Citat:
Ursprungligen postat av
nerdnerd
Poissonfördelningen är rätt allmän, för kavallerister på 1800-talet som dog av hästsparkar, radioaktiva sönderfall, hur ofta det finns exakt x st av något visst ord på samma boksida, osv, antalet supernovor i Vintergatan per sekel, osv.
Men funderar lite på hur ytliga de där gemensamma mönstren är när man undersöker lite mer i detalj.
Poissonfördelningen är en god approximation när man har många oberoende och sällsynta händelser med ungefär konstant sannolikhet över tid. Då spelar det nästan ingen roll om det gäller hästsparkar, radioaktiva sönderfall eller supernovor – matematiken blir densamma.
Det jag tycker är intressant är hur analogin mellan olika fenomen slutar fungera när antagandena inte längre gäller, t.ex. om händelser börjar påverka varandra. Detsamma gäller andra statistiska mönster, vare sig vi talar om normalfördelningar, multiplikativ tillväxt eller självorganiserade system som ofta får fraktala strukturer.
Till exempel kunde världsbefolkningen under delar av 1900-talet ganska väl beskrivas som exponentiellt växande. Men när fertiliteten började falla kraftigt över stora delar av världen slutade den approximationen att fungera och utvecklingen liknar snarare en logistisk S-kurva där tillväxten gradvis avtar. Prognoser pekar nu på att världsbefolkningen kan börja minska mot slutet av detta sekel. Det är ett exempel på hur ett statistiskt mönster upphör att gälla när de underliggande förutsättningarna förändras.
Men samtidigt är vissa statistiska mönster, såsom t.ex. normalfördelningar, ganska robusta p.g.a. central limit theorem.