Blir det verkligen bättre efter att USA tvålat till diktaturer?

Varje gång USA “befriar” ett land känns det som samma mönster: diktatorn försvinner, sen maktvakuum miliser och kaos som leder till nytt förtryck. Irak, Libyen, Afghanistan… ni kan listan.

Och sen säger folk: “ja men man måste stanna i 10–20 år och stabilisera efteråt”. Okej - men då är det ju i praktiken ockupation och koloniaisering light, och ändå blir resultatet ofta skit.

Så den obekväma frågan: vill “folket” ens ha demokrati? Eller vill många bara ha ordning och en stark ledare som styr bättre än den förra`
Och hela “demokrati”-snacket… är det bara ett förkläde? USA gillar inte starka rivaler, Kina växer, och plötsligt är det alltid “frihet” där det passar geopolitiskt.
Vad säger ni: blir det bättre, eller blir det bara olika versioner av samma elände?

OBS! - jag är inte vänster och jag är för att Trump röjer upp - men ändå?

Det finns inget facit och inget mönster som upprepar sig heller. Historien styrs i mångt och mycket av tillfälligheter, individer och grupper som tar chansen att störta en regim. En ny ordning som kan vara bättre eller sämre tar vid. Det enda som är säkert är att om man sitter på avbytarbänken och inte agerar så blir det ingen förändring.

Att militärt slå ut ett land som Iran fixar Israel på egen hand.

Att slå ut den inhemska struktur av regimtrogna som håller det iranska folket i ett järngrepp är svårare och kräver mer tid och resurser.

Att förlita sig på att "folkets uppror" därefter leder till ett stabilt land och en fungerande struktur är naivt, det är där det stora, kostsamma och tidskrävande jobbet krävs. I annat fall riskerar Iran att bli en ännu större oroshärd och bas för elände och kaos än det vi sett under den regim som varit sedan Khomeini.

Även om jag är både pro-Trump och pro-USA, så råder det inget tvivel om att "befrielser" är en del av USA's utrikespolitik hur detta ska gagna USA. Så har det varit i hela USA's moderna historia.

Innan dess var det Brittiska kronan som gjorde dessa manövrar. Jag ser inga problem i det, så länge det är two wins. Vi ser t ex att Irak, åtminstone Bagdad, börjar bli ett slags Dubai i välstånd, så kulturimperialism lönar sig för världsfreden.

Vad man däremot ofta gör fel, är att man bestämmer åt regionen vad de ska ha för styre, och man sätter nån korrumperad CIA-docka, eller gör som Churchill och sätter fingret i vädret för att peka ut nån sand-prins som verkar vettig. Som i ett trollslag förbyts dessa till fienden.

Om man ska göra verklig skillnad långsiktigt måste man låta folket göra upp själva.

Ja - jag håller med om båda detta - men det är motstridigt. Finns det något bra exempel på att folkets lyckats?

Ibland, men oftast inte. Problemet är att man ersätter ofta diktaturen med en diktatur...

Jag tror att det är svårt att gissa sig till vad som händer om man plockar undan styret i Iran, eller Putin, eller Kina, men man VET man man får in de fortsätter, dvs det är fan inte bra för befolkningen…

Ibland blir det värre, ibland bättre, men om en ledare står på torget och avrättar alla som säger emot, så är det väl ändå läge att chansa på att plocka bort honom?

Jag tycker väl att vi har kommit så långt i mänskligheten så vi borde kunna sätta alla 200stater i samma rum och kanske komma överens att vi ska sluta döda varann och testa något annat?

Bagdad, Dubai? Jag vill veta vad du röker för det måste vara starka grejer.

Har du varit i Bagdad nyligen?

USAs ekonomi kräver konflikter.
Oljepriset högt ger mer pengar på kontot till USA.

Tänk efter.

Bättre, nej knappast.

Ett bankrutt USA skulle möjligen genera en världsfred

Det känns som om den fyrdimensionella schackspelaren Trump har målat in sej i hörnet. Hur ska han lyckas krångla sig ur detta. Det ena ger det andra och snart kommer det liksäckar i retur till usa. Det blir mellanårsval, maga-gökarna börjar kverulera, fler och fler inom republikanerna börjar på allvar visa tänder mot sin infantila president, som på ännu ett flagrant sätt rundat kongressen, och handlar som han själv tycker är passande.
Spännande att se hur det går för ”fredspresidenten”

Jag kommer inte direkt på något exempel när det har lyckats med en folklig resning som fallit ut bra efter att ett annat land anfallit militärt och slagit ut den tidigare ledningen.