Till min stora sorg håller den på att gå i ide. (Om man inte räknar att slåss med sina sommarjobbare, skamgrepp inkluderade, försöka övertyga sina chefer om att man behöver ledigt för att kunna demonstrera mot homoäktenskap eller att lämna kollegers CV:n, naturligtvis påhittade och innehållande de mest fantasifulla färdigheter, i printern på jobbet for all to see) Jag måste snabbt stadga mig, för att inte förlora den helt. Samtidigt är jag rädd för att min förra partner var den enda som accepterar sådant fullt ut.
Jag är en livs levande finlandssvensk, och kan inte åka en finlandsfärja utan att kvinnor petar på mig och kallar mig för Mumin. Jag skulle tydligen vara en hit i de svenska bajshumorkretsarna.
Det skulle antagligen resultera i att vi sitter och skruvar på oss, konverserandes börskurser och investeringsstrategier, tills tequilan tar över och vi regreerar tillbaka till kvastfeningsstadiet. Så här mycket opassande beteende FÅR inte samlas ens i samma stad. Enligt The Law.
Min taktik gällande vuxenkramar var att rulla ihop mig till en darrande boll och säga att vi inte kan fortsätta att leva i synd, att vi inte kan göra så här mot gud eller att våra synder kommer att bestraffas när den yttersta domen faller.
Att väsa elakheter fungerar bäst under gemensamma shoppingturer, i synnerhet då man köper dessa förhatliga sommargardiner. Om kvinnan då plötsligt får veta att hon inte egentligen är min mamma, och att jag hatar både henne och min pappa för att de smutsar ned min döda mammas minne, tar det udden av den spänning det innebär att vistas i shoppingcenter med mig. Den här mannen är min idol:
http://www.gatago.com/alt/callahans/16149643.html
(Ja, jag vet att han inte existerar i verkligheten)
Ett effektfullt gnyende är också fint. I synnerhet i restaurangen, där folk hör.
"Okej, jag gör som du vill bara du inte slår mig mer" är en universalfras, och det faktum att hon såg argare och argare ut hela tiden gav ofta lite extra trovärdighet åt den fejkade dispyten.
Testa också att göra en shoppingrunda med putande och darrande underläpp. Speciellt roligt blir det efter att hon har slutat bry sig och skämmas, för när ingen genom hennes reaktioner kan veta att jag skämtar, ser det extra dumt ut.
Det är också helt normalt. "Jag tror du har gått upp i vikt, doodah, doodah" var en hit i det Anemi:ska hushållet. Liksom "Hey*smeknamn*you´re so fine, you´re so fine you blow my mind", och så vidare ad nauseam.
Jag blir riktigt vemodig. Det här är orsaken till att man skall vara sig själv när man träffar giftermålskandidater; om man försöker vara normal i början tar det så mycket längre tills man kan börja svinga sig i taklamporna iförd hennes tigermönstrade underkläder och spontanhämta en kartong dumleklubbor och en låda Nutrilett för filmkvällen, så att hon skall kunna äta dumleklubbor utan vikt-ångest. Romantiskt, va?
Ta tillbaks Finland omgående!