Blir nervös så lätt och oroar mig för saker långt i förväg

När jag vet att jag ska göra något som jag inte gillar så oroar jag mig långt i förväg. Det är inget jag kan styra över. Får ont i magen och tankarna kan inte sluta snurra kring det där jag ska göra. Det går ut över hela min vardag.

Det kan vara att jag ska hålla någon presentation inför en grupp eller att jag ska vara med nya människor och att jag måste hitta någon att gå på lunch med så att jag inte ser mobbad ut.

En del människor verkar vara så softa med sånt. De lutar sig tillbaka och glider igenom som om inget har hänt. Jag vill också vara så! Hur gör ni som är såna?

Lär känna dina tankar och känslor. Stanna upp med dig själv.

Hur gammal är du? Det låter som att du behöver arbeta på din självkänsla och bli mer trygg i dig själv. Vissa har naturligt en starkare självkänsla, andra behöver jobba hårdare för den.

Det viktigaste du kan ta med dig är att detta inte definierar dig utan du kan jobba på självkänslan så att det slipper gå ut över din vardag.

Ett annat tips är att inse att världen pågår utanför ditt huvud och att alla är i sin egna bubbla.

Tips nummer tre är att ta reda på vad som faktiskt skrämmer eller oroar dig och exponera dig för det.

Hjärnan försöker skydda dig från hot. Säg till dig själv att du behöver inte gilla det du ska göra några gåmger sen försvinner oron.

När jag var barn/tonåring oroade jag mig mycket, inte minst när det gällde sådant som hade med skolan att göra.
Att stå framför klassen och redovisa något var ett rent helvete flera dagar i förväg.
Skulle jag behöva skämmas, göra bort mig, tappa i anseende, bli retad eller mobbad?
Om någon då hade sagt att jag 10-15 år senare skulle stå och hålla tal/föredrag för mångdubbelt fler så hade jag alldeles säkert inte trott på det.

Jag vet inte riktigt varför eller hur, men någonstans i åldern 20-25 förändrades det där.
Oron och nervositeten försvann.
Jag har jobbat med akutsjukvård, ekonomin var något ansträngd under några år, vi har fyra barn och jag är något av en lokalkändis och därmed "påpassad", men det är lugnt!

Jag är lugn.
Frun är både avundsjuk och tacksam över att jag har den attityden, för det handlar om attityd tror jag, men jag kan tyvärr inte ge dig något "recept".

Det löser sig - på något sätt...

Vi är ju olika. Naturligt att önska andra människors styrkor som är ens egna svagheter.

Använd dig själv som måttstock så väl det gå.

Du har ju överlevt all din oro hitintills. Så den har ju varit förgäves. Så fortsätt att intala dig att det kommer lösa sig, som tidigare gånger.

Så kanske något gram av oro minskar till nästa hinder.

Tro på din egen förmåga. Hur platt det än mår låta.

Nu när världen är mera pippad än någonsin ( många svenskar menar dock tvärtom och säger att den är bättre än någonsin ) så är det extra lätt att man på fullt allvar blir rädd och orolig.

Autism? Behöver du planera alla samtal och träffar i förväg och tränar dig i att hålla tal i ditt huvud? Autism. Se någon film på youtube, finns 10.000, och hela ditt liv rullas upp och förklaras för dig. T.ex varför du måste äta på ett visst sätt, varför du älskar kaffe eller godis, varför du undvek att duscha när du var 15 m.m. totalt orelaterade saker som alla hör ihop med autism.

Låter som ett generaliserat ångestsyndrom och som innebär en påtaglig och ständig ångest och oro för vanliga problem som kan uppstå i livet (arbete, ekonomi, sjukdom, olyckor, skador).


Förkortas, både utomlands och i Sverige, ofta till GAD (Generalized Anxiety Disorder).

Kom inte dragandes med någon jävla diagnos. Det är en krycka som folk lutar sig på för att förklara sitt outvecklade beteende. Lär känna dig själv och jobba på DINA problem. Diagnoser hjälper inte någon mer än extremfall som verkligen behöver medicineras.

En autist kan aldrig ta kritik och kan aldrig erkänna ett fel utan blir istället arg. Det ingår i autistens mask som han har mot omvärlden, att han är felfri, annars känner han sig liten och det matchar inte hans inre bild av sig själv som smartare.

Diagnosen botar inte men gör att en autist känner sig trygg och förstår varför saker och ting händer och vad han behöver göra i sin vardag så att den blir trevlig. Med ytterst små förändringar kan man ha ett underbart liv istället för att gå och gömma sig utan att förstå varför. Se på Elon Musk.

Precis, det blir en krycka. "Folk förstår inte mig för jag är autist". Istället för att försöka lära sig förstå sig själv och andra skjuter man ifrån sig sitt socialt annorlunda beteende. När man istället borde ta åt sig och utvecklas.