Hej!
Jag har haft det ganska kämpigt i livet, särskilt när det gäller det sociala.
Som barn var jag egentligen ganska omtyckt. På den tiden bodde jag i ett område där det inte fanns så många med invandrarbakgrund. Jag själv är född i Sverige men har invandrarbakgrund. Bland etniska svenskar kände jag att jag passade in bättre. Jag blev respekterad och omtyckt, och jämnåriga ringde mig ofta för att fråga om vi skulle umgås.
När jag var runt 12 år flyttade min familj till ett område där det bodde fler människor med invandrarbakgrund. Min mamma ville att jag skulle umgås med barn till hennes bekanta, så jag blev mer eller mindre tvingad in i den umgängeskretsen.
Problemet var att jag aldrig riktigt passade in där. Jag var inte intresserad av fotboll och jag var ganska rädd och osäker som person. Jag var också känslig och hade stor respekt för djur och natur, medan många av de andra killarna inte hade det. En av dem var särskilt hård mot mig. Han manipulerade mig också och lurade mig flera gånger på pengar.
Under den perioden mådde jag väldigt dåligt av att umgås med dem. Till slut gick vi skilda vägar.
I tonåren reagerade jag på mina erfarenheter genom att bli ganska bitter, och jag utvecklade till och med rasistiska tankar. Jag började istället umgås med etniska svenskar igen. Jag blev återigen ganska omtyckt, men jag bar fortfarande på mycket inre osäkerhet. Det gjorde att jag trots allt var ganska blyg och ofta kände mig ensam.
Under gymnasiet upplevde jag att jag blev mobbad av personer med invandrarbakgrund. Jag blev mer av en ensamvarg och till slut hoppade jag av gymnasiet.
Samtidigt hade jag det jobbigt hemma och trivdes inte i min familjesituation. Till slut bröt jag kontakten med min familj och flyttade till en annan ort för att försöka leva mitt eget liv.
Där upplevde jag att det var lättare att få kontakt med tjejer. Jag fick också några killkompisar, men inga riktigt djupa vänskaper eller nära relationer.
Efter ett tag hittade jag ändå ett socialt sammanhang där jag trivdes ganska bra.
Men med åren har jag tyvärr märkt att jag återigen hamnar i situationer där jag blir mobbad av personer med invandrarbakgrund. Skillnaden nu är att jag har byggt upp mer karaktär och självkänsla. Jag har lärt mig när jag ska säga ifrån och när det är bättre att låta bli.
Ett exempel är en man i medelåldern som betedde sig illa mot mig. Jag kontaktade honom via Messenger och skrev tydligt att hans beteende var oacceptabelt och att jag övervägde att polisanmäla honom. Han fortsatte bete sig illa i konversationen, men jag sparade allt. När jag pratade med polisen fick jag rådet att dokumentera allt och göra en anmälan om det fortsatte. Efter det slutade han.
Idag är jag mer rak och bestämd än tidigare.
Jag har dock haft svårt att få ett stabilt arbete. Jag jobbar ibland vid behov, men får inte ekonomin att gå runt och behöver därför försörjningsstöd. Genom det har jag fått en praktikplats.
På praktikplatsen finns många olika människor, men majoriteten har invandrarbakgrund. Tyvärr upplever jag att en man där, runt 50 år gammal, mobbar mig.
Jag skriver egentligen mest för att få ur mig mina tankar. Men eftersom jag vet att forumet brukar kräva en tydlig frågeställning vill jag också ställa några frågor:
Hur kan man ta reda på om det är något med ens egen personlighet eller beteende som gör att man ofta hamnar i situationer där man blir mobbad?
Hur vet man om man själv uppfattas som “konstig” av andra, utan att själv förstå det?
Och vad är det egentligen som gör att vissa personer verkar bli måltavlor för mobbning gång på gång?
Jag upplever själv att jag är en vänlig person och jag har ofta blivit omtyckt av etniska svenskar, men jag försöker förstå vad som ligger bakom mina erfarenheter.
Jag har haft det ganska kämpigt i livet, särskilt när det gäller det sociala.
Som barn var jag egentligen ganska omtyckt. På den tiden bodde jag i ett område där det inte fanns så många med invandrarbakgrund. Jag själv är född i Sverige men har invandrarbakgrund. Bland etniska svenskar kände jag att jag passade in bättre. Jag blev respekterad och omtyckt, och jämnåriga ringde mig ofta för att fråga om vi skulle umgås.
När jag var runt 12 år flyttade min familj till ett område där det bodde fler människor med invandrarbakgrund. Min mamma ville att jag skulle umgås med barn till hennes bekanta, så jag blev mer eller mindre tvingad in i den umgängeskretsen.
Problemet var att jag aldrig riktigt passade in där. Jag var inte intresserad av fotboll och jag var ganska rädd och osäker som person. Jag var också känslig och hade stor respekt för djur och natur, medan många av de andra killarna inte hade det. En av dem var särskilt hård mot mig. Han manipulerade mig också och lurade mig flera gånger på pengar.
Under den perioden mådde jag väldigt dåligt av att umgås med dem. Till slut gick vi skilda vägar.
I tonåren reagerade jag på mina erfarenheter genom att bli ganska bitter, och jag utvecklade till och med rasistiska tankar. Jag började istället umgås med etniska svenskar igen. Jag blev återigen ganska omtyckt, men jag bar fortfarande på mycket inre osäkerhet. Det gjorde att jag trots allt var ganska blyg och ofta kände mig ensam.
Under gymnasiet upplevde jag att jag blev mobbad av personer med invandrarbakgrund. Jag blev mer av en ensamvarg och till slut hoppade jag av gymnasiet.
Samtidigt hade jag det jobbigt hemma och trivdes inte i min familjesituation. Till slut bröt jag kontakten med min familj och flyttade till en annan ort för att försöka leva mitt eget liv.
Där upplevde jag att det var lättare att få kontakt med tjejer. Jag fick också några killkompisar, men inga riktigt djupa vänskaper eller nära relationer.
Efter ett tag hittade jag ändå ett socialt sammanhang där jag trivdes ganska bra.
Men med åren har jag tyvärr märkt att jag återigen hamnar i situationer där jag blir mobbad av personer med invandrarbakgrund. Skillnaden nu är att jag har byggt upp mer karaktär och självkänsla. Jag har lärt mig när jag ska säga ifrån och när det är bättre att låta bli.
Ett exempel är en man i medelåldern som betedde sig illa mot mig. Jag kontaktade honom via Messenger och skrev tydligt att hans beteende var oacceptabelt och att jag övervägde att polisanmäla honom. Han fortsatte bete sig illa i konversationen, men jag sparade allt. När jag pratade med polisen fick jag rådet att dokumentera allt och göra en anmälan om det fortsatte. Efter det slutade han.
Idag är jag mer rak och bestämd än tidigare.
Jag har dock haft svårt att få ett stabilt arbete. Jag jobbar ibland vid behov, men får inte ekonomin att gå runt och behöver därför försörjningsstöd. Genom det har jag fått en praktikplats.
På praktikplatsen finns många olika människor, men majoriteten har invandrarbakgrund. Tyvärr upplever jag att en man där, runt 50 år gammal, mobbar mig.
Jag skriver egentligen mest för att få ur mig mina tankar. Men eftersom jag vet att forumet brukar kräva en tydlig frågeställning vill jag också ställa några frågor:
Hur kan man ta reda på om det är något med ens egen personlighet eller beteende som gör att man ofta hamnar i situationer där man blir mobbad?
Hur vet man om man själv uppfattas som “konstig” av andra, utan att själv förstå det?
Och vad är det egentligen som gör att vissa personer verkar bli måltavlor för mobbning gång på gång?
Jag upplever själv att jag är en vänlig person och jag har ofta blivit omtyckt av etniska svenskar, men jag försöker förstå vad som ligger bakom mina erfarenheter.
