Jag brukade älska att kolla på längdskidor, men inte längre...

Jag har alltid ansett,och kommer alltid att anse,att fem milen har förstörts när den gjordes om till mass start.

Annars så är Norges totala och kompletta dominans på herrsidan sportens största problem.Jag kastar numera endast ett getöga på diverse herrlopp.Det är helt enkelt inte kul längre.
I skrivande stund gäller samma på damsidan,där Sverige är alltför dominerande..men det finns en avgörande skillnad.
På herrsidan synes Norges kompletta dominans vara av permanent art.Med ett fåtal undantag så har detta varit fallet alltsedan Albertville 1992.
Detta gäller inte för Sveriges dominans på damsidan.Här är det mera en gyllene generation det handlar om som tillfälligtvis(?)har tagit över Norges tidigare dominanta ställning(via bland annat Björgen och Johaug).

Herrsidan längdåkning känns närmast död.Framtiden ser om möjligt ännu mörkare ut.
Det är inte Norges fel naturligtvis,men konsekvenserna är relativt förödande för intresset.
Det är ett stort problem i skrivande stund,och det kommer att utvecklas till ett jättelikt dito om Norges totaldominans fortsätter..vilket den kommer att göra.

Det är som det är..och jag ser inte fram emot nästa tävling på herrsidan.Det är naturligt att det blir så..och om jag,som genuint grundintresserad,tappar intresset..så bör det se ut ännu värre för den mer allmänt intresserade tittaren i Sverige,Finland,Tyskland,Italien mm mm.

Spänningsmässigt på herrsidan var det som bäst på 70 talet.
Det fanns en uppsjö av åkare från ett större antal nationer som kunde vinna,om de hade dagen.
Den konkurrenssituationen är sorgligt saknad idag.

Jämfört med dagens herrar så var han ju jävligt bra. Tyvärr var ju hans spurt allt för dålig, för han var alltid med till slutet och förlorade på spurten. Det jag menade var ju att laget var så bra. Vi hade ju Hellner och Olsson samtidigt som Richardsson. Jämför det med Poromaa, Anger och Calle Halfvarsson

Lagkörandet har gjort det betydligt mindre intressant. Jag Har aldrig kollat så mycket på sport, men längdskidor har varit ett undantag. Vasaloppet och sådär. Men hela taktikgrejen tycker jag förstör väldigt mycket.

Individuell masstart ska're va!

Kläbo är en konditionsidrottare på samma nivå som Jakob Ingebrigtsen. Skillnaden är att JI tävlar i en världssport och möter en hel drös löpare som ärpå samma nivå som han, medan Kläbo tävlar mot ett antal åkare som förmodligen hade sprungit på 13,30-14 minuter om de varit löpare.

Nja, vann väl t ex även 5-milen i Holmenkollen.

Att längdskidåkning kan vara rafflande att se på kan alla vi som minns när Oddvar Brå bröt staven vid upploppet på Holmenkolmen vid VM-stafetten -82 intyga. Men jag har aldrig stött på någon som ens har ett avlägset intresse av denna klassiska tv-sport som inte bittert förbannar att femmilen numera (ja, nu säkert sedan snart tjugo år tillbaka (kollade upp det och det visade sig att skiten infördes 2005)) avgörs med masstart vid stora mästerskap.

Jag har för mig att det var norrmännen som då hade, och kanske fortfarande har, en stark ställning inom FIS, som drev igenom masstart, eftersom det ansågs gynna deras egna skidlöpare. Men Northug tävlar ju inte på mästerskapsnivå längre och Kläbo har även han ett bäst före-datum.

Det hävdas ibland att masstart skulle vara mer tv-mässigt, men det är i själva verket ytterst sällan som denna tävlingsform är särskilt spännande att se på. Är det någon överlägsen som klarar att bryta sig loss så blir det snart tråkigt att se på och är det många jämbördiga åkare blir det vanligen en spurtuppgörelse som bara gynnar den som inte vill göra jobbet och dra. Vid tungt före blir detta extra tydligt: en transportsträcka på ett par timmar som avgörs några hundra meter före mål.

Att folk inte klarade av att hålla reda på de olika kombattanterna vid individuell start tror jag inte ett dugg på. Varför anpassa sporten till viljelösa fån som egentligen inte är intresserade? Det är som att avskaffa offsideregeln i fotboll för att man antar att tittarna vill se fler mål. Dramatiken under femmilen har tyvärr nästan helt försvunnit.

Vad beträffar Vasaloppet är masstart givetvis oundvikligt, likaså team-körning. Damklassen blir ju tämligen ointressant, då den vanligen avgörs av vilka herråkare som det finns möjlighet att haka på.

Men jag är numera ingen inbiten längdloppstittare. Jag nöjer med OS och sista milen på Vasaloppet. Saknar de klassiska femmilsfajterna.

Jag kan ha helt fel men vill minnas att det var de sydligare länderna som ville ha masstart. Det ligger nära deras idrottstraditioner som framförallt är sommarsporter. Cykel nämndes som en förebild. Men cykel är något helt annat med ett tydligt laginslag och under flerdagarslopp så blir det en väldig variation mellan olika cyklister som ju har olika färdigheter. Sedan förekommer dessutom individuell start även under några etapper i flerdagarsloppen i cykel.

I skidåkning är det en idiotisk tävlingsform av de skäl som flera redovisat i tråden. Femmilen är numera helt onjutbar och direkt bortkastad tid att beskåda.

Det tror jag är universellt för alla (särskilt små) sporter. Ingen kan acceptera läget som det är, alla sporter måste växa och blir större, till synes av ingen annan anledning att fler åskådare i slutänden innebär mer pengar och makt för de som bestämmer. För att växa måste man per definition attrahera de som i nuläget inte tittar och de anpassningarna vattnar med tiden ur sporten för de som var med från början.

Fan vad skönt det hade varit om någon vågade säga: "Vi är faktiskt nöjda med att vara en nischsport. Det i sig gör inte oss sämre än någon annan. Vi finns inte till för de som hatar oss, vi finns för våra fans. Vad vill ni se mer av?".

När jag tänker efter fungerar det likadant inom andra områden, som t.ex. politik. Sossarna (eller moderaterna eller vilket parti som helst) är ju inte primärt intresserad av att blidka folk som redan ser sig som sossar, deras röster räknar man med att man får, utan attrahera väljare som inte är sossar.