Varför gullhistorier om hur snälla amerikaner och kanadensare var mot tyskar efter WWII?

I mitt facebookflöde dyker det upp en massa gullhistorier om hur vänliga amerikaner och kanadensare var mot tyska civila och POWs efter WW2. Historierna verkar inte värst verklighetsförankrade och har bilder som rätt garanterat är AI genererade med glatt överraskade tyska sjuksköterskor/barn/soldater en masse. Varför skapas de nu och av vem? Behöver amerikaner läsa godhetsporr om sina stridande anfäder? Är det en del av geopolitiska trollfabriker? Tror någon på budskapet? Har ni sett motsvarande från ryska källor (de hade t.ex. godheten att flytta återvändande ingermanlänningar till Sibirien...) ?

Det där är i grunden ren självmytologi. USA har i decennier varit extremt skickliga på att paketera sin historia som moralisk saga: de goda befriarna som delar ut choklad till barn. Mindre bekväma kapitel hamnar däremot snabbt i fotnoten.

Efter kapitulationen 1945 placerades hundratusentals tyska soldater i öppna fångläger längs Rhen – utan baracker, utan skydd, ofta med minimal försörjning. De stod bokstavligen på leriga fält bakom taggtråd. Samtidigt som man idag gärna lägger ut AI-glättade bilder av leende GI som matar tyska barn.

Det intressanta är inte att propaganda finns – det gör den alltid. Det intressanta är hur reflexmässigt västvärlden okritiskt sväljer just den amerikanska versionen. Samma land som gärna föreläser andra om mänskliga rättigheter, men som fortfarande inte ens erkänner jurisdiktionen för International Criminal Court när det gäller egna soldater.

Historien skrivs av segrarna. Och ingen skriver PR lika effektivt som USA.

Om historien skrivs av segrarna. Varför läser du inte segrarnas historia då och hur kom du på att segrarna vinklade allt.?

Jag tror det är en sorts vilja till förlikning med sin egna historia och identitet. Det fanns och finns många tysk-ättlingar i USA och då finns det en vilja att skapa band.

Framförallt den yttre högern har reviderat och problematiserat USAs roll i andra världskriget och huruvida historiens utfall blev det som deras förfäder slogs för.

Sen finns det många som helt enkelt är imponerade/intresserade av tysk kultur, historia, militär, industri och teknik.

Kallt krig, sovjet, invasionen av Ukraina och tanken om untermench euro-mongoler gör nog att vissa finner ryssar mindre ädla än den hugo boss bärande tysken.

Jag tror man finner mer germanofili bland högern och mer russofili/sovjetofili bland vänstern i USA. Men den senare har nog fått en törn av Putin samt behandlingen hbtq personer i iaf moderna tider.

Ja, 1945-46 skedde nog en del nedtystade grymheter - men senare på 1950-60-talen var ju livet i BRD mycket bättre än i DDR... (delvis för att USA med Marshallhjälpen byggde en ny ekonomi).

Den ryska verk jag tagit del av brukar belysa statsmakternas roller mer än människor eller individer. Det vanliga är att Sovjetunionen anses agera fundamentalt för rättvisa och humanismen tillskillnad från nationalsocialismen som beskrivs som i grunden människofientlig. De egna hemskheterma ursäktas med att de rådande omständigheter gjorde vissa saker blev brutala.

Vad som är mindre känt är den parallella historien kring Nazitysklands invasion i Sovjetunionen där vissa kaukasiska folk såg/ser tyskarna som de goda. Framförallt pga den hårda russifiering och anti-religiösa politiken under Stalin.

Ett kul klipp är Hans Berger som deltog i kriget mot Ryssland i Tjetjenien:
https://m.youtube.com/watch?v=_6DmcdSz0tI&pp=ygUTSGFucyBiZXJnZXIgY2hlY2h lbg%3D%3D

Det finns historia som passar alla.
Eller retar alla.
Det är ju bara att välja och vraka,,, som på en buffe.

AI crap överallt nu.

Propaganda, revisionisn

1. Var det i signifikant grad till just amerika människor flydde efter tex andra världskriget?
2. Är det sant att amerikanarna blev överlyckliga då och behandlade alla inkommande väl?
3. Vilka är mottagarna av detta glada budskap - amerikanare eller några som kommer fly?
4. Kunde vi inte få en länk och se hur illa genererat det är och kanske till och med av vem?

Som Talking-Donkey redan sagt - i dagens obegränsade utbud av allsköns information kan man alltid välja och vraka, både vad gäller fakta och fabler. Vet du alls varför just du utsätts för ett sånt där Facebook-flöde? Jag har själv inte råkat ut för nånting jämförbart, trots mitt nördintresse för både historia och en del annat.

Men det är ju klart att WW2 har en särställning i amerikansk historieuppfattning, vilket tydligt märks i populärkulturen. En ganska entydig konflikt mellan "goda" och "onda", där USA drogs in genom ett fientligt anfall mot sitt eget territorium. Och som efter gemensamma ansträngningar, heroisk kamp och stora uppoffringar slutade i total seger för de "goda". Varken Vietnamkriget eller de senaste decenniernas konflikter i Afghanistan och Irak har blivit likadana triumfer, tvärtom. Visst kan det göras filmer och skrivas böcker om dem, men det är svårare att producera det du benämner "godhetsporr".

Bäst är att ignorera AI-producerat strunt, och hålla sig till riktiga böcker, vetenskapliga artiklar och dokumentärer. Det finns ju en hel del dylika, inte minst brittiska och amerikanska, som också lyfter upp de mindre trevliga sidorna av de allierades ädla kamp mot den tyska nazismen och den japanska militarismen.

Men trots alla dessa besvärande och farliga episoder, från de svältande och frysande tyska fångarna till atombombsoffrens lidanden, torde vi alla vara rätt överens om att WW2 på många vis ledde till en bättre värld. Både Tyskland och Japan är i dag stabila demokratier, rika och fredliga. Båda dras förstås med en mängd problem, men en vanlig Heinz i Hamburg eller Haruto i Hiroshima drömmer inte om att dra ut och erövra Lebensraum, och dö för Hitler eller Hirohito.

Kanske hamnar det i mitt Facebookflöde för att jag kombinerar nördigt WW2 intresse med ett allmänt blödigt mammahjärta. Och algoritmen har på något sätt luskat ut det. Men produktionen är pinsamt dålig. Jag får väl avhålla mig från att försöka läsa någon historia på mobilen ett tag och välja böcker istället. Det satte nog igång efter att jag läste Julie Lindahls Pendeln och sedan sökte efter piddar med henne. Hon är tysk-svensk-amerikanska och har skrivit en bok om hur hon retraumatiserade sin tyska mormor. Den är lyriskt välskriven men helt skamlös.