där kan göra riktigt ont. Men man kan se det på fler sätt. Trots fysiska tecken på att kroppen saktar ner och avslutar är det ofta omöjligt att veta hur lång tid nån har kvar och andra går från fungerande fysiologi till noll. Man kan tro sig känna igen det naturliga förloppet men ständigt bli motbevisad. Folk har dött när anhöriga gått ut och sträckt på benen, andra har dött när nån långväga äntligen hunnit fram. En del verkar vilja dö ensamma, när folk äntligen går ut liksom.

Nej det gör den inte. En sorgeprocess har ingen fast tidsram och ser olika ut för alla. Sorgen kan ta månader eller år att bearbeta.

Det går inte att säga hur lång tid det är vanligt att sörja. För de flesta är sorgeperioden en lång process och den kan ta år.

Vi har här en vuxen person som sörjer sin mammas bortgång och du tycker inte att personen är normal för att hon/han sörjer för länge 😡

Hur länge sedan var det?

Tycker det är bra att du stöttar, du behöver inte göra mer. Bara kanske gör något med honom, och prata mycket, om andra saker med. Det viktigaste är att finnas där.