Kapitalisterna och socialdemokraternas mjäkiga reformers tid är förbi

På ett sätt är jag glad att Trump och högern i många Europeiska länder styr just nu, eftersom villkoren för vanligt arbetande folk då försämras och den liberala ordningens verkliga natur blir svårare att dölja. Den försämrar villkoren så pass tydligt att den liberala ordningens verkliga natur blir svårare att dölja. De blottlägger det klassförtryck som hela tiden har funnits där. Det som annars kan maskeras med slogans, moralretorik och tomma löften blir plötsligt mer synligt. Klassförtrycket träder fram i klarare dager.

När socialdemokratiska rörelser får större inflytande tenderar de däremot att göra kapitalismen mjukare och mer uthärdlig för vanligt arbetande folk. Vanligt arbetande folk kan få lite mer andrum, lite mer trygghet, lite mer pengar kvar efter räkningarna. Det kan fungera stabiliserande, men det dämpar missnöjet. Det kyler ner den frustration som annars hade kunnat riktas mot systemet som helhet. Trycket underifrån minskar, och därmed minskar också de revolutionära tendenserna.

Och även om socialdemokratin skulle få en stark comeback i nästa val och faktiskt lyckas driva igenom bättre omfördelningspolitik, så att det märks i plånboken för den yngre generationen, skulle grundproblemet ändå bestå. Systemet fortsätter att bryta ner livskvaliteten på det sociala planet. Det är där många missar vad som faktiskt sker. Människor får kanske lite bättre ekonomi, men samtidigt fortsätter familjer att brista, rotlösheten att växa, relationerna att tunnas ut. Folk blir mer bundna till meningslös underhållning, mer fast i tv, internet och mobilscrollande, mer omgivna av ytlig vänskap och svagare gemenskap.

Visst, mer pengar ger mer frihet, mer trygghet och fler möjligheter. Det ska man inte förneka. Men om de grundläggande villkor som ordningen bygger på samtidigt river sönder sammanhållningen, då räcker det inte. Då blir förbättringen bara partiell. Man lindrar vissa symtom, men låter sjukdomen fortsätta verka.

Det är därför jag tänker att den nuvarande eliten, just genom sitt eget agerande, håller på att avslöja något. De visar att systemet aldrig i grunden var byggt för vanligt folk. De visar att hela samhällsbygget ytterst är ordnat kring andra intressen än folkets välbefinnande. Och ju tydligare det blir, desto fler börjar ifrågasätta systemet från grunden. Det ser jag som något positivt, eftersom verklig förändring kräver just det. Att människor slutar nöja sig med kosmetiska justeringar och börjar ifrågasätta själva logiken.

Det är därför bättre omfördelningspolitik inte räcker. Den kan vara lindrande. Den kan ge andrum. Men den förändrar inte den grundläggande rörelse som fortsätter att förstöra livet för vanligt folk, både materiellt och socialt. Om något verkligen ska ändras måste systemets logik brytas och ersättas. Och folket borde inte nöja sig förrän den förändringen faktiskt har skett på riktigt.

Vad är egentligen socialdemokratins vision? På Socialdemokraternas egen hemsida säger de att de vill “gå tillbaka till de socialdemokratiska rötterna” och att välståndet ska märkas “i din plånbok och din vardag”. De talar också om att “vanliga svenskar ska leva ett bättre liv i ett rikare land”.
Okej, arbetande människor ska kanske få några tusenlappar mer i plånboken och på sikt ha råd med bil och hus. Men massinvandringen, om än något neddragen, fortsätter. Folk förblir mobilberoende, pratar knappt med varandra, och den sociala tilliten fortsätter att nötas ner. Den narcissistiska kulturen rullar vidare, där utseende, bekräftelse och klick på sociala medier får ersätta verklig gemenskap. Och arbetslinjen ligger fast. Man ska fortfarande ut och sälja sin tid och energi som löneslav åt kapitalet. Den typen av eftergifter räcker inte längre.

Många socialdemokratiska rörelser försökte på 1930-talet hitta en medelväg mellan kapital och arbete, så att vanligt folk kunde få bättre liv. Under en period fungerade det också. Efterkrigstiden gav arbetarklassen verkliga förbättringar genom kompromissen med kapitalet. Men det höll inte. Efter några decennier rev kapitalet upp överenskommelsen och började steg för steg ta tillbaka allt.

Kapitalägarna fick under 1900-talet sin chans att visa att de gick att leva med. Folket höll tillbaka sin vrede, så länge vanligt folk faktiskt fick trygghet, värdighet och en del av välståndet. Men den chansen missbrukades. Därför finns det bara en rimlig slutsats. Det går inte att lita på dem. Aldrig igen.

Jag hoppas att fler börjar se detta klart, eftersom livssituationen kommer att bli sämre för allt fler medan makteliten gör allt för att bevara den nuvarande ordningen. Det kommer bli allt tydligare att de inte bryr sig, och att de är beredda att offra majoritetsbefolkningens livsvillkor generation efter generation för att hålla fast vid sin makt.

Varför skulle vi då fortsätta söka kompromisser och mellanvägar med dem? Den tiden är förbi. De hade sin chans.

Vad tänker ni andra?

Den nyliberala ordningen vann 1991. Sedan dess har den stått ohotad, och jag har svårt att se att det kommer ändras. Men det är bra att unga är mer medvetna om att systemet är trasigt/riggat, även om det just nu saknas något som kan kanalisera detta.

Jag tänker att det är vanskligt att jämföra den starka ekonomin och fullständiga sysselsättningen under efterkrigstiden med dagens ekonomiska situation. Det låter sig inte göras.

Vilka förändringar menar du skulle lösa problemet, i nutid?

Det som faktiskt skulle kunna lösa detta är att avskaffa klassamhället. Det betyder inte, som många okunnigt tror, att all ojämlikhet måste utplånas helt. Det handlar inte om att göra alla identiska eller att låtsas som att skillnader mellan människor inte finns.

Det handlar om att avskaffa en ordning där en liten grupp privata aktörer lever på vinster, ägande och kontroll, medan majoriteten tvingas arbeta under deras villkor och samtidigt får sina livsvillkor nedbrutna på köpet. Det är just det parasitiska förhållandet som är problemet. En liten grupp suger upp värde, medan resten bär kostnaden, både materiellt och socialt. Det är uppenbart att en sådan ordning inte är hållbar i längden.

Ett självklart steg är därför att demokratisera produktionsmedlen. Så länge kontrollen över arbete, resurser och produktion ligger i händerna på ett litet skikt kommer samma grundproblem att återuppstå, oavsett vilka ytliga reformer man gör.

Men det räcker inte att bara ändra ägandet. Mycket av det som kapitalismen har förstört måste också repareras. Det gäller både det materiella och det sociala. Ekosystem som har slitits sönder för kortsiktig vinst måste återställas. Samtidigt måste den sociala sammanhållningen byggas upp igen, eftersom även den har brutits ner av samma logik.

Det är därför frågan är större än bara ekonomi. Det handlar om att skapa en ordning där människor inte längre reduceras till verktyg för andras profit, utan där samhället börjar organiseras efter verkliga mänskliga behov.

Det är fina tankar så klart men det för tankarna till kommunism vilket bevisligen inte fungerar så jag vet inte om vi kommer vidare i det här utan konkreta förslag.

Vad i det jag sa är inte konkret nog för dig?

Nej. Du beskrev målet, inte vägen dit.

Det finns många vägar för att nå det här målet. Klassisk arbetarklasskamp kan ta många former och ske på flera olika nivåer.

Sant!
Du får säga till när du hittar vägen.

Det är inte meningen att du ska sitta på arslet, scrolla mobil och spela datorspel och låta någon annan göra jobbet åt dig. Du behöver själv engagera dig i klasskampen och dra ditt strå till stacken.

Det finns många sätt att göra det på. Facklig organisering. Strejker. Politiskt arbete i partier. Opinionsbildning. Bojkotter. Lokal organisering. Utbildning. Det finns många områden där du faktiskt kan vara aktiv.

Jag växte upp med vetskapen att Sverige hade min rygg när det gick åt helvete.

När det gick åt helvete så fick jag veta att det inte var så. Då kom jag till slutsatsen att jag måste göra vad jag kan för att skydda min familj från alla eventualiteter. Så nu har jag gjort mitt bästa för att tjäna pengar.

Jag vågar inte lita på att ni andra fångar mig när jag faller och därför vill jag inte medverka i utopin. Åtminstone inte utanför vad som är lagkrav.

En genomsnittlig svensk arbetare 2026 lever i lyx och överflöd om du jämför med hur det var under den tidiga industrialiseringen på 1800-talet. På den tiden fanns det absolut anledningar att mobilisera en revolutionär vänster och därför gjordes det. Men i dag lever vanligt folk ganska bra med alla våra tekniska bekvämligheter, i ett överflöd av mat, nöjen och andra njutningar. Även arbetslösa har fredagsmys och smartphones. De kommer inte bli intresserade av någon revolution.

Anledningen till att det har blivit så här bra är socialismen, framför allt den pragmatiska och reformistiska socialismen.

Om du på riktigt bryr dig om de fattigaste i världen då finns ju dessa i andra länder. Genom att praktisera internationell solidaritet skulle du kunna hjälpa många fattiga. Men det verkar inte du intresserad av? Eftersom det är "kulturmarxism" att bry sig om främmande, icke-vita människor?